Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Calvert ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsedda lekmannaäldste. Den uppgift, som de
utöfva, sträcker sig öfver alla förhållanden, andligt och
världsligt, stort och smått. Flera gånger om året
visitera dess medlemmar hvarje enskildt hus. Allt
hvad de finna att anmärka inberättas för
konsistoriet, hvars plikt det är att strängt bestraffa det,
i sista instans med exkommunikation, och tillika
anmäla den skyldige för den världsliga öfverheten, för
att han må beläggas äfven med borgerliga straff.
Principerna äro asketiskt stränga, allt friare väsen,
alla slags förlustelser o. s. v. betraktas med
ytterligaste misstänksamhet. Religiösa afvikelser likställas
med borgerliga förbrytelser och bestraffas i svårare
fall med döden. Praxis upphinner väl ej ens i
Genève någonsin fullständigt teorien, men, har
man sagt, praxis i Genève går längre än teorien
annanstädes. Ifvern att få den sedliga tukten
genomförd i hela dess stränghet har emellertid
förmått C. att så till vida afvika från sina principer,
som den borgerliga öfverheten här fått en vida
större makt än hvad som stämmer med hans eljes
så starka häfdande af den andliga myndighetens
själfständighet.
I glädjen öfver C:s återkomst böjde man sig till
en början villigt under dessa bestämmelser. Men
deras öfverdrifna stränghet, än mer det sätt, hvarpå
C. genomförde dem (spioneri, tortyr o. s. v.), retade
till motstånd. Därtill kom C:s politik att till
stärkande af sitt inflytande, visserligen också till
näringslifvets höjande, gynna inflyttandet af främmande
element, särskildt franska emigranter. Från 1543 står
mot C. ett verkligt oppositionsparti. Dess medlemmar
bruka kallas "libertiner". Möjligen ha ock
inflytanden från en i Frankrike vid denna tid i
utbredning stadd libertinistisk riktning spelat in, men om
partiets flertal, för hvilket den politiskt patriotiska
oppositionen stod i förgrunden, gäller det med
säkerhet icke. C. mötte oppositionen med hänsynslös
hårdhet, gång på gång tillgripande
landsförvisningens och dödsstraffets vapen. 1544 utvisades den
högtbegåfvade humanisten Castellio, trots hans
oumbärlighet för skolväsendet, som nu för en tid förföll.
1551 sökte C. få Hieronymus Bolsec, för angrepp på
predestinationsläran, dömd till döden: mot hans
vilja beslöt rådet blott landsförvisning. Äfven
politiska motståndare utvisades eller afrättades. Mest
uppseende väckte C:s förfarande mot den frejdade
vetenskapsmannen och bekante antitrinitarien
Mikael Servet. På C:s föranstaltande greps han vid ett
tillfälligt besök i Genève 1553, dömdes till döden
och brändes. Detta steg väckte afsky och harm på
många håll, men de kyrkliga auktoriteterna uttryckte
i allmänhet sitt gillande, och för C. betydde det den
principiella segern öfver hans inre fiender.
Häfdandet af hans härskarställning kräfde dock än
ytterligare offer. Ett obetydligt upplopp 1555
använde C. för att fullständigt spränga motpartiet –
tre af dess ledare tvingades att fly, två afrättades.
Enstaka konflikter uteblefvo ej heller senare, men i
stort sedt var C. från denna tid, trots att han aldrig
hade annat än en predikants ställning och först 1559
förvärfvade sig borgarrätt i Genève, dess erkände
monark, den ledande ej blott i kyrkliga, utan ock i
borgerliga, ja äfven i rent ekonomiska reformer.
Nu först genomfördes hans principer i full
utsträckning. Att hans samfundsideal var mera medeltida
än evangeliskt, mera gammal- än nytestamentligt
prägladt, är lätt att se. Men man bör vid dess
bedömande ej glömma, att Genève efter dess
genomförande upplefde en blomstringstid ej blott i kyrkligt,
utan också i ekonomiskt, allmänt kulturellt och
vetenskapligt hänseende (härför var särskildt den genom
C. 1559 upprättade teologiska skolan af stor
betydelse), nästan utan motstycke i något därmed
jämförligt samhälles historia. Och innehade C. en i
sitt slag enastående maktställning, så finnas ock få
motstycken till den arbetsbörda, som han bar –
ända till sin dödsdag, 27 maj 1564.
Vid bedömandet af C:s ställning i reformationens
historia måste man ständigt hålla fast, att han med
all sin själfständighet dock tillhör den andra
generationens män. Några nya, skapande religiösa insatser
gör han icke, han hade teoretiskt som praktiskt
genomförandets och ordnandets uppgift, och
systematikerns och organisatorns begåfning egde han
ock i eminentaste grad. Hans osedvanliga förmåga
att reproducera och behärska invecklade tankegångar
framträder redan i hans exegetiska arbeten, som
vida höja sig öfver alla hans samtidas och än i dag
spela en roll i den vetenskapliga diskussionen. I
sina dogmatiska arbeten, framför allt Institutiones,
framträder han som den protestantiska kyrkans förste
verklige systematiker – en af de störste den
någonsin egt. Men tyngdpunkten i hans betydelse
ligger dock på det praktiska området – såsom
kyrklig organisatör söker han sin like. Han skapade
ej blott i Genève en församling, som af otaliga andra
tagits till mönster. De små schweiziska kyrkorna,
mellan hvilka förut ofta strid och misstänksamhet
rådt, lyckades han under många svårigheter samla till
en kyrka (enhetsverket besegladt genom Consensus
Tigurinus 1551), och först genom honom sammanknötos
de spridda reformerta hoparna i Tyskland till ett med
det lutherska jämbördigt, snart på dess bekostnad
framträngande kyrkosamfund. Med full rätt har
han kallats en protestantisk påfve. Från hans skola
i Genève sändes reformationsarbetare ut öfver hela
Europa; genom en oerhördt vidsträckt korrespondens
stod han med dem i ständig förbindelse, med blicken
ständigt riktad utöfver hela kristenheten, själf på
afstånd ledande reformationsverket i Frankrike,
England, Skottland o. s. v.
C:s teologiska ståndpunkt har ofta oriktigt fattats
såsom blott en modifierad, till lutherdomen närmad
zwinglianism. För Zwinglis egenart har han alltid
stått främmande och af zwinglianerna länge
betraktats och misstänkts såsom lutheran. I verkligheten
utgår också hans åskådning direkt från Luthers tankar.
Men den typ af lutherdom, med hvilken han
hufvudsakligen trädt i beröring, var den sydtyska,
af Butzers inflytande präglade. Och i denna förelåg
visserligen redan ett närmande till Zwingli, hvilket
sedan hos C. framträder starkare, i samma mån som
motsatsen till Luther under striderna med de tyske
lutheranerna skärpes, medan Butzer tillika
representerade en rad af för honom egendomliga tankar.
Såsom ett kraftigare af C:s personlighet färgadt
fullföljande af deras tendens låter sig det mesta af det
för C. karakteristiska fattas. Det framträder
förnämligast i tre punkter. 1. Läran om skriften.
C. är här den förste, som – visserligen i anslutning
till Butzer – utbildat en verklig
inspirationslära och på denna grundat skriftens auktoritet. Väl
söker han tillika, i läran om "testimonium
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
