Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1217-1218 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carpenterbromsen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fullkomlighet. Efter att hafva fått sin första
undervisning hos brodern Lodovico, begaf han sig
1580 till Parma, för att studera Correggios verk, och
sedermera till Venezia, där Veroneses arbeten blefvo
hans förebilder.

1589 återkom han till Bologna och
deltog i akademiens stiftande. Af kardinal Farnese
kallades han 1600 till Rom. Bland hans förnämsta
oljemålningar må nämnas en Madonna med Kristus och
Johannes (den s. k. "La vierge au silence" i Louvre
i Paris) och Den helige Rochus utdelar allmosor
(Dresden). Hans yppersta verk äro de i palazzo
Farnese i Rom befintliga mytologiska freskerna,
hvilka öfverträffas endast af Michelangelos i
Sixtinska kapellet. Men Annibale var icke uteslutande
historiemålare, utan äfven landskapsmålare; han
räknas såsom en af de förste, hvilka behandlade
landskapsmålningen som en själfständig konstart.
Han var tillika etsare af stor förtjänst. - Till den
carracciska akademiens lärjungar räknas Domenichino,
Guido Reni, Albani och Lanfranco. R-n.*

Mytologisk fresk af Annibale Carracci.

Carragheen, farm., pärlrnossa, en algart. Se
Caragheen.

Carranza, Bartholomæus
(Bartholomæus de Miranda), ärkebiskop af Toledo, f. 1503,
ingick 1520 i dominikanorden och utnämndes 1557
till ärkebiskop af Toledo, men blef kort därefter
på grund af sina Comentarios sobre el catechismo
christiano (1558) anklagad för kätteri och inställd
för inkvisitionen, som i många år höll honom i
fängelse. 1567 fördes han till Rom, där han dog 1576
utan att hafva återvunnit friheten. Jfr Laugwitz,
"Bartholomé C., erzbischof von Toledo" (1870).
(J. Hdr.)

Carrara, stad i italienska prov. Massa e Carrara
(Toscana), 7 km. från Liguriska hafvet, vid
Carrione, i en djup bergskittel i de apuaniska
alperna. Omkr. 15,000 inv. (i kommunen 42,000). Den
manliga befolkningen är mest sysselsatt med att
bryta, bearbeta eller transportera den sedan 2,000
år berömda marmorn. Staden eger åtskilliga vackra
marmorbyggnader, till hvilka materialet hämtats
från de närliggande bekanta marmorbrotten. Jfr
Carraramarmor. I C. upprättade Napoleon I en
bildhuggarakademi,
som ännu består. C:s hamnstad är Avenza, hvarifrån
årligen exporteras omkr. 70,000 ton marmorblock och
plattor till ett värde af 5,5 mill. lire.

Carramarmor, marmor från trakten af Carrara
i norra Italien. Den anses geologiskt tillhöra
triasformationen och hafva bildats genom
regionalmetamorfos af tät kalksten. Den förekommer
som ett omkr. 1,000 m. mäktigt lager, begränsadt af
lerskiffer och talkskiffer, samt vinnes i omkr. 500
brott. Flera i afseende på såväl kornighet som
färg olika varieteter finnas, såsom den bländhvita,
sockerkorniga eller finkristalliniska statymarmorn
(statuario), den svagt blåhvita marmorn med en mängd
blågråa ådror (bianco chiaro, bianco venato), den
gråblåa med breda hvita ådror (bardiglio commune,
bardiglio turchino) och den hvita med smala blomlika
gråa teckningar (bardiglio fiorito), hvilka arter
hufvudsakligen användas till väggbeklädnader, butik-
och lavoarskifvor m. m.; vidare den hvita med tjocka
violetta samt därjämte grönaktiga och svarta ådror,
hvilken benämnts påfågelsmarmor (pavonazzo, paonazzo)
och är omtyckt till väggbeklädnad, pelare och andra
byggnadsändamål, samt den blåaktiga marmorbreccian
(brecciato eller mischio di Serravezza), hvaraf
t. ex. pelare i Hofburgteatern i Wien samt i operan
i Paris blifvit utförda.

I praktiken är det väl endast statymarmorn,
som går under benämningen carraramarmor. Denna
förekommer såsom större och mindre linsformade
partier i den färgade, mindre rena marmorn och brytes
bl. a. vid Monte altissimo vid Serravezza n. v. om
Florens samt vid Monte Crestola och Monte Sagro vid
Carrara. Den består af i det närmaste ren kolsyrad
kalciumoxid. Michelangelos, Canovas, Thorvaldsens
och de fleste nyare konstnärers skulpturverk äro
nästan uteslutande utförda af denna statymarmor. Dess
företräde framför andra marmorsorter beror därpå,
att blocken genom hela sin massa äro jämnkorniga
och jämnhårda, en omständighet, hvarigenom såväl
bearbetningen underlättas som konstverken få större
varaktighet.

Blott undantagsvis har ifrågavarande marmor
enstaka strimmor, ådror eller fläckar, härrörande
från främmande mineraliska inblandningar. Vid
huggning uppkommande affall begagnas, i
anseende till bergartens kemiska renhet,
framför andra slag af kalciumkarbonat till
utveckling af kolsyra vid beredning af kemiska
preparat samt vid tillverkning af hälso- och
förfriskningsvatten. (Forntidens bästa marmor bröts
på ön Paros i grekiska arkipelagen. Därifrån,
från Pentelikon och från Naxos togo romare
och greker mest sin marmor.) Jfr Marmor.
E. E.

Carrasco, bot. Se Comocladia.

Carré (fr.; af lat. quadratus), krigsv., förr
benämning på formeringen fyrkant (se d. o.).

Carré, Michel, fransk dramatisk författare,
f. 1819, d. 1872, debuterade 1843 på Odéon med det
versifierade dramat La jeunesse de Luther och skref
sedermera, vanligast i förening med andra författare
(Jules Barbier m. fl.), åtskilliga vådeviller och
dramer, bl. a. L’amour mouillé (1850; "Kärleken i
regnväder", 1851), Les noces de Jeannette (1853;
"Jeannettes bröllop", 1855) m. fl. C. deltog dessutom
i författandet af libretter till en mängd operor med
musik af Gounod, Thomas m. fl. (se därom Barbier 3).

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>