Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carlson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans öfverflödande andliga vitalitet, allt afspeglade
sig i hans stil. Denna är liksom öfverväldigad
af de påströmmande tankarna, bisarr och fallen
för nybildningar, för öfrigt den fantasistarkaste
engelska prosastil, så som den hämtar bilder och
färger från hela naturen. Han "gör af språket ett
skarpt, oemotståndligt vapen". Alltsomoftast höjer
han sig till en visionär, siarlik ton. C. såg rakt
in i tingens hjärta och återgaf synerna i ord, som
förunderligt tala till det bästa i läsarens själ.
Under de två sista årtiondena af sitt lif var
C. högt sköldburen i England, men efter sin död,
sedan lefnadsminnena utgifvits och blottat hans
väsens skrofligheter, blef han tadlad och skjuten
i skuggan, tills en motsatt strömning nu åter
tagit öfverhanden. - C. var en af århundradets
intressantaste brefskrifvare. Hans brefväxling
med Emerson utgafs i 2 bd 1883 af Norton, som äfven
offentliggjorde C:s tidigare bref (i 4 bd, 1886-88)
och hans brefväxling med Goethe (1887). En ny samling
bref af C. utgafs 1904 (i 2 bd). De fullständigaste
upplagorna af hans samlade arbeten äro en i 30 bd
(1897-99), en i 11 bd (1900) och en "standard edition"
(1904 ff.). De viktigaste källorna till kännedomen om
C:s lif äro hans ofvannämnda "Reminiscences", makan
Jane Welsh C:s spirituella "Letters and memorials"
(utg. 1883; ny serie 1903) samt Froudes arbeten
"Thomas C., a history of the first forty years of
his life" (2 bd, 1882) och "Thomas C., a history
of his life in London, 1834-1881" (2 bd, 1884; ny
uppl. 1890). Biografier och monografier öfver C. ha
vidare skrifvits af bl. a. Taine (i "Hist. de la
litt. anglaise", 1864), Wylie (1881), Mead (s. å.),
Masson (1885), Garnett (1887), norrmannen Troye
(1889), Nichol (1892, i "English men of letters"),
Macpherson (1896), Hellen Lindgren (i "Skalder och
tänkare", 1900), Chesterton (1902) samt tyskarna
Fischer (1881), Oswald (1882), Flügel (1887),
v. Schulze-Gävernitz (2:a uppl. 1897) och Hensel (2:a
uppl. 1902). En Carlyle-bibliografi finnes utarbetad
af Shepherd (1881). E. F-t.
Carmagnola [karmanjåla], stad i italienska
prov. Turin (Piemonte), vid en biflod till Po. 11,738
inv. (1901). Flera gotiska kyrkor, ett gymnasium och
en teknisk skola. Sidenindustri. Födelseort för den
italienske fältherren Carmagnola.
Carmagnola [karmanjåla], Francesco, egentl. Francesco
di Bartolomeo Bussone, veneziansk och milanesisk
fältherre, f. 1390, började sin militära bana såsom
simpel soldat, men blef omsider general i milanesiske
hertigen Filip Maria Viscontis tjänst och utnämndes af
honom till grefve af Castelnuovo. 1424 föll han dock
i onåd hos hertigen och öfvergick till venezianerna,
hvilka under hans befäl tillfogade Milano åtskilliga
förluster. Men då milaneserna slutligen lyckats slå
honom, blef han lockad till Venezia och efter en
svår tortyr halshuggen 1432. Hans öden hafva ofta
behandlats af skalder, bäst af Manzoni.
Carmagnole [karmanjå’1]. 1. Ursprungligen benämning
på savojardgossarna i Paris, hvilka lefva som
skoputsare, sotare, borstare o. s. v. Namnet härrör
sannolikt af staden Carmagnola i Piemonte. - 2. Fransk
revolutionssång, börjande med orden "Madam’ Véto avait
promis" och med omkvädet "Dansons la carmagnole! Vive
le son du canon!" Den uppkom 1792 och täflade länge
med den bekanta
”Ça ira!” – 3. Ett slags tröja, som nyttjades
under den första franska revolutionen.
Carmarthen [kāmā′thən] l. Caermarthen
(wales. Caerfyrddin). 1. Grefskap i södra Wales.
2,405 kvkm. 135,328 inv. (1901). Landet är
småbergigt och genomskuret af många vattendrag. Rika
kol- och järngrufvor. – 2. Hufvudstad i nämnda
grefskap, vid floden Towy, 15 km. ofvan dess
mynning. 10,025 inv. (1901). I trakten tenn- och
järnverk, laxfiske och liflig handel. Säte för ett
presbyterianskt och ett unitariskt ”college”, en
latinskola och ett lärarseminarium. C. är enligt sagan
trollkarlen Merlins födelseort.
Carmaux [karmå], stad i franska depart. Tarn,
vid Aveyrons biflod Cérou. 10,956 inv. (1901).
Slott. Glasindustri. I närheten finnas stora
brunkols- och stenkolslager (årlig produktion öfver ½
mill. ton).
Carmen (lat.). 1. Sång- eller musikstycke. –
2. Kväde, skaldestycke, t. ex. Horatius’ ”Carmen
seculare”, sång vid den fest, som Augustus år 17
f. Er. anställde till gudarnas ära. – 3. Text eller
formulär.
Carmen Sylva, pseudonym för drottning Elisabet
af Rumänien. Se Elisabet.
Carmenta l. Carmentis, rom. myt., en
födelsegudinna (äfven sierska, urspr. måhända
källgudomlighet), till hvars ära 11 och 15 jan. festen
Carmentalia firades. Nära den efter gudinnan
uppkallade porta carmentalis låg hennes åldriga helgedom
(altare). Enligt en tradition var C. moder till
arkadiern Evander, som hon förmådde utvandra till
Italien och för hvilken hon förkunnade Roms framtida
världsherravälde.
Carmentis. Se Carmenta.
Carmer, Johann Heinrich Kasimir
von, grefve, preussisk minister, f. 1721, d. 1801,
blef 1768 justitieminister för Schlesien och 1779
Preussens ”storkansler och öfverste justitieminister”.
Som sådan genomförde han med hjälp af Suarez
1781–94 den stora ombildning af det preussiska
rättsväsendet på såväl civil- som kriminallagstiftningens
område, hvilken till senaste tid där förblifvit
grundläggande. Den 1791 under C:s ledning
fullbordade allmänna preussiska lagboken promulgerades
1 juli 1794 under namnet ”Allgemeines landrecht”.
Vid sitt utträde ur statstjänsten 1798 upphöjdes C.
i grefligt stånd.
Carmina burana (mlat.), egentl. ”sånger (funna)
i (klostret) Benediktbeuern”, vanliga titeln på en
samling medeltida visor, mestadels skrifna på latin,
men äfven på tyska eller blandning af bägge språken,
hvilka visor författats i 11:e och 12:e årh. af
kringvandrande klerker (teol. studenter), s. k.
”vaganter”. Det är visor af ansenlig lyrisk friskhet, än
kristligt fromma, än polemiska mot prästerna eller
frimodigt och ej sällan lättfärdigt besjungande vin
och kärlek, än ståtande med antik lärdom, än
folkviseartadt känslofulla eller i form af korta
tänkespråk. De äro mestadels skrifna i strofer med slutrim,
efter mönstret af latinska hymnpoesien.
Manuskriptet har från Benediktbeuern flyttats till
Münchens k. bibliotek. ”Carmina burana” äro utgifna
af Schmeller (1847; 3:e uppl. 1894) och i urval af
Laistner (1879). Jfr Hubatsch, ”Die lateinischen
vagantenlieder des mittelalters” (1870), och Ehrenthal,
”Studien zu den Hedern der vaganten” (1891).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
