Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Caldani ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af allt detta uppstår en mängd invecklade
uppträden: tvenne beslöjade damer förväxlas oupphörligt
med hvarandra; den ena lyssnar bakom en dörr
till en kärleksförklaring, som af misstag riktas till
den andra; den ene af älskarna gömmer sig, då
han får höra buller; den andre upptäcker honom och
tvingar honom till ett envig, som afbrytes genom
ankomsten af den beslöjade damens broder. Efter
ytterligare misstag löses slutligen knuten på samma
sätt som den invecklats, och dramat slutar med två
eller tre giftermål, oberäknadt "graciosons"
(tjänarens, som i de spanska dramerna spelar narrens
roll), hvilken får kammarjungfrun. Oaktadt alla
spännande situationer, alla öfverraskande uppträden,
oaktadt all den finhet och det behag, som utvecklats
i dialogen, kan dock ett dylikt abstrakt schema,
om det än döljer sig under aldrig så många
variationer, ej undgå att orsaka en viss enformighet,
öfver hvilken t. o. m. C. själf skämtar i ett par
af sina dramer: No hay burlas con el amor (Skämta
ej med kärleken) och Bien vengas mal, si vienes solo
(Välkommen olycka, om du kommer ensam).
Antalet af de dramer, som kunna hänföras till denna
flock, stiger till ej mindre än 73.
För sitt rykte såsom en af världens störste skalder
har dock C. att tacka de förnämsta af de dramer,
som höra till den tredje flocken, de så kallade
andliga skådespelen (comedias divinas). Man
kan nämligen dit räkna ej allenast dem, hvilka
uppenbarligen hafva ett religiöst motiv, såsom El
princip e constante (Den ståndaktige fursten) och La
devocion de la cruz (Vördnad för korset), och dem,
till hvilka ämnena äro hämtade från helgonlegenden
och som sluta sig till medeltidens mysterier, såsom
El purgatorio de san Patricio (Sankt Patriks
skärseld) och El mágico prodigioso (Den mäktige
besvärjaren), utan äfven dem, i hvilka den religiösa
grundtanken alltigenom döljer sig under en symbolisk
omklädnad, såsom La vida es sueño (Lifvet är en dröm).
Om också en och annan bland dessa, t. ex. "La
devocion de la cruz", genom sin till ytterlighet
drifna katolska grundtanke kan gifva C:s
vedersakare grundade skäl att kalla honom för
"inkvisitionens skald", så måste man dock å andra sidan
erkänna, att religiös känsla och religiös tro icke
funnit ett varmare och mera konstnärligt uttryck
än i åtskilliga andra af de dramer, som tillhöra
denna flock, t. ex. "El mágico prodigioso" och
"La vida es sueño", hvilka dessutom äro de bästa,
som flutit ur C:s penna. I dem är tankens djup
förenadt med en fullkomlighet i anläggning och form,
som än ytterligare förhöjes af språkets österländska
bildprakt. De kunna därför ej olämpligt förliknas
vid dessa storartade spanska, halft gotiska och halft
moriska, katedraler, hvilkas särskilda fantastiska
delar, prydda af otaliga bildverk, dock återupprepa
det helas stil, och hvilkas genombrutna spiror peka
mot en ljusare värld ofvan molnen. Till denna flock
sluta sig, genom sin symboliska betydelse, äfven C:s
mytologiska dramer, som för hoffester författades på
kunglig befallning och som både genom sitt rika
sceneri och genom sin musik likna våra operor.
Sådana äro Eco y Narciso (Eko och Narcissus),
Fortunas de Andromeda y Perseo (Andromedas och
Perseus’ öden), La estatua de Prometeo (Prometeus’
bildstod) m. fl. Alla de till denna flock hörande
dramerna utgöra ett antal af omkr. 34 stycken.
Utom allt detta skref C. äfven ett stort antal
entremeses, som dock sakna högre intresse, en del poesi
samt ett par smärre prosaarbeten. Själf utgaf han
endast en del af sina "autos sacramentales" och ingen
af sina dramer. Denna omständighet har gjort det
mycket svårt att bestämma antalet af de stycken,
som med säkerhet tillkomma honom. Den första
fullständiga upplagan af hans "autos" besörjdes efter
hans död af Pedro Pando y Mier (1717). Ny
upplaga i 6 delar utgafs 1759–60 af J. F. de Apontes.
Den första upplagan af hans samlade dramer utgafs
1685 i 9 delar af hans vän Juan de Vera Tassis
y Villarroel. En upplaga i 4 delar, innehållande
122 dramer eller "comedias", som de alla kallas,
är i senare tid utgifven af Hartzenbusch i
"Biblioteca de autores españoles" (2:a uppl. 1855–58).
Trenne af C:s pjäser, "Lifvet är en dröm", "Den
mäktige besvärjaren" och "Vördnad för korset" äro
på svenska öfversatta af Teodor Hagberg (1870),
"Lifvet en dröm" jämväl i fri bearbetning af F. A.
Dahlgren (1858). Bland den rika litteraturen om
C. må framhållas A. Morel-Fatio, "Calderón.
Revue critique des travaux d’érudition publiés en
Espagne à l’occasion du second centenaire de la
mort du poète" (Paris 1881), Menéndez y Pelayo,
"Calderón y su teatro" (Madrid s. å.), samt Fr.
W. Schmidt, "Die schauspiele Calderóns"
(Elberfeld 1857).
C:s af Figueras modellerade sittande staty i brons
aftäcktes i Madrid i jan. 1880, och tvåhundrade
årsdagen af hans död firades följande år med en
storartad nationell fest.
T. H.*
Calderón, Serafín Estebánez, pseud. El
Solitario, spansk författare, f. 1799 i Malaga,
d. 1867 i Madrid, blef professor i retorik i
Granada 1822, civilguvernör i Sevilla 1837, afsattes
från denna post 1838 genom ett pronunciamento,
blef statsråd 1856 samt var äfven deputerad och
senator. Såsom folklifsskildrare, i synnerhet af
lifvet i Andalusien, var C. en af de ypperste, och
hans Escenas andaluzas ega ett bestående värde
genom trovärdighet och poetisk liffullhet. Af hans
prosaberättelser är vidare att nämna Cristinos y
moriscos och af diktsamlingar Cancioneros,
Romanceros och Poesías del solitario. Se Canovas y
Castillo, "El Solitario y su tiempo".
Ad. H–n.
Calderon [kä’ld*r*n], Philip
Hermogenes, engelsk målare, son af en spansk flykting, f.
1833 i Poitiers (i Frankrike), kom 1846 till London,
där han studerade under Leigh, och reste 1851
till Paris för att fullborda sina studier hos Picot.
Han utställde oftast sina arbeten i Londons akademi,
mera sällan i Paris. 1887 utnämndes han till
konservator vid nationalgalleriet i London. Af hans
arbeten märkas Fångvaktarens dotter (1858), Franska
bönder återfinna sitt röfvade barn (1859), bägge
genomträngda af sentimentalitet, Frieri (1861),
ansedd som en af hans bästa taflor, Englands
ambassadör i Paris under Bartolomeinatten (1863), Hamlet
som ung, ridande på Yorricks rygg (1867), Änka
och faderlös samt Dijons ära (1878). C. dog
1898.
C. R. N.*
Caldiero, by i italienska prov. Verona. Omkr.
2,300 inv. Berömda varma svafvelkällor, bekanta
redan på Augustus’ tid. Vid C. vunno 12 nov.
1796 de under Alvinczys befäl till Mantovas
undsättning framryckande österrikarna en seger öfver
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
