Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bäjern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphängd under ankaret, nätt och jämt förmår
lösslita detsamma från magneten. Innan man undersöker
bärförmågan hos en magnet, bör ankaret frånslitas
flera gånger, emedan det öfverskott af kraft, som
magneten alltid får vid magnetiseringen, endast på
detta sätt kan frånskiljas och man således annars,
i stället för ett konstant värde på bärförmågan,
skulle få värden, som aftaga för hvarje gång försöket
upprepas. Bärkraften är beroende af magnetens vikt,
stålets beskaffenhet och magnetiseringsmetoden. En
hästskomagnet, som är sammansatt af flera
tunna stållameller, har större bärkraft än
en dylik magnet af ett enda stycke af samma
dimensioner. Största bärkraften ha elektromagneter,
hvilka därför stundom användas för lastning
och lossning af järn (s. k. elektriska kranar).
R. R. *
Bärlager, maskinb. Se Axellager, sp. 534.
Bärling, sjöv., smäcker träspira, som företrädesvis
användes för att vid mindre fartygs afgång från en
brygga föra ut fartyget något, så att det kommer
fritt från densamma.
Bärm l. Berm (fr. berme; jfr eng. brim, rand,
sv. bräm), fortif., en vid fältbefästningar
ofta förekommande, 0,3-1 m. bred remsa af den
naturliga marken, kvarlämnad mellan grafkanten
och vallsluttningens skärning med marken, eller
ock en något under marken befintlig afsats å den
grafbrant, som är närmast vallen. I båda fallen är
bärmens ändamål att förmildra vallens tryckning på
grafbranten, hvilken eljest, vid lös jordmån, lätt
skulle rasa ned. Begagnas bärm vid permanent eller
provisorisk befästning, göres den bredare, 1–2 m.,
för att lämna rum för plantering af en hinderhäck.
L. W:son M.
Bär-mispel, bot. Se Amelanchier.
Bärmodyl (Bärighetsmodyl), föråldrad term, motsvarande
elasticitetsgräns (se d. o.) och
proportionalitetsgräns (se d. o.). G. D.
Bärnsten l. Bernsten (fty. börnstein, af börnen,
brinna), i Skåne Raf (efter danskans rav),
kollektivnamn för åtskilliga fossila hartser och
gummihartser, oftast förekommande i oregelbundna
klumpar eller i form af droppar, alldeles som vanlig
kåda. Färgen är än honingsgul, hyacintröd eller
brun, än mjölkhvit, flammig eller strimmig af gult
och hvitt, fettglänsande, genomskinlig eller nästan
genomskinlig. Gniden utvecklar bärnstenen en angenäm
aromatisk lukt och blir negativt elektrisk. Den
har just genom sitt grekiska namn, elektron, gifvit
upphof till benämningen "elektricitet", emedan de
elektriska fenomenen (egentligen blott egenskapen att
attrahera lätta kroppar) under forntiden endast voro
kända hos bärnstenen och möjligen hos några få andra
ämnen. Bärnsten är känd från nästan hela mellersta
Europa och förekommer äfven i Spanien, Italien,
Rumänien, Sibirien, på Sachalin, i Japan, Burma
(Birma), Nord-Amerika, Mexico, Grönland m. fl. st.,
men den är icke allestädes af samma slag, utan afviker
med hänsyn till ursprung och bildningssätt, till
fysiska och kemiska egenskaper samt till de i densamma
inneslutna organiska lämningarna. Det har därför visat
sig nödvändigt att använda särskilda namn för de olika
slagen, t. ex. för bärnstenen från Sicilien simetit
(det största kända stycket simetit finns i riksmuseum
i Stockholm), från Rumänien rumänit, från Burma burmit
o. s. v. Den förnämsta bärnstensförekomsten är kring
södra Östersjön, men äfven denna bärnsten
omfattar flera olika slag, af hvilka här såsom mest
bekanta må nämnas gedanit, glessit, stantienit,
beckerit och succinit.
Gedaniten är gul, genomskinlig, förvittringsskorpan
är snöhvit, af ett hvitt pulver, hvilket delvis
kan torkas bort, hårdheten är endast 1,5–2, brottet
mussligt och glasigt; vid upphettning till mellan 140°
och 180° C. sväller den upp och börjar vid ännu högre
värmegrad att smälta. Den söndersplittras lätt genom
slag eller skärande och lämpar sig därför ej att
arbetas. Man känner ej med säkerhet från hvad växt
detta fossila harts härstammar, men det synes vara
från ett barrträd, hvars ved har liknande byggnad
som släktet Pinus. Insekter och små blad af växter
äro funna inneslutna i gedaniten.
Glessit är sannolikt ett gummiharts, brunt,
nästan ogenomskinligt, med mussligt, fettglänsande
brott. Hårdheten är 2. Lämningar af växter eller
djur äro icke funna i glessiten, och man vet ej från
hvilken växt den härstammar.
Stantienit eller svartharts förekommer såsom kantiga
eller rundade stycken med matt, svart yta; brottet
är mussligt, glasglänsande, brunsvart, endast tunna
splittror äro genomlysande; det är mycket sprödt och
kan lätt rifvas till ett kanelbrunt pulver. Enstaka
växtlämningar hafva funnits inneslutna i stantieniten,
men af hvad växt den härstammar är ovisst.
Beckerit eller brunharts förekommer såsom matt
gråbruna, jordartade, knölformade stycken, hvilka
endast i tunna splittror genomsläppa ljuset; det är
något segt och låter endast med svårighet rifva sig
till fint pulver af likaledes gråbrun färg. Man har
i detsamma funnit lämningar af många olika slags
växter, men dess ursprung är ännu ovisst.
Succinit är den vanligaste och mest kända af
Östersjöområdets bärnstenar och är den, som i
allmänhet afses, när man talar om bärnsten; den
är i förhållande till de öfriga af så öfvervägande
betydelse, att vi i det följande skola uppehålla oss
endast vid den. Den är vanligen genomskinlig eller
genomlysande, men visar dock alla öfvergångar från
klara till mjölkiga eller rent af ogenomskinliga
varieteter. Färgen är företrädesvis gul, men
kan stundom vara blåaktig, grön, röd, hvit eller
svart, så att nästan alla färgtoner äro hos densamma
representerade. Förvittringsskorpan är mörkfärgad och
fast. Succinitens hårdhetsgrad är större än hårdheten
hos öfriga slag af Östersjöbärnsten, mellan
2 och 3; ehuru något spröd, låter den väl arbeta
sig, brottet är mussligt och fettglänsande. Som
dess egentliga vikt endast är 1,050–1,096, är den
så lätt, att den af böljrörelsen kan uppkastas
från hafsbottnen på stranden. När den brännes,
utvecklar den en angenäm aromatisk lukt, som
dock verkar mycket retande på munnens och näsans
slemhinnor. Den smälter, utan att förut svälla upp,
först vid 250°–300° C., afger vid destillering 3–8
proc. bärnstenssyra, en egendomlig, grönbrun, brändt
luktande olja (bärnstensolja), kolsyra, vatten och
vätgas, medan bärnstenskolofonium återstår. Den höga
procenthalten af bärnstenssyra är för succiniten
särskildt utmärkande, ty sådan saknas i den "blåa
jordens" (se nedan) öfriga hartser, medan bärnsten
från andra lokaler i allmänhet innehåller mindre än
3 proc. däraf och endast från Rumänien visar samma
sammansättning som succiniten, ehuru den afviker från
denna genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
