Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1101-1102 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cánovas del Castillo ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Villa Borghese, Rom) samt Mars och Venus, De tre
gracerna, Danserskor, Polyhymnia, Terpsichore, Freden,
Endymion, Paris (München, glyptoteket), Hektor och
Aias.

C:s konst ger ett typiskt uttryck för tidens och
hans landsmäns smak såväl på det täckt behagfullas
område som inom den heroiska och kyrkligt monumentala
skulpturen. C. gaf sin tids skönhetsideal i Psyche,
Venus, gracerna, Adonis, Amor, Endymion, "i smidiga
kroppar af en smeksam fägring i form och linjer,
ibland i okonstlad skönhetsdyrkan, men dessemellan
i koketteri och verklig affektation". Han blef äfven
kämpastyrkans tolk (den med rasande kraft framställde
Herkules, de båda brutale knytnäfskämparna) och likaså
den heroiska manlighetens (den stoltserande, något
balettaktiga Perseus). I några af sina monumentala
kyrkoskulpturer nådde han en enkel storhet,
ett monumentalt lugn och en omedelbar känsla,
som afväpnar kritiken. Så framför allt i Alfieris
grafmonument i Santa Croce i Florens, där Italien
i kvinnoskepnad framställes sörjande vid den dödes
kista, i monumentet öfver G. Volpato i Santi Apostoli
i Rom och i ärkehertiginnan Maria Kristinas monument
i Wien, som anses vara ett af hans allra främsta
arbeten. - C:s verksamhet följdes till hans lefnads
slut med beundran, och han hedrades och hyllades hvart
han kom, ej blott i Italien, utan äfven i Frankrike,
Österrike och Preussen. - Bland hans biografer märkas
Cicognara (1823), Massirini (1824), Quatremère de
Quincy ("Canova et ses ouvrages", 1834), Albrizzi
("Descrizione delle opere di Canova", 5 dlr, med 137
kopparstick, 1821-25) m. fl. Jfr äfven A. G. Meyer,
"Canova" i Knackfuss’ "Künstlermonographien". C:s
memoarer utgåfvos 1865 i Florens.
E-n. G-g N.


Cánovas del Castillo [-sti’ljå], Don
Antonio, spansk statsman, f. 8 febr. 1828 i Malaga,
studerade i Madrid och gjorde sig först bemärkt genom
sina dikter, som utmärka sig genom träffande uttryck
och fosterlandskärlek. Af sin födelsestad invaldes
han i cortes (riksdagen), fick 1854 anställning i
utrikesministeriet, var 1855-57 sändebud i Rom, därpå
ståthållare i Cádiz och blef 1864 inrikesminister samt
sedermera kolonial- och finansminister. År 1868 blef
han landsförvisad af Narvaez, men återkom snart och
bekämpade i konstituerande cortes den demokratiska
författningen af 1869 och var sedermera själen i
sträfvandena att återuppsätta bourbonerna i prins
Alfons’ person på tronen. Efter Martinez Campos’
pronunciamento i Sagunto öfvertog han 1874 presidiet
i regentskapet för Alfons XII och blef, sedan denne
öfvertagit regeringen, kabinettets chef, men afgick
i sept. 1875. Redan i dec. s. å. återtog han dock
platsen som ministärens chef och lyckades nu göra slut
på carlistupproret och upproret på Cuba. I mars 1879
nedlade han åter sitt ämbete, men återtog det i dec.
s. å. Han började dock snart häftigt angripas för
sin reaktionära politik af Sagasta och Martinez
Campos samt begärde afsked i febr. 1881, då Sagasta
bildade en liberal ministär. C. invaldes af Madrid
i cortes och var där ledare af oppositionen mot
Sagasta såsom chef för det "konservativ-liberala
partiet". Mot Posada de Herreras därpå följande
kabinett, som uppställt allmän rösträtt på sitt
program, uppträdde C. mycket kraftigt och blef
efter dess fall åter premiärminister 18 jan. 1884,
därvid förklarande sitt mål vara att bevara ordning
och frihet samt befästa monarkien. Han erhöll efter
cortes’ upplösning majoritet för sig i den nyvalda
representationen. Efter Alfons’ död afgick han och
efterträddes 26 nov. 1885 af Sagasta, men valdes i
stället till president i deputeradekammaren. Hans
bestämda afvisande af förslaget om allmän rösträtt
och hans anspråksfulla uppträdande, som skaffade
honom fiender äfven inom hofvet, hindrade länge hans
försök att åter komma in i regeringen. Men då Sagasta
afgick i juli 1890, kallade regentinnan honom åter
till chef för ministären, och han förhjälpte nu
den af honom förut bekämpade allmänna rösträtten
till seger, i hopp om att därigenom förstärka det
konservativ-klerikala elementet, samt genomdref
Spaniens öfvergång till skyddstullsystemet. Till följd
af oenighet inom sitt eget parti måste C. i dec. 1892
lämna plats för ett kabinett Sagasta, men kallades 24
mars 1895 ånyo till konseljpresident. Dock kunde han
hvarken kufva upproren på Cuba och Filippinerna eller
förbättra landets inre ställning. Han blef medelst
ett revolverskott 8 aug. 1897 i badorten Santa Agueda
mördad af en italiensk anarkist, Angiolillo. - C. var
en af sitt lands störste vältalare och åtnjöt anseende
äfven som lärd. Han författade flera större historiska
arbeten, såsom Historia del dominio austriaco en
España (1869) och Estudios del reinado de Felipe IV (3
bd, 1888-90), samt var sedan 1867 medlem af spanska
akademien och sedan 1882 direktor för historiska
akademien i Madrid. Under hans ledning började 1890
utgifvas en af flera författare utarbetad samling
monografier under titeln "Historia general de España".
J. F. N.

Cano y Masas, Leopoldo Eugenio, spansk skald och
dramatiker, f. 1844 i Valencia. Såsom lärare och
författare i krigsvetenskap samt matematiker anses
C. synnerligt framstående, men det är såsom dramaturg
han gjort sig ett namn. Jämte Eugenio Sellés, ehuru
icke uppnående honom, har C. Echegaray till förebild
och följer denne troget i förtjänster som fel. Efter
hans första komedi, Un flósofo en fiambre, följde
El mas sagrado deber, Los laureles de un poeta
(1878), melodramatisk, patologisk, med öfverdrifna
karaktärer, La opinión publica, La mariposa (1879),
som visar ett stort framsteg i dramatisk inspiration,
är formellt ypperlig i minsta detaljer, skrifven
på eleganta redondillas (benämnes komedi, men är
tragedi), El código del honor, La moderna idolatria,
La pasionaria (1883), som blifvit mycket populär
och öfversatts till flera språk. Trata de blancos,
Gloria, ett symboliskt drama, blandning af heterogena
element, och tragedien La muerte de Lucretia. Af C:s
rent lyriska arbeten anses Saetas såsom det bästa.
Ad. H-n.

Canrobert [karåbår], François Certain, fransk
marskalk, f. 1809 i departementet Lot (Guienne),
blef 1828 underlöjtnant, deltog som

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>