Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cannet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brasilien, hvari det senare landets själfständighet
erkändes. Följande år i dec. gaf han Englands stöd åt
infantinnan Marias förmyndarregering mot dom Miguels
från spansk sida understödda insurrektion.
Ojämförligt större svårigheter beredde den
orientaliska frågan. I afseende därpå hade
C. alltifrån början satt till sin uppgift att söka
förmå Turkiet till eftergifter gentemot grekerna för
att dymedelst hindra Ryssland att begagna tillfället
till territoriella utvidgningar. Krisen blef akut
genom Ibrahim pasjas framgångar åren 1824 och 1825,
som slutligen (apr. 1826) ledde till Missolungis
eröfring. Ibrahims segrar tvungo grekerna att
mot slutet af 1825 ställa sig under Englands
beskydd och af England utbedja sig en konung. Efter
Alexanders död (1 dec. 1825) sände C. Wellington till
Petersburg för att åvägabringa dels ett utjämnande
af tvistepunkterna mellan Ryssland och Turkiet, dels
ett allmänt samförstånd i den grekiska frågan. En
särskild driffjäder till denna underhandling var
ett allmänt spridt, af den engelska diplomatien
i Konstantinopel bekräftadt rykte, att Ibrahim
ämnade utrota hela den grekiska befolkningen på
Morea och i stället befolka landet med egyptier
eller andra muhammedaner. Wellingtons beskickning
ledde till undertecknandet af Petersburg-protokollet
(4 apr. 1826), hvarigenom de båda makterna förbundo
sig att erbjuda Turkiet sin medling. Grekland skulle
bli en faktiskt oberoende, ehuru tributpliktig stat,
styrd af själfvalda myndigheter och i åtnjutande af
full samvets- och handelsfrihet. Turkarna skulle
utrymma Grekland. Denna öfverenskommelse hjälpte
grekiska frågans lösning ett godt stycke på väg,
men innebar intet reglerande af förhållandet mellan
Ryssland och Turkiet, som utan C:s medverkan ordnades
genom fördraget i Akerman 1826. Petersburgprotokollet
befästes i juli 1827 genom afslutandet (i London) af
en traktat mellan England, Frankrike och Ryssland. I
en hemlig artikel öfverenskommo de fördragslutande
makterna att genom tjänliga medel söka åstadkomma ett
stillestånd samt att instruktioner i enlighet härmed
skulle tillställas de befälhafvande amiralerna i de
levantiska farvattnen. Dessa erhöllo befallning att
utan att låta det komma till fientligheter uppbringa
alla fartyg, befraktade med trupper eller vapen,
afsedda att användas mot grekerna. Detta ledde till
slaget vid Navarino 20 okt. 1827.
C. var då ej mera bland de lefvandes antal. Efter
Liverpools död (17 febr. 1827) uppdrogs åt C. att
bilda det nya kabinettet. Wellington, Peel och flera
andra af gingo med hänsyn till C:s ställning till
frågan om katolikernas emancipation. C. måste då söka
stöd hos whigs, och en af deras ledande män, lord
Lansdowne, inträdde i det nya kabinettet. C. afled
emellertid redan 8 aug. 1827.
C:s egentliga storhet ligger på det utrikespolitiska
området. I inrikespolitiken var han, en trogen
lärjunge af Pitt, en reformvän i 1700-talets
anda. Såsom utrikespolitiker tillhör han helt
1800-talet och var en bland de förste, som med
snillets intuition uppfattade nationalitetsidéernas
genomgripande betydelse för det europeiska
statssystemets omdaning och utveckling.
C. var tillika – efter Fox’ död – utan jämförelse
parlamentets mest lysande talare: hans utseende
och uppträdande, hans behagliga röst,
ordvalet, bildernas skönhet, klarheten och skärpan i
bevisföringen, allt fängslade oemotståndligt. Hans
tal utgåfvos 1828 i sex band.
Litt.: Stapleton, "C. and his time" (1835), Bell,
"Life of C." (1846), Marriott, "George C. and his
times" (1903).
3. Charles John C., earl Canning, den föregåendes
son, engelsk statsman, f. 1812. Han gick först i
skola i Putney, kom sedan till Eton, som han lämnade
1827, och inskrefs följande år vid Christ church i
Oxford, där han 1832 graduerades. 1835 gifte han
sig med Charlotte Stuart och blef följande år medlem
af underhuset för Warwick. 1837 blef han efter
moderns död viscount Canning of Kilbrahan
och inträdde därmed i öfverhuset. Han ingick
1841 i Peels ministär såsom understatssekreterare
för utrikesärenden och blef kort före dess fall 1846
chief commissioner for woods and forests. Han förblef
allt framgent en anhängare af Peels parti,
afböjde platsen som utrikesminister i den tilltänkta
derbyska ministären 1851, men inträdde 1853 såsom
generalpostmästare i Aberdeens ministär och genomförde
under sin ämbetstid åtskilliga postala reformer. 1855
utnämndes C. efter Dalhousie till generalguvernör
i Indien och öfvertog 1856 styrelsen öfver landet.
Företrädarens förvaltning hade karakteriserats af en
storartad territoriell expansion, men äfven i öfrigt
af stora framsteg på alla områden. Ehuru vid
C:s öfvertagande af styrelsen fred öfverallt rådde
och denne vid tillträdet uttalat den förhoppningen,
att det fredliga tillståndet skulle fortfara, tvangs
regeringen redan under hans första år att börja krig
mot sjahen af Persien, som besatt Herat. Kort efter
sin ankomst till Indien genomförde C. en ändring i den
infödda arméns organisation, i det att för seapoys
infördes skyldighet att tjäna jämväl utom
Indien – en reform, som har betraktats såsom en orsak till
det stora upproret 1857. C:s hållning under denna
kris klandrades på många håll skarpt såsom ej
nog rådsnar och kraftig och förvärfvade honom
öknamnet "Clemency Canning". Upproret ledde
1858 till en omorganisation af den indiska styrelsen,
som ännu i dag eger bestånd. C. blef Indiens förste
vicekonung och inlade som sådan lysande förtjänster
om den indiska förvaltningens nyorganisation på
alla områden. 1859 utnämndes C. till earl, lämnade
1862 sin befattning samt afled s. å. kort efter sin
återkomst till England.
Litt.: Cunningham, "Earl Canning and the transfer of
India from the company to the crown" (1892).
4. Stratford C., viscount Stratford de Redcliffe,
kusin till George C., engelsk diplomat, f. 1786. Han
kom 1794 till Eton, där han hufvudsakligen egnade
sig åt sport, tills Summer, sedermera ärkebiskop af
Canterbury, väckte hans studieintresse till lif.
1805 inskrefs C. vid King’s college, Cambridge,
men synes under sin universitetstid ej synnerligen
ha utmärkt sig. När George C.
1807 blef utrikesminister, anställdes C.
i utrikesdepartementet, hvarefter han s. å. såsom
sekreterare följde Merry till Köpenhamn och
följande år i samma egenskap Adair till
Konstantinopel, där 1809 freden mellan England
och Turkiet undertecknades. Efter att 1 1/2 år ha
tjänstgjort såsom sekreterare där, blef C. under
ledigheten efter Adair befullmäktigad minister.
De uppgifter, som där i främsta
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
