Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 859-860 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bärnsten ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fågelfjädrar finnas i bärnstenen, bland dem en röd fjäder
från hjässan af en hackspett, och i Königsberg
förvaras en i bärnstenen innesluten ödla. Af lägre
djur må nämnas snäckor, maskar, kräftdjur,
tusenfotingar, spindlar samt framför allt insekter, hvilka
ännu endast delvis äro beskrifna, men sannolikt uppgå
till mellan 1,000 och 2,000 arter, ofta med en stor
rikedom på individer; man har t. ex. bärnstensstycken,
som innehålla mer än 50 myggor af samma art. Tvåvingar
och skalbaggar äro vanligast.

Blad af Cinnamomum. Nat. storl. Bladbärande gren af Eudaphniphyllum.

Såsom genom sin inverkan på träden
af direkt betydelse för dessa och för bärnstenens
bildning må nämnas trädlöss, gallmyggor, vecklare,
barrsteklar, hornsteklar, bastborrar, barkborrar,
praktbaggar, trägnagare, trädbockar och träbitare samt
dessutom fjärilar, flugor, bromsar, myror, termiter
m. fl. Åtskilliga stycken af bärnstensträdens ved
visa dubbla årsringar, hvilket liksom hos nutida träd
antages ha sin orsak däruti, att barren på grund af
insekternas härjningar i början af sommaren afföllo,
så att ett afbrott i tillväxten egde rum, tills
nya barr hunnit utvecklas. Jfr Göppert och Menge,
"Die flora des bernsteins" (1883), Conwentz, "Die
angiospermen des bernsteins" (1886), "Monographie
der baltischen bernsteinbäume" (1890), "Ueber die
verbreitung des succinits, besonders in Schweden
und Dänemark" (s. å.), "On english amber and
amber generally" (1896), samt A. G. Nathorst, "Om
bernstenens bildning" (i Nord. tidskr., 1891). A.G.N.

2. Farm. Bärnsten (succinum), officinell enligt
svenska farmakopén, består af tämligen små, gula
eller gulbruna stycken, genomskinliga eller opaka och
hårda; de utgöras mest af affall från fabriker för
förädling af bärnsten. Bärnsten såsom sådan brukas
knappast numera i medicinen, och äfven de däraf
framställda preparaten användas föga. Officinella
äro fortfarande s. k. bärnstensdroppar
(bärnstenstinktur), tinctura succini aromatica,
som användas såsom uppiggande medel, särskildt åt
nervösa (hysteriska) patienter. Bärnsten nyttjas äfven
till framställande af bärnstenssyra (se d. o.).
C. G. S.

Bärnstensdroppar, farm. Se Bärnsten.

Bärnstensolja, farm., framställes genom torr
destillation af bärnsten (se d. o.) såsom en brun,
illaluktande, oljeartad vätska. Användes förr
utvärtes till hudretning och i renad form
invärtes mest såsom uppiggande medel åt nervösa
(hysteriska) personer. Bärnstensoljan har såsom
öfverflödig utmönstrats ur svenska farmakopén.
C. G. S.

Bärnstenssnäckan, Succinea, zool., ett släkte
lungsnäckor (se Blötdjur). Skalet är långdraget
äggformigt, tunt, med vid mynning och få vindningar,
samt stundom bärnstensfärgadt. De många arterna
äro utbredda öfver hela jorden och lefva på
mycket fuktiga ställen eller på vattenväxter.
L–e.

Bärnstenssyra, Renad (acidum succinicum depuratum
i svenska farmakopén), farm., erhålles i destillatet
vid torr destillation af bärnsten och utgöres af
gulaktiga kristaller med lukt af bärnstensolja,
lätt lösliga i (varmt) vatten och sprit. Den har
förr gifvits invärtes i samma syfte som den renade
bärnstensoljan (se d. o.), men numera användes den
hos oss endast till beredning af "prinsens droppar"
(liquor succinatis ammonici pyroleosus), som begagnas
i liknande fall äfvensom vid en del smärtsamma
åkommor (reumatism, gikt, kolik hos barn m. m.).
C. G. S.

Bärnstenstinktur, farm. Se Bärnsten 2.

Bärrand. Se Hof.

Bärsmässan l. Bärtelsmässan (Bartolomeusmässan),
den helige Bartolomeus dag, 24 aug., hvilken under
den katolska tiden hölls helig i Norden.

Bärsärkar, i Norden under forntiden benämning på
kämpar, hvilka stundom, synnerligast i strid,
angrepos af ett ursinnigt raseri, hvarunder de
tjöto som vilddjur, gnisslade med tänderna, sköto
fradga ur munnen och beto i sina sköldar. I sin
vilda framfart nedgjorde de allt, som kom i deras
väg, och rasade t. o. m. mot döda föremål. När
de voro i detta abnorma tillstånd, sades de gå
bärsärksgång. Så länge ursinnet varade, kämpade
de med öfvermänskliga krafter och skydde hvarken
eld eller järn, men efteråt försjönko de i ett
tillstånd af förslappning och vanmakt. Bärsärkarna
voro hatade och fruktade för de våldsgärningar,
som de föröfvade. Efter kristendomens införande var
bärsärksgången belagd med straff. Sagornas många och
noggranna skildringar gifva stöd åt den åsikten,
att bärsärksgången varit en sjukdomsföreteelse
af både andlig och kroppslig art. Namnet bärsärk -
hvars första led betyder "björn" (jfr tyska bär), den
andra "skjorta", serkr – betecknar egentligen en,
som är klädd i björnhudsskjorta, och sagorna nämna
äfven uttryckligen bärsärkarna såsom försedda med
björn- eller vargskinnspälsar. Den fordom vanliga
förklaringen af ordet såsom betydande brynjelös (af
adj. berr, bar, blottad, och serkr, i den föregifna
bemärkelsen brynja) måste både ur språkliga och
andra grunder förkastas.
Th. W.*

Den åsikten har uttalats, att bärsärkaraseriet
skulle berott på en förgiftning, möjligen med
ett slag af flugsvamp, innehållande ett berusande
(likt atropinet i belladonna verkande) gift. Vissa
folkslag i norra Asien (ostjaker, jakuter, tunguser,
kamtsjatkaler m. fl.) uppgifvas berusa sig med
flugsvamp eller med en därpå beredd dryck. Möjligen
var detta bruk i forntiden utbredt äfven öfver norra
Europa. Ruset torde ej vara en verkan af det egentliga
flugsvampgiftet, muskarinet.
C. G. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>