Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Campbell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamheten på sig genom kyrkopolitiskt
författarskap under den skotska kyrkostriden på 1840-talet,
hvarvid han förgäfves sökte afvärja en schism.
I öfverhuset, där han efter faderns död 1847 tog
säte, blef han snart en af de ledande männen på
den liberala sidan, tillhörde som sigillbevarare lord
Aberdeens koalitionsministär 1853–55, var 1855
–58 generalpostmästare under Palmerston samt ånyo
sigillbevarare 1859–60 och 1860–66 under
Palmerston och Russell. En viktigare befattning, som
minister för Indien, innehade C. i Gladstones första
ministär 1868–74; den oförsiktiga afganska
politik, han därunder mot indiska regeringens råd
fullföljde, anses indirekt ha bidragit till utbrottet af det
andra afganska kriget. C. inträdde som
sigillbevarare äfven i Gladstones andra kabinett 1880,
men afgick redan följande år till följd af missnöje
med sin chefs irländska jordlagstiftningspolitik. Från
början motsatte han sig bestämdt Gladstones
home-rule-planer och intog under sina sista år en obunden
ställning utanför partierna. C. var en god talare
och sysslade rätt mycket med skriftställeri, dels i
politiska frågor, dels rörande utvecklingslärans af
honom starkt häfdade förenlighet med en kristen
världsuppfattning. Bland hans skrifter märkas:
Essay on the ecclesiastical history of Scotland (1848),
India under Dalhousie and Canning (1865), The
reign of law (s. å., 19:e uppl. 1890), Primeval
man (1869), The eastern question (2 bd, 1879),
The unity of nature (1884) och What is science?
(1898) samt en mängd tidskriftsuppsatser. Hans
skriftställarverksamhet kännetecknas af större
smidighet än djup, och det stora anseende han åtnjöt
egnades mer åt honom som finbildad magnat än som
politiker eller vetenskapsman. 1892 lade C., hvars
son 1871 trädt i släktskapsförbindelse med den
kungliga familjen, en engelsk hertigtitel till den
fäderneärfda skotska.
7. John Douglas Sutherland C., 9:e
(i England 2:e) hertig af Argyll, den föregåendes
son, f. 1845, under faderns lifstid känd under titeln
markis af Lorne, inträdde 1868 i det politiska lifvet
som liberal underhusmedlem för Argyllshire (till
1878) och faderns privatsekreterare i ministeriet för
Indien (till 1871). C. förmäldes 21 mars 1871 med
drottning Viktorias 4:e dotter, prinsessan Louise
(f. 1848), och var 1878–83 generalguvernör öfver
Canada, där han företog vidsträckta resor och jämte
sin gemål förvärfvade mycken popularitet. Efter att
ett par gånger förgäfves ha sökt återval till
underhuset, invaldes han 1895 som liberal-unionistisk
parlamentsledamot för South Manchester; 1900 intog
han vid faderns död dennes plats i öfverhuset. I
det politiska lifvet har C. ej spelat någon mera
ingripande roll. Bland alster af hans litterära
verksamhet märkas utom poem och reseminnen broschyren
Imperial federation (1885), Canadian life and scenery
(1886), en biografi öfver Palmerston (i serien "Queen
Victoria’s prime ministers", 1892) samt Queen
Victoria, her life and empire (1901).
II. Breadalbane-grenen härstammar från en yngre
son till den förste lord Argyll. Denna gren,
ursprungligen kallad C. of Glenorchy, vann 1625
baronettitel och 1677 earlvärdighet i Skottland. Den
förste earlen, John C., f. 1635, d. 1716, lade
grund till släktens stora possessioner genom att af
den bankrutterade earlen af Caithness 1672
förvärfva dennes gods och titlar; de senare blefvo
honom emellertid fråndömda 1681, hvarvid han i
utbyte fick titeln earl af Breadalbane. Efter 1689
års revolution användes C., som näst sin frände
Argyll hade störst inflytande i högländerna, af
Vilhelm III att muta befolkningen till underkastelse,
och han misstänktes för att därvid ej obetydligt ha
ökat sin egen förmögenhet. Han var sedermera 1692
en af anstiftarna till "massakern vid Glencoe" (se
d. o.) och lämnade vid 1715 års resning den
stuartske pretendenten ett mycket osäkert och vacklande
understöd. Huset Breadalbane har sedan alltjämt
tillhört Skottlands inflytelserikaste magnatsläkter
samt äfven förvärfvat engelsk markisvärdighet.
Titeln markis af Breadalbane innehas f. n. af Gavin
C., f. 1851, hvilkens bana väsentligen varit
jorddrottens och hofmannens.
III. Loudon-grenen framgick ur den med
Argyll-grenen besläktade familjen C. of Lawers och vann
1641 sin earlvärdighet med John C., f. 1598,
d. 1663, en af underhandlarna vid Berwick 1639
och sedermera förtroendeman åt Karl I i skotska
angelägenheter samt Karl II:s anhängare under
dennes skotska restaurationskamp 1650–53. Under
1700-talet innehade flera af denna familjs
medlemmar Skottlands högsta ämbetsvärdigheter.
V. S–g.
Campbell [kä’mb*l l. käm*l], Archibald,
brittisk general, f. 1769, d. 1843, fick 1824
öfverbefälet i kriget mot burmanerna, hvilka han
besegrade efter en tvåårig strid. Till lön för denna
bragd blef han baronet. Sin militära bana slutade
han som ståthållare och befälhafvare öfver trupperna
i New Brunswick.
Campbell [kä’mb*l l. kä’m*l], Thomas, engelsk
skald, f. 1777 i Glasgow, d. 1844, studerade först
juridik, men egnade sig snart uteslutande åt
litteraturen. Vid 22 års ålder utgaf han skaldestycket
The pleasures of hope
(fyra upplagor 1799,
flera gånger omtryckt),
en lärodikt, utmärkt
genom tankarnas adel,
bildernas prakt och en
versifikation, som den
engelska kritiken anser
oöfverträffad. C:s episka
dikt Gertrude of
Wyoming (1809) är en
historia från
Pennsylvania, berättad på
spenserstanser. Bland C:s
mindre dikter må
nämnas The last man. Ye
mariners of England och O’Connor’s child.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
