Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 347-348 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cista - Cistaceæ - Cister - Cisterciens-orden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af cistor träffar man förnämligast i Italien norr om
Apenninerna, i etruskiska grafvar. Dessa cistor hafva
inga bilder; deras yta upptages i stället af en mängd parallella, tvärgående,
tätt sittande, upphöjda ringar, hvadan man kallat dessa kärl räfflade cistor
("ciste a cordoni"). De äro af två slag, i det de antingen hafva rörliga
grepar, fästa vid öfverkanten, eller fasta handtag, fästa på sidan. De hafva
användts till förvarande af de dödes ben och aska. Cistor af detta slag
äro, i enstaka exemplar, funna utom Italien, t. ex. i Österrike (Hallstatt),
Frankrike, Rhendalen, Hannover, trakten af Lybeck
och i Posen. – Cistor kallas äfven fyrkantiga grafkärl
af sten eller terrakotta, med liggande människofigurer
på locket. Sådana cistor hafva hittats i
etruskiska grafvar.

Ficoroniska cistan.

Cista från Palestrina.

Hs Hd. (T. J. A.)

Cistaceæ, bot., en familj inom ordn. Parietales,
utmärkande sig genom regelbundna, undersittande
blommor, många ståndare, enrummigt fruktämne och
frön med fröhvita. Till familjen höra omkr. 160
örter eller småbuskar, som äro allmänna särskildt
i Medelhafstrakterna. Inom Sveriges flora finnes
släktet Helianthemum, representeradt af ett par
arter.
G. A. (G. L-m.)

Cister (fr. cistre, eng. cithern, it. cetera), mus.,
1500- och 1600-talens "cittra", en af art af luta,
formad som denna, men med platt rygg, och försedd
med 4-12 metallsträngar, som knäpptes med plektron.
Jfr Cittra.

Cisterciens-orden (äfven kallad Bernhardinorden),
en efter moderklostret Cîteaux (lat.
Cistercium) benämnd, reformerad gren af
benediktin-orden (se Benediktiner). Anläggningen
af klostret anknytes till Robert, prior i klostret
Montier-la-Celle (nära Troyes). Sedan han förgäfves
sökt reformera de under Montier-la-Celle lydande
klostren, utvaldes han af några eremiter i
Colanskogen till deras ledare och slog sig med dem ned
vid Molesmes (stiftet Langres). Då de emellertid
visade sig oemottagliga för hans reformidéer, begaf
han sig 1098 med påfligt tillstånd jämte de 20
frommaste till Citeaux vid floden Vouge, ej långt från
Dijon (stiftet Châlon-sur-Saône) för att lefva i sträng
öfverensstämmelse med Benedikts regel. Där byggde
grefve Odo af Burgund åt dem det berömda klostret,
i början kalladt Novum monasterium ("det nya
klostret").

Klostret Cîteaux.

På påfvens befallning återvände Robert
redan året därpå till Molesmes, genomförde där en
klosterreform och dog såsom abbot 1108. I Cîteaux,
som blef oafhängigt och ställdes direkt under
påfvestolen, efterträddes han af Alberich, som gaf form
åt de nya klosterstadgarna (instituta monachorum
cisterciensium de Molismo venientium). Redan den
tredje abboten af Cîteaux, engelsmannen Stefan
Harding, fruktade klostrets utdöende af brist på
noviser, då den helige Bernhard med 30 andra
inträdde i detsamma och skänkte det nytt lif; ja,
Bernhards verksamhet för det nya samfundet blef af
sådan betydelse, att han räknas såsom cisterciens-ordens
andre stiftare. Nu anlades de första
dotterklostren La Ferté (1113), Pontigny (1114),
Clairvaux och Morimund (1115) samt från dessa
ytterligare fem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>