Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dimensioner. Presidenten upplöste kongressen och utfärdade
på egen hand en budget, medan kongresspartiet,
till hvilket större delen af flottan slöt sig,
bemäktigade sig de norra provinserna och trängde mot
söder. 7 mars blefvo Balmacedas trupper slagna vid
Pozo Almonte. Däremot lyckades det en Balmacedas
torpedbåt att 22 april spränga kongresspartiets
amiralskepp "Blanco Encalada" och kryssaren "Huascar"
i luften. Emellertid upprättade Balmaceda ett
verkligt despotiskt regemente, upphäfde de högre
domstolarna och inrättade i stället krigsdomstolar,
förjagade alla misstänkta ur landet o. s. v. I slutet
af aug. kom det till ett afgörande slag i närheten af
Valparaiso. Kongresspartiet hade nu fått en under
den preussiske artillerikaptenen Körners ledning
väl ordnad armé. 21 aug. vann denna här slaget vid
Concon, och 28 s. m. blefvo regeringstrupperna i
grund slagna vid La Placilla. Samma dag besatte
general Canto, kongresspartiets öfverbefälhafvare,
Valparaiso. Balmaceda flydde till Santiago, där han
18 sept. tog sig af daga. Revolutionen 1891 saknade
ädlare motiv; den var af aristokratisk art och
gick ut på att upprätthålla vissa samhällsklassers
privilegier samt politiska och sociala makt, medan
Balmaceda i själfva verket var en folkfrihetens
försvarare. Också har numera en ändring i den allmänna
uppfattningen af Balmaceda gjort sig gällande (jfr
t. ex. J. B. Espinosa, "Balmaceda; su gobierno y la
revolucion de 1891", 2 bd, 1894).
De segrande insurgenterna hade bildat en provisorisk
regering med amiral Jorje Montt som president,
och denne valdes äfven 18 nov. 1891 enhälligt till
republikens konstitutionelie president för tiden
1891-96. En vidtgående amnesti proklamerades, och
presidenten egnade sin uppmärksamhet främst åt det
svåra värfvet att bringa ordning och reda i de genom
inbördeskriget förstörda finanserna. Äfven infördes
långt gående kommunal själfstyrelse. Genom en lag af
11 febr. 1895 stadgades guldmyntfot i C. Mot slutet
af Montts ämbetstid upptogs den chilenska regeringen
mest af gränsstriden med Argentina (se Argentina,
sp. 1443-44). I apr. 1896 hänsköts tvisten om
gränslinjen i Patagonien principiellt till brittisk
skiljedom, men därmed var spänningen mellan de båda
republikerna ej öfvervunnen, utan den nådde tvärtom
sin höjdpunkt under Montts efterträdare,
Federico Errázuriz d. y. (1896-1901), en konservativ
klerikal, som med minsta möjliga majoritet besegrade
sin liberale motkandidat. Skiljedomsfördraget med
Argentina förblef länge en död bokstaf, och i båda
länderna var folkstämningen afgjordt för krig, hvadan
regeringarna måste företaga omfattande och finansiellt
förödande krigsrustningar. Äldre tvistefrågor med
Peru (om besittningsrätten till Tacna och Arica)
och med Bolivia (om dess anspråk på en oceanisk
hamn) kunde till följd af den spända situationen
mellan C. och Argentina ej heller bringas till
uppgörelse. Spänningen nådde sin höjd i aug. 1898,
då presidenten Errázuriz var svag nog att till följd
af allmänhetens fruktan för en finanskris suspendera
konverteringslagen af 1895 och provisoriskt intill
1902 ånyo grunda landets myntväsen på pappersmynt som
ovillkorligt betalningsmedel. Inför ett chilenskt
ultimatum bekvämade sig emellertid Argentina att
slutgiltigt acceptera gränstvisternas afgörande genom
skiljedom. Tvisten om Atacama-området
underställdes (12 nov.) en blandad kommission under
presidium af Förenta staternas sändebud; dess utslag -
väsentligen till förmån för Argentina - föll i april
1899. Den patagoniska gränstvisten åter hänsköts
till tre brittiska skiljedomare (lord Macnaghten,
sir John Ardagh och sir T. H. Holdich), hvilka i
konung Edvards namn afkunnade sin skiljedom först
20 nov. 1902 (utslaget är tryckt i "Annual register
1902", s. 458-460). - Den i fredsfördraget af 1883
med Peru aftalade folkomröstningen i områdena Tacna
och Arica har ej kommit till utförande, enär enighet
ej uppnåtts angående hvilka af distriktets inbyggare,
som därvid skulle vara röstberättigade. Med Bolivia
öfverenskom C. 1895, att hamnen Arica, om den
definitivt genom folkomröstningen öfverginge i
chilensk ego eller ock annan lämplig hamn skulle
öfverlåtas till Bolivia. C. erbjöd i stället för
Arica hamnen Vitor, men Bolivia har föredragit att
afvakta Arica-frågans afgörande för att sedan göra
sina fördragsrättigheter gällande. C:s försök att i
sept. 1900 komma ifrån hela denna hamnfråga möttes i
dec. af Bolivias kongress med en ny bestämd vägran
att afstå från hamnanspråken och ökade i Argentina
missnöjet med C:s, som man ansåg, för hela Syd-Amerika
hotande aggressiva politik. - I den inre politiken
har Errázuriz’ ämbetstid kännetecknats af ytterligt
täta ministerskiften, som hämmat landets ekonomiska
framåtskridande. Errázuriz afgick på grund af
sjuklighet redan l maj 1901, och vid presidentvalet
segrade den liberale Fernan Riesco öfver
den konservative kandidaten P. Montt. Den till
l jan. 1902 planerade återgången till guldmyntfot
måste ytterligare uppskjutas till följd af den då ännu
sväfvande gränstvisten med Argentina, men sedan denna
blifvit afgjord i nov. s. å., ha stora besparingar
kunnat göras på militärbudgeten (bl. a. genom två
krigsfartygs försäljning till England och förminskning
af arméns numerär), och de chilenska finanserna börja
nu småningom åter komma i bättre ordning.
Litt.: Molina, "Storia naturale del C." (Bologna 1782)
och "Storia civile del C." (ibid. 1787), Cl. Gaye,
"Historia fisica y politica de C." (8 bd, Paris
1854), Diego Barros Arana, "Historia jeneral de la
independencia de C." (4 bd, 1854-58), "La guerre du
Pacifique 1879-80" (2 bd, Paris 1881-82) och "Historia
jeneral de C." (15 bd, Madrid 1884 -97; går till
1830), Markham, "The war between C. and Peru 1879-81"
(1882), Ochsenius, "C., land und leute" (1884),
Wiener, "Chili et chiliens" (1888), Kunz, "C. und
die deutschen kolonien" (1891) och "Der bürgerkrieg
in C." (1892), Hancock, "A history of C." (1893),
Nordenskjöld, "Från Eldslandet. Skildringar från
den svenska expeditionen till Magellansländerna
1895-1897" (1898), Asta-Buruaga, "Diccionario
geografico de la republica de C." (2:a uppl. 1899),
W. A. Smith, "Temperate C., a progressive Spain"
(s. å.), Cordernoy, "Au Chili" (s. å.), Unhold, "Das
deutschtum in C." (s. å.), Pérez Garcia, "Historia
natural, militar, civil y sagrada del reino de C." (2
bd, 1900), och sir T. H. Holdich, "The countries of
the king’s award" (1904). Äldre skrifter om chilensk
historia äro samlade i "Colleccion de historiadores
de C. y documentos relativos a la historia nacional"
(hittills 17 bd, Santiago 1861-98). En god bibliografi
öfver oafhängighetskrigens tid finns i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
