Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Coligny - Colima - Colins, Alexander, flamsk bildhuggare - Coll - Colla - Colla destra - Collalto, Rambold, österrikisk fältmarskalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprättelse för ständiga öfverträdelser af det nya
fredsfördraget och utsände ännu en expedition till
Florida, som emellertid alldeles misslyckades genom
spanjorernas försåtliga öfvergrepp på den franska
nybyggarkolonien. Det snart därpå utbrytande "andra
hugenottkriget" (sept. 1567-mars 1568), som han
förgäfves sökt afvända, slutades till stor del genom
C:s förtjänst genom ediktet i Longjumeau (mars 1568),
som bekräftade freden i Amboise, men sex månader
senare uppflammade ett nytt, sedan katolikernas
anslag att bemäktiga sig C. och Condé gått om
intet. Efter den senares död i nederlaget vid Jarnac
(13 mars 1569) blef C. ensam hugenotternas ledare,
hvarpå han i förening med den till undsättning från
Tyskland anlände hertig Wolfgang af Pfalz-Zweibrücken
började belägra Poitiers, som dock försvarades så
tappert af Henrik af Guise, att C. vid hertigens af
Anjou annalkande med betydligt försvagade krafter
måste lämna staden. I slaget vid Moncontour strax
efteråt (3 okt. 1569) led han ett allvarligt nederlag
och blef själf svårt sårad. Med en ny här drog han
emellertid inom kort genom södra Frankrike till Rhône
och därifrån norrut för att möta den till undsättning
anryckande Vilhelm af Oranien, men efter en oafgjord
strid mellan C. och marskalk de Cossé vid Arnay-le-Duc
(27 juni 1570) slöts det "tredje hugenottkriget"
genom freden i Saint-Germain (8 aug. 1570), som
tillförsäkrade hugenotterna större rättigheter än
någonsin förut. C. fick nu stort inflytande öfver
den svage Karl IX och lyckades vinna såväl honom som
Katarina af Medici för en storslagen plan att utplåna
den inre tvedräkten i Frankrike genom ett nationellt
krig mot Spanien, att bilda ett stort protestantiskt
förbund mot detta och påfven samt dela Nederländerna
med England och Vilhelm af Oranien. Redan hade den
stora planen börjat förverkligas genom De la Marcks
eröfring af Brille och Flushing (april 1572) och
provinserna Hollands och Zeelands resning mot Filip
II, då Katarina af Medici började känna sig oroad
af C:s växande inflytande hos konungen, hvarför hon
tillsammans med hertigen af Anjou och Henrik af Guise
uppgjorde en plan att röja C. ur vägen. Men attentatet
misslyckades, och C. undkom, hvarefter Katarina skall
hafva framtvingat konungens medgifvande till C:s mord
på villkor att alla andra protestanter i Frankrike
samtidigt dödades. Detta skall enligt en version ha
varit upphofvet till Bartolomeinatten (se d. o.),
hvarunder C. blef ett af de första offren.
Med honom föll protestanternas främste man i
Frankrike, en from och gudfruktig krigare och
statsman, som bl. a. ådagalagt en för denna tid
ovanlig humanitet och rättskänsla. Nära den plats i
Paris, där han dog, har rests en af Crauk modellerad
staty öfver honom.
Litt.: Tessier, "L’amiral de C." (1872), Delaborde,
"Gaspard de C." (1879), Erich Marcks, "Gaspard
von C." I (1893), och A. W. Whitehead, "Gaspard de
C." (London 1904).
3. François de C., herre till Andelot, vanligen kallad
d’Andelot, den föregåendes broder, f. 18 april 1521,
d. 7 maj 1569, gjorde sina första krigiska lärospån
i 1542 års fälttåg och sändes 1551 till Parma för
att leda dess försvar mot de kejserlige. Under ett
utfall därifrån togs han till fånga och inspärrades
på slottet i Milano, där han för att
fördrifva tiden bl. a. kom att studera den kalvinska
läran. Frigifven 1556, återvände han till Frankrike,
där han blef generalöfverste för infanteriet. Han
arresterades för en kort tid på grund af sitt
offentliga uppträdande som protestant, men blef
frigifven, sedan han utan vittnen i sitt rum
åhört en högtidlig mässa. C. deltog sedermera
med kraft och ofta med framgång i hugenottkrigen,
försvarade Orléans 1562 och förde s. å. de tyska
hjälptrupperna till Loire. Efter slaget vid Dreux
ledde han hugenotternas återtåg och uppträdde i
allmänhet mera oförsonligt än sin broder amiralen,
bidrog i hög grad att organisera hugenotternas
resning 1567 och 1568 och blef antagligen
förgiftad under det "tredje hugenottkriget".
E. A-t.
Colima. 1. Stat i republiken Mexico, vid kusten af
Stilla oceanen. 5,887 kvkm. 65,115 inv. (1900), den
näst minsta af de mexikanska staterna. Vid kusten är
landet slätt, i det inre bergigt. Utanför statens
gräns, i Jalisco, ligga Nevado de C. (4,450 m.),
som infödingarna kalla Volcan de nieve, ehuru enligt
Dollfus och Mont-Serrat berget ej slutar med någon
krater, och Volcan de C. l. Volcan de Fuego (3,940
m.), som hade utbrott 1869, 1872, 1873 och 1885. Den
enda viktigare floden är Rio de la Armeria. Bergen
innehålla silfver, järn, koppar och bly. Åkerbruket
alstrar ris, sockerrör, kaffe, majs, spansk
peppar m. m. Skogarna lämna godt virke och färgträ,
strandlagunerna salt. - 2. Hufvudstad i nämnda stat,
ligger i dess östra del, på en fruktbar slätt, 451
m. ö. h. 20,698 inv. (1900). Det är genom järnväg
förenadt med hamnen Manzanillo vid Stilla hafvet.
Colins, Alexander, flamsk bildhuggare, f. 1526 i
Malines, d. 1612, blef, sedan han fullbordat den
plastiska utsmyckningen af Otto-Henriks-byggnaden
i Heidelbergs slott, af kejsar Ferdinand I kallad
till Innsbruck för att där fortsätta arbetet på
kejsar Maximilian I:s grafvård i franciskan-kyrkan.
(O. G-g.)
Coll [kå’l], ö bland de inre Hebriderna, vid
Skottlands västra kust, nordväst om Mull, och hörande
till grefskapet Argyll. 75 kvkm. Omkr. 500 inv.,
som mest tala gaeliska. Fiske och något åkerbruk.
Colla, sydamerikansk indianstam. Se Aymará.
Colla destra (it.), mus., med högra handen.
Collalto (Colalto), Rambold XIII, grefve af
C., österrikisk fältmarskalk, f. 1575 (1579?) i
Mantova, tillhörde en gammal förnäm italiensk ätt,
hvars stamfader, Rambold I, lefde i midten af
900-talet. Han fick sin uppfostran i Venezia, men
förvisades därifrån och gick då i tyske kejsarens
tjänst samt blef 1618 öfverste. 1620-21 var han
Ferdinand II:s sändebud vid ungerska riksdagen i
Neusohl samt vid hofven i Madrid och Rom. Sedermera,
intill 1628, deltog han i trettioåriga kriget. 1624
-30 var han president i hofkrigsrådet. Såsom sådan
trädde han med beundransvärd takt emellan kejsaren
och Wallenstein och sökte utplåna de misshälligheter,
hvilka esomoftast uppstodo mellan dem. Vid mantovanska
arfföljdskrigets utbrott (1629) blef C. befälhafvare
öfver den kejserliga hären i Italien, men sjuknade
strax därefter. Hans underbefälhafvare, Gallas och
Aldringen, togo emellertid Mantova med storm (18 juli
1630). På hemvägen till Tyskland afled C. i Chur 19
dec. 1630. - En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
