- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
1331-1332

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cavour ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

C., då han i de sardiniska kamrarna 1854 genomdref
konungarikets deltagande i detta krig och därigenom
nära förband det med västmakterna. 26 jan. 1855 afslöt
C. förbundet med västmakterna, hvarigenom Sardinien
förband sig att sända 15,000 man till Krim. 4 mars
1855 följde Sardiniens krigsförklaring mot Ryssland.

Den första frukten af C:s djärfva utrikespolitik blef
den, att Sardinien, fastän blott en makt af andra
ordningen, fick säte och stämma på fredskongressen
i Paris 1856. C. representerade Sardinien på
denna kongress och begagnade tillfället till att
där bringa den italienska frågan till tals; något
positivt resultat medförde detta visserligen ej, men
C. vann likväl, att Sardinien fick öppet framträda
såsom Italiens målsman. Efter Pariskongressen blef
förhållandet mellan Sardinien och Österrike mycket
spändt, och slutligen gick det därhän, att i mars
1857 afbrötos de diplomatiska förbindelserna mellan
kabinetten i Turin och Wien. I stället närmade
sig C. mer och mer till Frankrike. Sommaren 1858
erhöll han en inbjudning från Napoleon III att i
hemlighet besöka honom i badorten Plombières. I juli
1858 egde mötet i Plombières rum. Resultatet blef,
att Napoleon III lofvade honom Frankrikes hjälp,
därest Sardinien angrepes af Österrike; i händelse af
en lycklig utgång af kriget skulle Sardinien erhålla
Lombardiet och Venezien, mot förbindelse att till
Frankrike afträda Savojen; skulle Sardinien äfven
vinna Parma och Modena, skulle det till Frankrike
af träda äfven Nizza. Efter C:s återkomst från
Plombières antog Sardinien en ännu fientligare
hållning mot Österrike än förut. Vidtomfattande
rustningar företogos. Förbittrad häröfver, aflät den
österrikiska regeringen 19 apr. 1859 ett ultimatum
med uppmaning till Sardinien att ställa sin armé på
fredsfot. Då C. gaf ett undvikande svar, började
Österrike kriget, 29 apr. s. å. I enlighet med
överenskommelsen i Plombières kom Frankrike till
Sardiniens hjälp. Men efter den blodiga segern
vid Solferino blef Napoleon III vankelmodig; han
hade velat bryta Österrikes välde i Italien för
att i stället göra Frankrikes inflytande till det
förhärskande på halfön, men ej för att göra Sardinien
till en stormakt. Af fruktan att Sardinien under C:s
snillrika ledning skulle rycka större delen af Italien
med sig och växa ut till en stormakt undertecknade
Napoleon III redan 12 juli 1859 fredspreliminärerna
i Villafranca, hvarigenom Österrike blott afträdde
Lombardiet till Frankrike, som i sin ordning öfverlät
det till Sardinien. C. utträdde nu ur ministären och
afgaf en högtidlig protest mot fredsöfverenskommelsen
i Villafranca. Redan 23 jan. 1860 utnämndes han
emellertid åter till konseljpresident äfvensom till
utrikes-, inrikes- och marinminister. Med fördubblad
kraft återupptog han nu arbetet för Italiens
enhet. Genom dekretet af 18 mars 1860 förenades
Emilien (Parma, Modena och Romagna) och genom dekretet
af 22 mars s. å. Toscana med Sardinien. Kejsar
Napoleons medgifvande till dessa annekteringar måste
Sardinien likväl köpa med afträdelsen af Savojen
och Nizza till Frankrike (24 mars 1860). Sommaren
s. å. befriade Garibaldi med C:s hemliga understöd
Sicilien från bourbonernas välde. Efter att i
sept. s. å. hafva besatt Markerna och Umbrien ryckte
en sardinisk armé in på neapolitanskt område, och
7 nov. höll konung Viktor Emanuel med Garibaldi vid
sin sida sitt intåg i Neapel.
Sedan Gaëta kapitulerat 13 febr. 1861, var hela
Italien, endast med undantag af Venezien och
Patrimonium Sancti Petri (Rom och kringliggande
områden), förenadt under Viktor Emanuels spira. 18
febr. 1861 öppnades i Turin det första allmänna
italienska parlamentet, och 14 mars s. å. utropades
Viktor Emanuel till konung af Italien. C. blef
nu det nyupprättade konungariket Italiens
förste konseljpresident och utrikesminister. Men
öfveransträngning hade undergräft hans hälsa,
och efter blott några dagars sjukdom afled han i
Turin 6 juni 1861. Vid underrättelsen om den store
statsmannens död anlade alla italienska patrioter
sorg. I Turin aftäcktes 1873 ett storartadt, af
Giovanni Dupré modelleradt monument
öfver C.

illustration placeholder
Cavour-monumentet i Turin.


I Rom restes år 1895 en staty öfver
honom. Hans tal, bref och andra skrifter hafva utgifvits
under titlarna: Discorsi parlamentari del conte di
C.
(utg. af Massari, 12 vol., 1863-80), Lettere
edite ed inedite del conte di C.
(utg. af Chiala, 6
vol., 1883-87), Nuove lettere inedite del conte di
C.
(utg. af Mayor, 1895), Nouvelles lettres inédites
(utg. af Berti, Turin 1889), Diario inedito con note
autobiografiche
(utg. af Berti, 1888) och Scritti del
conte di C.
(utg. af Zanichelli, 2 vol., 1892). Se
vidare Bianchi, "La politique du comte C. 1852-61,
lettres inédites avec notes" (Turin 1885), C.
Nigra, "Le comte de C. et la comtesse de Circourt,
lettres inédites" (1894), De la Rive, "Le comte de
C., récits et souvenirs" (1863), Massari, "Biografia
del conte di C." (1873), Mazade, "Le comte C."
(1877), Harald Wieselgren, "Cavour, Italiens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:42:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbd/0728.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free