Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bürger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärleksförbindelser från österlandet. Man identifierade
den sköne och stolte skalden med än den ene än den
andre af hans demoniske hjältar, och societetens
damer omsvärmade honom. Bekant är hans förhållande
till lady Caroline Lamb, hvilken sedan utgöt sin
bitterhet öfver honom i romanen "Glenarvon". Från
denna tid härröra äfven Ode to Napoleon Buonaparte
samt Hebrew melodies, elegiska dikter, lämpade till
urgamla hebreiska tonsättningar. Stående på höjden
af popularitet, gifte sig B. 1815 med Anna Isabella
Milbanks, en rik arftagerska. Oförenlighet i lynnen
och åsikter (kort efter bröllopet lär hon t. ex. hafva
frågat honom när han skulle lägga bort sin fula vana
att skrifva vers) bildade snart emellan dem ett svalg,
som vidgades genom hans förstörda ekonomi och hennes
svartsjuka. Kort efter en dotters födelse (1816)
öfvergaf hon sin man, och några månader därefter
egde formlig skilsmässa rum. Snart spred sig det
ryktet att ett onaturligt förhållande mellan B. och
hans halfsyster, mrs Aurora Leigh, varit vållande
till den äktenskapliga brytningen. (1869 har den
amerikanska författarinnan Harriet Beecher Stowe
offentligen utslungat samma beskyllning mot B.,
hvars minne dock blifvit fullkomligt rentvaget från
denna fläck.) Med ens blef han ett föremål för
allmän afsky. Den engelska ortodoxiens väktare,
med skalden Southey i spetsen, förkättrade honom som
hufvudman för en "satanisk skola"; de aristokratiska
kretsarna, fastän allt annat än ojäfviga domare i
sedlighetsmål, utstötte honom; tidningarna angrepo
på det hätskaste hans enskilda lif; pöbeln förföljde
honom med smädelser och skymford, när han visade
sig offentligen. B. trotsade en tid stormen,
men måste slutligen gifva vika för det brittiska
samhällets ostracism. Med ett rörande afskedskväde
till sin maka - Fare thee well, and if for ever -
lämnade han 25 april 1816 Englands kust, som han
aldrig mer skulle återse. Vid denna tid börjar
hans verkliga storhet. "Det finnes ingen jämförelse
mellan det han skref före och det han skref efter
sin s. k. olycka." .
Genom Belgien och längs Rhen begaf sig B. till
Schweiz, där han vid Genèvesjöns stränder tillbragte
sommaren 1816 i förtroligt umgänge med skalden
Shelley, hvars starka frisinne ej minst i religiösa
ting påverkade honom och låter spåra sig i flera
af hans dikter. Härunder faller hans förbindelse
med miss Jane Clermont, som blef moder till hans
naturliga dotter Allegra, hvilken dog som barn. Under
denna tid skref han tredje sången af "Childe Harold"
och den gripande poetiska berättelsen The prisoner of
Chillon. Bern-alpernas ödslighet ingaf honom ämnet
till den dramatiska dikten Manfred (fullbordad i
Venezia 1817), hvars hjälte är en engelsk Faust,
som väl mäktar trotsa de demoner han frammanar,
men ej undertrycka världsdissonansens genljud i sin
själ. Efter att på hösten 1816 hafva ankommit till
Venezia hängaf sig B., i denna halforientaliska stad,
åt ett lif af utsväfningar, som likväl ej afbröto
hans skaldeverksamhet. Till denna tid höra fjärde
sången af "Childe Harold" (1817), Beppo (s. å.), en
munter bild af lifvet i Venezia, skrifven i ottave
rime liksom "Don Juan", till hvilken den i afseende
på såväl innehåll som form utgör ett slags förebild,
Ode on Venice (s. å.), Mazeppa (1818) och de fyra
första sångerna af Don Juan (1818-23). Detta moderna
epos, denna
politiska tendensdikt, som mottogs med afsky af det
engelska pryderiet, utgör brännpunkten för B:s hela
väsende med dess "världssmärta" och lifslust, dess
tvifvel och glödande hänförelse för sanningen, dess
människoförakt och människokärlek. Med sin nihilism
uppträder han som en entusiastisk apostel för "frihet,
jämlikhet och broderskap"; trots sin öfvermättnad
häfdar han med hänförelse naturens rätt mot en
stel, själsdödande konventionalism. Äfven i hans
bittraste anfall ligger något känsligt och rörande,
som bevisar hans sympati för den mänsklighet han tror
sig förakta. Det hela bildar med sina många komiska
intermezzon, sin rika humor, sin yppiga färgprakt,
sina härliga skildringar, sin lätta, lekande form
(han kallade sig själf "rimmens Napoleon") ett af
1800-talets förnämsta skaldeverk. 1819 gjorde B. i
Venezia bekantskap med den sköna grefvinnan Teresa
Guiccioli (förebilden för Adah i "Cain" och Myrrha
i "Sardanapal"), och mellan dem uppstod en kärlek,
som förmådde honom att i december s. å. slå sig ned
i Ravenna, där grefvinnan var bosatt. Under hennes
inflytande stegrades hans poetiska alstringskraft
till en otrolig höjd: på mindre än två år skref han
The prophecy of Dante (1820), en storartad dikt, i
hvilken han gaf uttryck åt sin sympati för Italien,
dramerna Marino Falieri (s. å.), The two Foscari
(1821), Sardanapalus (s. å.) och Cain (s. å.), hvilken
innehåller episoder, som höra till de djärfvaste
diktkonsten frambragt, och i England mottogs
med högkyrkliga anatemer, The vision of judgment
(s. å., kanske B:s finaste poem, en bitande satir
mot hans gamle motståndare Southey, försvararen af
torypartiets åsikter), flera sånger af "Don Juan"
m. m. För sin delaktighet i carbonaris sträfvanden
trakasserad af de österrikiska myndigheterna i
Ravenna, begaf sig B. s. å. till Pisa, där grefvinnan
Guiccioli, som nu blifvit skild från sin man,
hade bosatt sig. Tillsammans med journalisten Leigh
Hunt uppsatte han (1822) i nämnda stad tidskriften
"The liberal", af hvilken dock endast fyra nummer
utkommo. Under sin vistelse där författade han äfven
dramerna Werner (1821-22) och The deformed transformed
(s. å.) samt några sånger af "Don Juan". B:s sista
uppehållsort i Italien var Genova, där han skref
The age of bronze (1823) samt The island (s. å.),
hvilken afspeglar en mildare stämning än någon af
hans öfriga dikter - tydligen ett inflytande af
grefvinnan Guiccioli.
B., som alltid hyst ett varmt intresse för
undertryckta folk, beslöt i början af 1823 att
aktivt deltaga i grekernas frihetskrig. Efter
att hafva försett sig med ett ansenligt belopp
i kontanter och växlar (han hade blifvit rik
genom att 1817 försälja sitt gods Newstead abbey)
seglade han i slutet af juni s. å. från Livorno,
med Grekland till bestämmelseort. Sedan han under
några månaders vistelse på Kefallenia sökt göra sig
underrättad om den förvirrade ställningen i landet,
begaf han sig i början af 1824 till det hårdt
ansatta Missolonghi, där han mottogs som Greklands
räddare. Omedelbart efter sin ankomst lät han värfva
sig en lifvakt af 500 sulioter och erbjöd sig att
leda den tillämnade belägringen af Lepanto, hvilken
fästning ännu innehades af turkarna. I afvaktan
på detta företag sysselsatte han sig ifrigt med
politiska angelägenheter och utvecklade därvid ett
icke obetydligt praktiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
