Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid varade denna vänskap icke länge. Redan
följande år hade konungen fattat nya misstankar
mot C. och beröfvade honom nu alla de förmåner och
egodelar han gifvit honom samt lät sätta hans hustru
och döttrar i fängelse. C. sökte rättfärdiga sig
och erbjöd sig att försvara sin sak genom envig. Men
Alfons lät blott beveka sig att lösgifva C:s hustru
och barn ur fångenskapen. C. fortfor med sina
eröfringar, och förhållandet till konungen blef åter
jämförelsevis godt, ända tills denne beslöt att för
egen del anfalla Valencia, som redan var i viss mån
eröfradt af C. Då denne, som för tillfället befann sig
på härnadståg annorstädes, icke lyckades med godo
afhålla Alfons från detta företag, inföll han i dennes
länder och anställde de vildaste härjningar särskildt
i Garcia Ordoñez’ län. Alfons drog sig åter tillbaka
från Valencia. Efter många intriger och svårigheter
och efter en grym och långvarig belägring föll denna
stad slutligen 1094 i C:s våld. C. innehade den till
sin död, 1099. Den historiska forskningen, som hämtat
sina uppgifter ur arabiska såväl som kristna källor,
visar oss C. såsom en djärf och hjältemodig härförare,
som dyrkades af sina soldater, ofta såsom en ädelmodig
vän, men också såsom en grym och hänsynslös hämnare
och en om medlen föga nogräknad man, för hvilken svek
och trolöshet visst icke voro främmande. Dikten har
tagit fasta på hans goda egenskaper. Den framställer
honom såsom de kristnes kämpe mot hedningarna, ett
under af hjältemod och dygder.
Den första åt C. egnade dikt, som vi ega i behåll
(oberäknadt några mindre latinska stycken från
1100-talet), är "El poema del Cid", den berömda
Cidsången, den spanska litteraturens äldsta
minnesmärke. Den anses vara författad mellan 1135 och
1139, men det enda manuskript, som finnes bevaradt, är
från 1307. Detta manuskript saknar ett blad i början
samt tvenne blad på olika ställen inuti dikten och
är för öfrigt ytterst bristfälligt. I sitt nuvarande
skick omfattar dikten 3,735 verser af obestämdt
stafvelseantal, hvilka bilda assonerande tirader
af olika längd, ibland bestående af ända till 200
versrader. Frågan om metern i Cidsången hör alltjämt
till de brännande inom den romanska filologien. Man
har sökt återföra den till alextandrinen, till
romansernas 14-stafviga långrad och till den
franska episka versen (10 stafvelser med cesur
efter den fjärde), men intet af dessa försök kan
sägas hafva lyckats. - Cidsången sönderfaller i
tre cantares, af hvilka den första behandlar C:s
landsflykt och de eröfringar han därunder gjorde,
den andra hans försoning med konung Alfons, på
hvars bestämda önskan han förmäler sina båda döttrar
med infanterna af Carrion, och den tredje de båda
infanternas feghet och föraktliga beteende. Det går
därhän, att infanterna på hemväg till Carrion brutalt
misshandla sina gemåler och öfvergifva dem i en öde
skog. Dessas frände Felez Muñoz hade emellertid,
anande oråd, varit dem följaktig på afstånd. Han
kommer nu till deras hjälp och för dem tillbaka till
C. Denne skickar genast ett sändebud till Alfons,
som sammankallar cortes till Toledo, för att rättvisa
där må skipas i C:s sak. Skildringen af herredagen
i Toledo är en af diktens i poetiskt afseende mest
lyckade delar. Infanterna dömas att uppfylla alla C:s
fordringar, de måste återlämna de berömda svärden
Colada och Tizon, de tvingas att återgifva åt
C. alla de rikedomar denne skänkt dem, och de måste
slutligen i envigeskamp lämna honom upprättelse för
den skymf de tillfogat hans döttrar. I enviget segra
C:s kämpar. Och såsom en ytterligare upprättelse
förmälas hans döttrar doña Elvira och doña Sol
med de högt ansedde infanterna af Navarra och
Aragonien. Cidsången, som i poetiskt afseende är
märklig och bjuder på ställen af storslagen skönhet,
är ur filologisk och kulturhistorisk synpunkt af
utomordentligt värde. - Vida mindre betydande i
alla afseenden, men dock äfven den af stor vikt,
är den på blandad vers och prosa skrifna "Cronica
rimada del Cid" eller "Cantar de Rodrigo". Detta
verk skildrar, efter en längre sagohistorisk
inledning, C:s ungdomsbedrifter under Ferdinand I:s
regering. Såväl inre som yttre kriterier gifva vid
handen att "Cronica rimada" måste vara af betydligt
yngre datum än Cidsången. Dessa båda dikter utgöra
emellertid allt, hvad vi i ursprunglig, om ock af
kopister starkt förvanskad form ega kvar af fornspansk
folkepik. Indirekt ega vi däremot många lämningar
af denna epik, dels i krönikorna, som ofta utgöra
prosaomskrifningar af förlorade hjältedikter, och
särskildt Alfons den lärdes s. k. "Cronica general",
för hvilken bl. a. en version af Cidsången varit
källa, dels i den rika romanslitteraturen. De
gamla spanska romanserna utgöra, såsom den nyare
forskningen till full evidens bevisat, spillror af
den senaste periodens folkepos, lösryckta bitar, som
fått en själfständig tillvaro. Det är måhända främst
tack vare de åt honom egnade romanserna, som C:s namn
blifvit kändt öfver hela världen. Dessa romanser pläga
med afseende på innehållet indelas i fyra grupper,
hvaraf den första handlar om C:s lif och bragder under
Ferdinand I:s regering (1035-65). De motsvara till
stor del innehållet i den ofvan omtalade "Cantar de
Rodrigo". Hit höra de berömda romanserna om C:s hämnd
på grefve Lozano för den skymf denne tillfogat hans
fader samt om C:s giftermål med Jimena, Lozanos
dotter. Dessa romanser gåfvo Guillén de Castro
(1569-1631) ämnet till hans förnämsta drama, "Las
mocedades y las hazañas de Cid", i sin ordning källan
till Corneilles "Le Cid". Den andra gruppen handlar om
C. under konung Sancho II (den tappre), särskildt om
belägringen af Zamora. I den tredje gruppen besjungas
C:s bedrifter från Sanchos död till Alfons VI:s
kröning, medan den fjärde sträcker sig från nämnda
tillfälle, 1072, till C:s död, 1099. Den sistnämnda
gruppen motsvarar Cidsången. Tillsammans bilda
dessa romanser en storartad lyrisk-episk diktcykel,
hvartill endast den spanska romanslitteraturen
kan uppvisa motstycken. Sjungna till gitarren,
fortlefde romanserna till en början endast på
folkets läppar. Sedermera trycktes de på flygblad,
för att slutligen på 1500-talet sammanföras
och utgifvas i större eller mindre samlingar,
s. k. romanceros. Cidromanserna äro kanske mest
bekanta genom Herders cykel "Der Cid nach spanischen
romanzen", som 1859 utgafs i svensk öfversättning af
Oskar Fredrik, "Cid efter spanska romanser".
C:s lefnad och källorna till vår kunskap om honom
framställas bäst i R. Dozys grundläggande arbete
"Recherches sur 1’histoire et la littérature de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
