Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Canada ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa till C. Namnet C., af det irokesiska
Kan-nata, börjar från denna tid allmänt förekomma
på kartorna öfver Amerika. Koloniseringsförsöken i
C. hvilade sedan i 60 år, tills Samuel de Champlain
(se d. o.) 1603 företog sin första resa dit. Denne
C:s förste guvernör anlade 1608 staden Quebec, som
alltsedan varit fransmännens och den franska kulturens
medelpunkt i landet. Han anlade äfven Port royal, nu
Annapolis, i Nova Scotia, som han kallade "La Cadie"
eller "Acadie", ett indianskt ord, som torde betyda
"plats". Henrik IV och kardinal Richelieu voro båda
varmt intresserade för C., och den senare förmådde
1628 ett med handelsmonopol utrustadt sällskap att
förlägga sin verksamhet dit. Kolonien led emellertid
mycket af indianernas, särskildt irokesernas,
fiendskap, framkallad genom Champlains gynnande
af dessas rivaler algonkin-indianerna. Äfven
de första striderna med England, bilagda 1632,
verkade hämmande, men Champlains storartade energi
och duglighet uträttade mycket till koloniens
bästa. Åkerbruket gjorde dock endast ringa framsteg,
ty handelsintressena voro öfvervägande, och de i
C. mäktige jesuiterna tänkte mer på hedningarnas
omvändelse än landets materiella förkofran. Deras
missionsverksamhet bedrefs för öfrigt med ett
försakande hjältemod, och C:s historia känner många
kristna martyrer. Missionärerna gjorde äfven tjänst
som pioniärer, under ständiga umbäranden och faror
framträngande öfver de stora vidderna västerut och
genom trakterna mellan S:t Lawrence-floden och
Fundyviken, och deras årsrapporter innehålla outtömliga,
värderika bidrag till C:s första historia. 1663 lades
C. under franska Västindiens förvaltning, men fick
1674 af Colbert egen regering, "conseil souverain",
bestående af guvernören, den apostoliske vikarien
samt fyra rådgifvande adelsmän. Förvaltningens anda
var strängt kyrklig och feodalistisk, katolicismen
var allenarådande och samhällsförhållandena
de fransk-kontinentala. Förhållandet till de
engelske grannarna var aldrig godt: fransmännens
välde i Mississippidalen stängde för dessa
utvecklingen västerut, och det 1670 grundade
Hudson-bay-kompaniet låg i ständig fejd med de
franske pälsjägarna. Guvernörerna efter Champlain
voro icke lämpade att höja C:s makttillväxt; ett
undantag var grefve de Frontenac (guvernör 1672-98),
som lade in all sin energi på landets utveckling. De
långvariga krigen med England 1688-97 och 1701-13,
som slutade med att detta rike kom i besittning af de
förra franska kolonierna Newfoundland (Terre-neuve),
Nova Scotia (Acadie) och Hudson-bay-länderna, och
irokesernas allt vildare härjningar, som stundom
hotade att alldeles utrota de hvite, hämmade mycket
utvecklingen. Kriget med England 1739-48 blef
resultatlöst, men under sjuårskriget samlade William
Pitt Englands resurser till en stor kraftansträngning
mot fransmännens välde. Wolfes seger vid Quebec
1759 öfver Montcalm, då båda hjältarna stupade,
och Vaudreuils kapitulation i Montreal 1760 bröto
fullständigt fransmännens makt i C.; och genom freden
i Paris 1763 fick England hela landet, med undantag
af de små öarna S:t Pierre och Miquelon.
C:s befolkning vid den engelska eröfringen utgjorde
omkr. 65.000 personer, mest franska bönder,
gammalmodiga i åsikter och segt fasthängande vid
katolska kyrkan. De närmaste åren efter 1763
upptogos af slitningar mellan "de gamle undersåtarna"
(engelsmännen) och "de nye undersåtarna"
(fransmännen), i det de förre sträfvade att slå
under sig all politisk makt, uttränga fransmän och
katoliker från alla ämbeten samt brådstörtadt införa
engelska reformer. Guvernörerna general Murray och
sir Guy Carleton (sedan lord Dorchester) förde en
moderat politik, som bidrog att lugna sinnena och
fick sitt utslag i "Quebec act" 1774, enligt hvilken
fransk sedvanerätt och civillag skulle fortfara
att ega bestånd, engelsk kriminallag infördes,
katolska kyrkans rättigheter erkändes och ett af
kronan tillsatt lagstiftande råd ställdes vid
guvernörens sida. C. blef England troget under
de äldre koloniernas oafhängighetskrig, trots
flera lockelser till affall, och efter freden 1783
slogo sig öfver 35,000 flyktande "lojalister" från
Förenta staterna ned i Nova Scotia, New Brunswick
och nuvarande Ontario. Det nytillkomna engelska
elementet åstadkom 1791, genom "Canada act", en
tudelning af C. i Nedre C., eller Quebec, och Öfre C.,
eller Ontario. Fransmännen utgjorde största antalet
i det förra, engelsmännen i det senare. Hvardera
provinsen fick sin folkrepresentation ("assembly"),
sitt öfverhus ("council") och sin guvernör. Förenta
staternas anfallskrig mot England 1812-15 kunde
ej rubba C:s trohet, men bidrog att ena de skilda
nationaliteterna där och minska mottagligheten för
senare föreningsanbud från söder. Den i mycket
bristfälliga och godtyckliga förvaltningen,
fransmännens tillbakasättande, finansernas ofta
samvetslösa förvaltning och det engelska parlamentets
likgiltighet för alla berättigade klagomål från
kolonisternas sida åstadkommo dock ett alltmer växande
missnöje med regeringen i både Öfre och Nedre C. Den
franska oppositionen i Quebec under advokaten Papineau
tvistade med guvernören och engelska regeringen
och hyste t. o. m. planer på upprättandet af en
fransk-kanadensisk nationalstat samt öfvergick 1837 i
öppet uppror. I Öfre C. framkallades äfvenledes uppror
på grund af den anglikanska kyrkans stora jordförvärf
och det aristokratiska ämbetsmannaväldet. Men de
båda upproren vunno ringa anslutning och kväfdes
inom kort, dock icke utan stor fara för krig
mellan England och Förenta staterna, som gifvit
de upproriske understöd. Genom den af engelska
regeringen utsände guvernören lord Durhams kloka
uppträdande återinträdde snart lugnare förhållanden,
ordnade genom "Reunion act" 1840, hvarigenom
Öfre och Nedre C. sammanslogos, fingo gemensamt
parlament, en inför detta ansvarig, vid guvernörens
sida ställd ministär och egna provinsförsamlingar
för lokala ärenden. C. blef därigenom Englands
första med parlamentarisk själfstyrelse
utrustade koloni och har som sådan tjänat till
mönster för många andra. En mängd reformer, rask
folkmängdstillväxt och en kraftig uppblomstring
af handel och industri utmärkte de närmast följande
decennierna, hvarunder C:s ledning innehades af en
rad framstående generalguvernörer. Också de öfriga
nordamerikanska kolonierna (New Brunswick, Nova
Scotia och Prince Edward island) fingo småningom
parlamentarisk själfstyrelse, ofta efter heta
författningsstrider. En del inre motsatser i C.,
härflytande från nationaliteternas skiljaktigheter,
löstes slutligen 1867 genom "British North America
act". Denna skapade "Dominion of C.", som till en
början bestod af Quebec, Ontario, Nova Scotia
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
