Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ord, som saknas under C, torde sökas under K
(Christian under Kristian, Convergens under
Konvergens o. s. v.).
-
C är den tredje bokstafven i de flesta europeiska
språks alfabet. Tecknet, närmast hämtadt från det
latinska alfabetet, hade ursprungligen
ljudvärdet g. Så i den latinska bokstafsradens källa,
det grekiska alfabetet, i hvilket under det grekiska
språkets klassiska period c förekom under den äldre
spetsiga formen [**] (G), och så i alla europeiska
alfabets urkälla, det fornsemitiska (moabitiska)
alfabetet, där c hade den omvända, spetsiga formen [**].
Redan i de äldsta kända latinska inskrifterna har
emellertid c ljudvärdet icke allenast af g,
utan äfven af k, hvilket senare dessutom i några ord
hade sitt eget tecken, K. Sedan antoge romarna den
af C medelst en nederst till höger anbragt krok
bildade bokstafven G såsom tecken för ljudet g,
hvarefter c slutligen blef ensamt tecken för det
vanliga k-ljudet, utom i några förkortningar,
såsom C. = Gaius, Cn. = Gneus. Från det latinska
alfabetet upptogs c jämte k såsom tecken för k-ljudet
i de äldsta romanska, germanska och keltiska
skriftspråkens alfabet. I de nyromanska språken (liksom
i några nyare keltiska språk) har c som tecken för
k-ljudet så godt som utträngt k, medan i de
nygermanska, med undantag af engelskan, motsatsen
är förhållandet. Ett nygermanskt språk,
nyisländskan, saknar alldeles bokstafven c; detsamma är
förhållandet med några finsk-ugriska språk, såsom
finskan och estniskan. I de äldsta nordiska
handskrifterna, såväl svenska som isländska, norska och
danska, finner man c jämte k (och q) såsom tecken
för k-ljudet, men såsom sådant brukas det
förstnämnda numera endast i några namn (såsom Carl,
Oscar, bättre Karl, Oskar) och utländska lånord,
i hvilka dock k vunnit allt större insteg, samt
dessutom i svenskan i förbindelsen ck, hvilken i
dansk-norskan motsvaras af kk.
Redan omkring ett årtusende före våra äldsta
handskrifters tillkomst träffas ett närmast om det latinska c
(i inskrifter äfven med formen <) erinrande tecken i
Norden, nämligen typen < i inskrifter med det
äldsta, samgermanska runalfabetet. Där har < sjätte
platsen i run-futharken (runalfabetet; se Futhark
och Runa) och är likaledes tecken för k-ljudet,
medan g-ljudet däremot återgifves med tecknet [**]
(se G). Af tecknet < uppkom sedermera genom flera
mellanformer det i yngre runalfabetet brukliga
tecknet [**], hvilket, liksom c i de latinska inskrifterna,
var tecken för både k- och g-ljuden, till dess däraf,
alldeles som i latinet af c, ett nytt tecken för g
bildades, nämligen den stungna runan [**].
I många språk har c helt andra ljudvärden än k.
Äfven dessa leda sitt ursprung från latinet, men
från ett efterklassiskt latinskt uttal, hvarigenom det
med c tecknade k-ljudet framför lena vokaler genom
assibilation (se d. o.) fick ljud af tj (tsj),
senare äfven af ts eller s, i de romanska språken.
Till följd däraf är c ofta tecken för nämnda och
liknande ljud. Så är uti italienskan och rumänskan
c, som framför hårda vokaler i dessa språk utmärker
k-ljud, framför len vokal tecken för ett ljud mellan
tj och tsj. Sistnämnda ljudvärde eger ock c i
sanskrit, då detta språk omskrifves med latinska
bokstäfver. I flera romanska munarter, liksom i tyska
ord, som lånats från dessa eller från latinet,
utmärker c framför len vokal ljudet ts (z). Samma
ljudvärde har c alltid i ungerskan (äldre cz),
lapskan och många slaviska språk, såsom polskan,
tjechiskan, kroatiskan (c är i slaviska språk aldrig tecken
för k; man märke, att sålunda i slaviska ord ck
ej uttalas som i svenskan, utan som tsk, hvadan
t. ex. det bömiska namnet Palacky uttalas som
Palatski). I spanskan är c framför hårda vokaler
tecken för k, men utmärker framför lena vokaler
ett läspande s-ljud. I franskan, portugisiskan och
engelskan samt i holländskan, danskan och svenskan
är c i många latinska och romanska lånord, framför
lena vokaler, tecken för vanligt (icke tonande) s-ljud.
I de äldsta nordiska handskrifterna är detta
ursprungligen romanska bruk af c som tecken för s
och ts endast undantagsvis förekommande. För att
beteckna nu nämnda eller andra assibilerade ljud
nyttjar man i många språk sådana bokstafstecken,
som bildats af c och vissa tillsatta märken (s. k.
diakritiska tecken). De viktigaste bland dem äro:
1) c, som utmärker ett ljud mellan tj och tsj och [**]
förekommer i många slaviska språk, såsom
tjechiskan och kroatiskan, några finsk-ugriska språk,
såsom lapskan, votiskan och vepsiskan, samt vid
omskrifning af avestiska med latinska bokstäfver;
2) ç, i franskan och portugisiskan framför hårda
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
