Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bölte ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växter, i främsta rummet hos bönsläktet,
Phaseolus, och vidare hos bondbönan, Vida faba,
kaffeträdet, Coffea arabica, kakaoträdet,
Theobroma cacao, m. fl. Den likhet, som detta
slags frön hafva med hvarandra, ligger endast
i en viss öfverensstämmelse i storlek och form.
V. W.*
Böndagar (Bot- och böndagar, "Allmänna tacksägelse-,
faste-, bot- och böndagar"), särskilda till offentlig
gudstjänst förordnade dagar, hvilkas ändamål är att
väcka folket till besinning af dess andliga behof och
genom offentliga förböner nedkalla Guds välsignelse
öfver samhället. Dylika högtider firas i de flesta
protestantiska länder. De äro dels tillfälliga,
dels årligen återkommande. Så påbjöd t. ex. Georg I
af Sachsen en allmän faste-, bot-och böndag 1633 med
anledning af trettioåriga kriget. I kurfurstendömet
Brandenburg förordnades första onsdagen i hvar
månad 1664 och 1683 till sådana dagar med anledning
af turkkrigen. Under missväxtåren 1770-72 skulle
hvarje onsdag helighållas såsom allmän böndag i
Tyskland. Med anledning af fransk-tyska kriget påbjöds
1870 en sådan dag i hela konungariket Preussen. De
årligen återkommande böndagarna äro olika i olika
länder. - I Sverige voro sådana högtider brukliga
redan under den katolska tiden. För att af vända en
smittsam sjukdom lät Magnus Ladulås 1280 och 1289
påbjuda allmän fasta och bättring. Gustaf I lät
1544 anordna åtta på hvarandra följande böndagar
till afvärjande af oväder och andra landsolyckor,
och sedan bestämde han, att årligen fyra böndagar
skulle firas efter hvarandra. Erik XIV förnyade 1567
påbudet om böndagars hållande. Äfven Karl IX, Gustaf
II Adolf och drottning Kristina lämnade föreskrifter i
samma syfte. Från 1676 har böndagarnas antal i svenska
kyrkan städse varit fyra, men stundom har dessutom
en extraordinarie böndag firats, t. ex. 3 dec. 1756
i anledning af det misslyckade försöket att ändra
regeringssättet. De firas på tider och efter texter,
som bestämmas genom de s. k. böndagsplakaten. Ett
sådant utfärdas af regeringen före årets början. Det
uppläses i kyrkorna och plägar uppspikas på
kyrkdörren. Till en början högtidlighöllos böndagarna
i Sverige på fredagar. 4 nov. 1772 bestämdes, att
de från 1773 skulle firag på lördagar. 1783 och
1784 firades den första och den fjärde på lördagar,
den andra och den tredje på söndagar. 1785 började
man att fira alla på söndagarna. 1790 bestämdes,
att den första och den tredje böndagen skulle
firas på en söndag, den andra och den fjärde på
en lördag (utom i Stockholm, där alla böndagar
fortfarande skulle firas på söndagarna). 1792-93
högtidlighöllos böndagarna i hela riket på söndagar,
1804-06 firades den första och den fjärde på lördagar,
den andra och den tredje på söndagar. Från 1807 hafva
böndagarna städse firats på söndagar och kallas numera
"botdagen", "reformationsfesten", "missionsfesten"
och "tacksägelsedagen". - I Danmark infördes genom
förordningen af 27 mars 1686 en allmän "faste-, bods-
og bededag", i allmänhet kallad "store bededag",
som firas på fredagen i fjärde veckan efter påsk och
numera är Danmarks enda böndag. Jfr Gångdagar och
Kyrkoår.
Böndagsplakat. Se Böndagar.
Böne, socken i Älfsborgs län, Redvägs härad.
2,128 har. 374 inv. (1904). B. bildar med Knätte,
Liared, Fiflered och Kylingared ett konsistoriellt
pastorat i Skara stift, Redvägs kontrakt.
Bönedagar. Se Böndagar.
Bönhas l. Bönhås, äfven Fuskare, kallades under
skråtiden hvarje handtverkare, som utförde arbete i
ett visst yrke för andras räkning, utan att tillhöra
det fast organiserade ämbete, som hade sig detta yrkes
utöfvande anförtrodt och utan att sålunda underordna
sig dess kontroll och stadganden. Bönhasen kom
därigenom i uppenbar strid med gällande privilegier
och förordningar och måste bedrifva sitt arbete
i den största hemlighet. Ej endast bönhasen, utan
äfven den person, som anlitade honom, gjorde sig
skyldig till olaglighet och utsatte sig för straff
och allehanda obehag. Bönhasarna betraktades af
de i ämbeten organiserade handtverkarna med den
största ovilja, och då ämbetena voro utrustade med
en viss offentlig myndighet, voro de i tillfälle att
anställa formliga jakter och husundersökningar för
att uppspåra bönhasarna i deras gömställen. Under
handtverksämbetenas blomstringstid utgjordes
bönhasarna mestadels af vanartade gesäller och
lärpojkar; under senare tid, då ämbetena gjordes
mera otillgängliga och allt mindre kunde fylla
sina uppgifter inom näringslifvet, drefvos äfven
hederliga och dugliga handtverkare att gifva sig till
bönhasar. Sådana fingo då ett större berättigande och
omfattades af allmänheten med en viss välvilja. Det
äldsta bevarade förbudet mot bönhaseri torde vara
det, som utfärdades 1569 i Lybeck. I Sverige, där en
större ekonomisk utveckling inträdde först senare,
anföras 1636 klagomål i rådet öfver bönhasar, och
i en förordning för skräddarna 1650 finnes en del
bestämmelser om bönhaseri.
Bönhasjakterna förbjödos i Sverige 1820 af regeringen,
dock endast tills vidare, ämbetena naturligtvis
obetaget att, när de funno sig förfördelade i sin
näring, utföra talan i laga ordning vid vederbörlig
domstol. I och med skråväsendets upphäfvande 1846
försvinna äfven bönhasarna. Inom några yrken,
t. ex. åkarna i Stockholm, lefver namnet dock kvar,
betecknande en yrkesman, som afviker från gällande
taxor och polisförordningar. - Ordet bönhas -
sannolikt bildadt af ty. böhnhase, lty. bone, bön,
loft, vindsrum, nyhty. büne, och hase, hare -
uppkom måhända däraf att fuskaren, af fruktan för
förföljelse, måste "som en hare" hålla sig gömd på
vindar o. d. Hzs.
Bönhås. Se Bönhas.
Bönhörelse, teol. Se Bön.
Bönmalm (ty. bohnerz), geol., ärt- till bön-stora,
koncentriskt skåliga kulor af oren, gul eller brun
järnockra, mer eller mindre tätt inbäddade i och
ofta fast förenade af järnhaltig sand och lera till
ett slags konglomerat. De bönmalmsförande lagren
äro af tertiär ålder. De förekomma flerstädes
i sydvästra Tyskland, företrädesvis i Kandern
(Breisgau), samt i Tuttlingen och Frohnstätten
(Württemberg) äfvensom i tillgränsande delar af
Frankrike och Schweiz, hvarest de merendels betäcka
dalbottnarna eller utfylla ojämnheter och klyftor
i den underliggande, till juraformationen hörande
berggrunden. Detta slags malm nyttjas såsom järnmalm.
E. E.
Bönsyrsa, zool Se Mantis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
