Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 145-146 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chenier - Chenilj. Se Chenille. - Chenille - Chennevieres-Pointel, Charles Philippe de C., markis, fransk konstforskare - Chenoglykokol-syra - Chenon, paschilius Dionysius, fransk protestant - Chenonceaux

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utkast, men blott en enda fullt afslutad, nämligen
lärodikten L’invention, som utgör ett slags poetik. Af
hans dikter offentliggjordes under hans lifstid endast
strödda stycken. Hans samlade skrifter utgåfvos först
1819; som den bästa upplagan anses den 1872 af Becq
de Fouquières utgifna; den senaste är af Guillard
(1899). Jfr H. Örnmark, "Om André Chéniers lif och
poetiska verksamhet" (1872), Todeschini, "Étude
sur André Chénier" (1891), Rouquet, "Les Chénier"
(s. å.), Haraszti, "La poésie d’André Chénier" (1892),
Hartmann, "Chénier-studien" (1894), Morillot, "André
Chénier" (s. å.), Zyromski, "De A. Chenerio poeta"
(1897), Glachant, "André Chénier" (1902), och Faguet,
"André Chénier" (s å.).


2. Marie Joseph de C., den föregåendes broder,
fransk skald och politisk personlighet, f. 28
aug. 1764 i Konstantinopel, d. 10 jan. 1811. Som
skald var han sin broder underlägsen i poetisk känsla
och fint formsinne, men egde en mera kraftig och
lidelsefull karaktär samt större ärelystnad. Han var
en ifrig republikan och intog genom sitt mod och sin
rättrådighet en framstående plats bland revolutionens
män. Att börja med slöt han sig till jakobinerna, men
hade redan ådragit sig deras missnöje, då hans broder
fängslades, hvarför han ej kunde göra något för att
rädda denne, hvilket djupt grep honom. Beskyllningen
att hafva varit vållande till broderns död besvarade
han stolt med en bitter satir. Mot orättvisa domar och
den råa vandalism, hvartill hans samtida gjorde sig
skyldiga, ifrade han mycket samt räddade därigenom
många, personer från döden och många minnesmärken
från förstörelse. För undervisning och vetenskaplig
bildning var han synnerligen verksam; bland annat
deltog han i stiftandet af musikkonservatoriet i Paris
(1784) och af franska institutet (1794). 1802 invaldes
han till ledamot af franska akademien. På uppdrag af
Institutet författade han 1808 sin berömda Tableau
historique de l’etat et des progrès de la littérature
française depuis 1789 (1811; 6:e uppl. 1834). Som
poetisk skriftställare började han med att skrifva
tragedier, af hvilka flera, t. ex. Charles IX (1789),
Henry VIII (1791) och Caius Gracchus (1792) väckte
stort uppseende, mindre till följd af verkliga
poetiska förtjänster, än därför att han begagnade
scenen som en talarstol, från hvilken han i ett
passioneradt språk framlade sina filosofiska och
republikanska åsikter. Äfven inom den lyriska
poesien försökte han sig, icke utan framgång, men
han lyckades kanske bäst i satiren - den diktart, som
mest öfverensstämde med hans lynne. Théâtre complet
af C. utkom 1818-21 och hans Œuvres complètes 1824
-26. Jfr Küchler, "M. J. Chéniers dramatische
und lyrische dichtung" (1900), och Lieby, "Étude
sur le théâtre de Marie Joseph Chénier" (1902).*
P. A. G.

Chenilj. Se Chenille.

Chenille [jonij], fr., Chenilj, "löfmask",
försvenskadt snilj, benämning på ett slags
silkessnören, hvilka hafva likhet med hårbeväxta
larver och begagnas till tofsar, broderier,
spetsar (snilj-blonder), själar m. m. Sniljer af
ullgarn begagnas såsom inslag till en del väfnader
(borddukar, portiärer, mattor), dels enfärgade, dels
brokiga. För tillverkning af dukar och förhängen,
som skola vara lika på båda sidor, användas
runda sniljer (varpen är mycket gles och döljes
fullständigt af sniljernas ulltofsar); för mattor
däremot begagnas sniljer, som ega ulltofsar endast
vid ena sidan, hvilka vid inväfningen sorgfälligt
måste vändas uppåt. Se Axminstermatta.
G. A. W.

Chennevières-Pointel [jänviår-pwäte’!], Charles
Philippe de C., markis, fransk konstforskare, f. 1820,
blef 1846 museitjänsteman och 1852 inspektör för de
franska provinsmuseerna samt organisatör af de årliga
konstutställningarna i Paris. Han var 1873-78 direktör
för de sköna konsterna och utverkade bl. a. 1874
beslutet om Panthéons inre dekorering. C. har varit
mångsidigt verksam för museiväsen i Frankrike
och utgifvit flera arbeten, mest i äldre fransk
konstforskning. - Hans son Henri de C., f. 1859,
tjänsteman vid Louvre-museet, har utgifvit bl. a. Les
dessins de maîtres au musée du Louvre (1882-84).

Chenoglykoko1-syra (af grek. chen, gås) och
Chenotaurokolsyra. Se Gallämnen.

Chenon [jonå"’], Paschilius Dionysius,
fransk protestant, flyttade i anseende till
religionsförföljelserna i Frankrike mot slutet
af 1500-talet till Sverige och bosatte sig i
Västmanland. Han bidrog till svenska järnhandteringens
utveckling, i det han var en af de förste, som från
Belgien inkallade skickliga bergsmän och smeder
(valloner) till Sverige. Död i Filipstad omkr. 1620
i armod.

Slottet Chenonceaux.

Chenonceaux [jenlså], by i franska
depart. Indre-et-Loire, vid Cher och Orléans-banan,
har ett på
en holme i floden utbyggdt slott, ett af de förnämsta
byggnadsverk i Frankrike från renässanstiden. Det
började uppföras 1515 för finansämbetsmannen Thomas
Bohier, afstods af honom åt Frans I samt beboddes och
förskönades sedan af Diane de Poitiers, Katarina af
Médici och Louise de Vaudemont, Henrik III:s mätress,
som dog där 1601. Det tillhörde sedermera hertigarna
af Vendôme och från 1730 till 1799 generalförpaktaren
Dupin och hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>