Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndsfördomarna. Denna roman var den första, som på titelbladet
bar författarnamnet Emilie Carlén. Hon hade nämligen,
sedan hon 1839 flyttat till Stockholm och trädt
i förbindelse med dess litterära värld utanför de
akademiska kretsarna, år 1841 ingått äktenskap med
en af de män, som där bragte henne sin hyllning,
den unge, poetiske juristen och republikanen Johan
Gabriel C. (se nedan), och hon bildade nu ett hem
i Stockholm, dit litterära personligheter ofta
sökte sig hän och där de tillbragte "charmanta
aftnar". År 1842 bringar den humoristiska romanen
Kamrer Lassman (hållen i engelskt maner) och den
betydande brottmålsromanen Rosen på Tistelön,
som bildar epok i hennes skriftställen; den är
nämligen hennes första skärgårdsroman och tillhör
det bästa, som inom svensk romandiktning öfver
hufvud taget alstrats. Motivet erhöll hon ur några
gamla papper i ett häradsarkiv, hvilka hennes bror,
häradshöfding Edvard Smith, lämnat henne, och hvilka
handlade om en gammal smuggleri- och mordhistoria
från skärgården. Brodern hade ock rådt henne att icke
låta den grufva, som hon hade i sina skärgårdsminnen,
ligga obegagnad och bedt henne betänka hur hennes
far, om han lefvat, skulle gladt sig åt att hon
upptoge dessa typer. "Rosen på Tistelön" är
en roman af högt värde, präglad af en verkligt
tragisk stämning. Kompositionen är förträfflig,
det ena binder sig i det andra med fasta knutar,
karaktärsutvecklingen är följdriktigt genomförd med
stundom djup psykologi, och naturskildringen från
dessa kala klippor och detta dystra haf är gifven
med sanning och friskhet. Trots ämnets beskaffenhet
finnes intet falskt melodramatiskt i återgifvandet
af brottet, hvilket (anmärker Mortensen) är så
mycket egendomligare, som arbetet framkom samtidigt
med de franska sensationsromanerna, "det är en
naturalistisk roman, innan ännu naturalismens program
var uppställdt i Sverige". Romanen var för öfrigt
icke utan inflytande från Almquist.
Närmast följde Fideikommisset (1844), Paul Värning
(s. å.), åter en skärgårdsroman, med präktiga
typer ur de lägre folkklasserna, lifligt och raskt
skrifven, med en värdshuspojke som hjälte och
en stackars "fallen" krögardotter som hjältinna;
vidare Vindskuporna (1845), med tendens för den lika
arfsrätten, som då skulle genomföras, Bruden på Omberg
(1845), den på sin tid mycket prisade Enslingen
på Johannisskäret (1846), hvilken visserligen har
brister med hänsyn till hufvudpersonens psykologi,
men företer en utomordentlig friskhet i skildringen
af en rad åskådliga skärgårdstyper; Ett år (1846)
samt En natt vid Bullarsjön (1847). Den sistnämnda
romanen väckte på sin tid mycken uppmärksamhet,
då den innebar ett häftigt angrepp på läseriet,
hvilket representeras dels af en ärlig svärmare,
missionären Justus af Carleborg, som drifves till
sitt läseri af ett slags sensuell extas, dels af
en hycklande komminister, som begagnar religionen
såsom täckmantel för de orenaste begär. Arbetet
framkallade en liflig strid i pressen, anfölls å
ena sidan såsom ett neddragande af det heligaste,
under det andra däri funno ett snillrikt angrepp
på den moderna jesuitismen; man gjorde ej utan fog
gällande, att fru C. skildrat blott afvigsidan, och
äfven denna för bjärt, samt att hon saknade närmare
bekantskap med den religiösa rörelsens äkta pärlor;
själf har hon antydt, att boken till någon del är
beroende på de samtal hon haft med den fritänkande
Dalin om lifvets djupare frågor. Säkert är, att
boken är född ur en djupt känd harm öfver tartufferiet,
sådant detta kunde te sig i en svensk landsbygd, men
ock att denna harm slagit öfver målet; färgerna äro
för bjärta; skildringen är bäst i början, men intresset
mattas.
1848 utgafs Jungfrutornet, 1849 En nyckfull qvinna,
Romanhjeltinnan, Familjen i dalen, 1850 den stora
trebandsromanen Ett rykte, 1851 Förmyndaren och
"Ett lyckligt parti!" Dessa romaner utvecklade
icke direkt några nya sidor hos författarinnan;
anmärkningsvärda äro dock "En nyckfull kvinna",
där hon sökt genomföra en psykologisk studie öfver
vankelmodet och tanklösheten, samt den långa romanen
"Ett rykte", där hon velat, men knappast lyckats,
gifva en själsmålning af en demonisk, förförisk
varelse, och hvars mer eller mindre stötande scener
framkallade ett nog svårt hugg i Bergstedts bekanta
uppsats om "den usla litteraturen".
Fru C., hvars arbeten icke blott tillhörde svenska
litteraturen, utan äfven ingått i den utländska
genom en mängd öfversättningar, afbröt vid denna
tid plötsligen sin flitiga alstring. Anledningen
var den tunga sorg, som drabbade henne, då hennes
begåfvade son, filos, doktor Edvard Flygare,
afled vid endast 22 års ålder. I sex år hvilade nu
hennes penna. Anledningen till att hon åter grep den
var hennes önskan att stifta en fond för fattiga
fiskaränkor; för det ändamålet uppgjorde hon med
Aftonbladet om en följetong, hvars arfvode skulle
gå till denna fond. Resultatet blef hennes största
kustroman, Ett köpmanshus i skärgården (1859-60),
som står på höjd med det bästa hon skrifvit. De
sex årens hvila hade för öfrigt bragt ny hälsa
i hennes konst; det mystisk-romantiska elementet
hade svunnit, och hvad hon gaf var en lifskraftig
och varmblodig skildring af lifvet i skärgården med
ypperliga porträtt af personer, som hon mindes från
sin ungdom eller senare dagar. Med detta arbete,
som gaf Svenska akademien anledning att 1862
egna henne sin stora medalj i guld, hade hennes
romandikt kulminerat. Af öfriga arbeten märkas de
väl berättade kulturbilder från äldre dagar, som
kallas Skuggspel. Tidsmålningar och ungdomsminnen
(1861 som följetong, 1865 i bokform), samt hennes
Minnen af svenskt författarlif 1840–1860 (1878).
Nya bekymmer drabbade henne mot slutet af hennes
lif. 1875 blef hon änka, 1883 afled hennes dotter
Rosa; hennes förmögenhet sammansmälte till stor
del genom ett bankirhus’ fallissemang. Hon använde
spillrorna däraf till att hugfästa sina käras minne;
faderns namn fäste hon vid en donation till hembygdens
fiskare, sonens vid en stipendiefond i Uppsala,
makens vid en stipendiefond till Skara läroverk. Hon
afled i Stockholm 5 febr. 1892.
Fru C. har bevarat popularitet hos läsvärlden framför
någon af sina samtida inom romandikten. Saknar hon
än Fredrika Bremers ideala läggning och humoristiska
känslighet, friherrinnan Knorrings "esprit" och
eleganta stil och framför allt Almquists geniala
ursprunglighet, och händer det att hennes dialog
vårdslösas och hennes psykologi ej tillräckligt
genomföres, så har hon dock egenskaper, hvilka skänka
hennes bästa romaner ett ej ringa värde: en sällsynt
fantasirikedom, en uppfinningsgåfva, som förstår att
skickligt gruppera händelserna och situationerna, samt
en märklig realistisk skildringsförmåga, som särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
