Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comte, Isidore Auguste Marie Francois Xavier, fransk filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5 sept. 1857. På platsen vid Sorbonne aftäcktes 18
maj 1902 en minnesvård öfver honom, en marmorbyst
med allegoriska figurer af A. Injalbert. - Bland
C:s skrifter intager Cours de philosophie positive
(1830-42; 5:e uppl. 1893-94) främsta rummet. Dessutom
författade han Système de politique positive,
ou traité de sociologie, instituant la religion
de 1’humanité (1852-54; 3:e uppl. 1890 ff.),
Catéchisme positiviste (1852; senast 1891), Appel
aux conservateurs (1855), Synthèse subjective (1856;
2:a uppl. 1900) m. fl. På svenska har Anton Nyström
öfversatt "Framställning öfver den positive anden"
(1875), "Positivistisk kalender eller tablå öfver
mensklighetens utveckling. Patent, l blad" (s. å.) och
"Religionens väsende och mensklighetsbegreppet"
(1881). Under titeln "Allmän öfversigt af
positivismen" har den sammanfattning af systemets
grundtanke, som ingår i första delen af "Politique
positive", öfversatts till svenska med förord af
Anton Nyström (1896).
C. var grundläggaren af positivismen och den
förste, som bragte denna filosofiska åsikt i
system. Det gifves enligt honom trenne former af
världsåskådning: den teologiska, den metafysiska
och den positiva. Den första fattar allt såsom
styrdt af lefvande viljor: antingen så, att hvarje
naturföremål är besjäladt, eller ock så, att olika
områden af naturen befinna sig under olika högre
väsendens omedelbara inflytande, eller ändtligen så,
att världen är skapad och styrd af en enda gud. Äfven
den metafysiska världsåskådningen skiljer mellan det
konkreta tinget och det inre väsende, som ligger till
grund för dess egenskaper och yttringar, men fattar
detta väsende såsom en omedveten och begreppsartad
verklighet. Vid högre utbildning fattar denna åsikt
den blinda naturkraften såsom alltings grund. Enligt
positivismen är människans kunskap inskränkt till
företeelserna och, strängt taget, till deras lagar
eller konstanta förhållanden. Denna indelning af
de olika försöken till världsförklaring tillämpar
C. på alla områden af det mänskliga vetandet, och
däri ligger hans originalitet. På hvarje särskildt
område för sin eftertanke, menar C., börjar människan
med den teologiska, fortgår till den metafysiska och
slutar med den positiva uppfattningen.
Sinsemellan bilda vetenskaperna ett system af öfver-
och underordnade delar. De abstrakta vetenskaperna,
som betrakta lagarna för tingens förändringar, gå
äfven i tiden före de konkreta, som betrakta själfva
tingen, emedan man icke kan begripa dessa, utan att
känna lagarna för deras uppkomst och förändring. Så
är t. ex. fysiologien abstrakt, emedan den handlar
om lagarna för det organiska lifvet, utan att fästa
sig vid bestämda former af detsamma, då däremot
zoologien, som betraktar de gifna djurformerna, är
konkret. Hvarje senare vetenskap upptager i sig de
föregående, med tillägg af några speciellare satser,
i följande ordning: aritmetik, geometri, mekanik,
astronomi, fysik, kemi, biologi och sociologi. Därvid
är det möjligt, att en abstraktare vetenskap,
t. ex. astronomien, redan kan hafva hunnit fram
till den positiva ståndpunkten, under det att de
följande stannat på lägre. C. fordrar således, att
vetenskaperna skola bilda ett sammanhängande helt,
och han har i "vetenskapens filosofi" undersökt de
förfaringssätt, genom hvilka hvarje särskild vetenskap
kan bringas till ett
helt. Däremot anser han en undersökning af
tänkandets allmänna lagar och former, eller en allmän
vetenskaplig metod, för omöjlig. Han har således
hvarken uppställt någon lära om induktionen eller sökt
något kriterium på sanningen, men lämnar i stället
ett stort spelrum åt den personliga böjelsen och
smaken. Likaledes nekar C. psykologiens möjlighet och
öfverlämnar åt frenologien att förklara de moraliska
och intellektuella yttringar, som vi finna hos andra
människor. Sitt eget inre själslif kan man, enligt
C., icke observera, ty själfva iakttagandet upphäfver
den själsverksamhet, som skulle utgöra iakttagelsens
föremål. Största delen af sitt arbete egnar C. åt
samhällslärans bringande till vetenskap, och rätta
metoden därvid anser han vara den att ur biologien
härleda de allmänna lagarna för människonaturen,
hvilka sedan bekräftas genom öfverensstämmelsen
med de empiriska lagar för samhällenas lif, hvilka
man vinner genom induktion ur historien. Samhället
grundar sig på människans naturliga böjelse för
sammanlefnad och inbördes välvilja; dess utveckling
består i de djuriska böjelsernas underordnande
under de mänskliga. Det ledande i utvecklingen är
intelligensen. C. fordrar därför en spirituell
myndighet i staten, skild från den världsliga,
som handhafves af bankirer. Sin åsikt modifierade
han under inflytande af personliga förhållanden, i
det han åt den positiva filosofien gaf en religiös
betydelse. Såsom religionens föremål satte han
mänskligheten, som han kallar "le grand être" (det
stora väsendet). Sig själf betraktade han såsom
mänsklighetens öfverstepräst. Mänskligheten fyller
människans behof af ett oändligt. Hon förtjänar
kärlek, ty från andra människor hafva vi allt
godt. På vår vördnad gör hon anspråk, när vi i
minnet bevara dem, som lefvat och verkat för det
allmännas bästa. C. utsträcker mänskligheten äfven
till de djur, som tjäna människan. För att alla
människor skola kunna bilda ett helt, fordras,
att individen uppoffrar alla intressen, som icke
äro nödvändiga för människosläktets goda. Den högsta
sedelagen bjuder således "att lefva för andra". Äfven
himlakropparna fattas af C. såsom egande anspråk
på människans tacksamhet och vördnad, emedan de för
människans skull offrat en del af sitt lif. I sitt
förnämsta verk nekar nämligen C. icke möjligheten
af en högre verklighet bakom företeelserna, men
anser det omöjligt att därom finna visshet. Det,
som styr världen, kan lika väl vara blind mekanism
som gudomlig afsikt; men analogien talar för det
senare. När C. på sin senare ståndpunkt underordnar
förståndet under hjärtat, säger han, att man bör
bakom företeelserna föreställa sig något högre, och
fattar då den universella affekten, eller kärleken,
såsom besjälande allt. Vetenskaperna betraktar C. på
detta utvecklingsstadium från subjektiv synpunkt
och ordnar dem icke med afseende på deras objektiva
sammanhang, utan efter deras nytta. Att anställa
vetenskapliga forskningar, som icke äro nyttiga,
är därför osedligt. Se vidare Positivism.
C:s lära har vunnit många anhängare i Frankrike och
England äfvensom, på senare tiden, i Tyskland och
Italien. Jfr M. P. E. Littré, "Auguste Comte et la
philosophie positive" (1864) och "Auguste Comte et
Stuart Mill" (1866), J. Stuart Mill, "Auguste Comte
and the positivism" (1865), samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
