Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppslag till en nationell utveckling vunnos ur den
franska riktningen, hvars arbeten, t. ex. slottet
Gottesau vid Karlsruhe (1533), slottsgården i Stuttgart
(1553, af Aberlin Tretsch), gamla residenset i
Baireuth (1564–88, af Charles Philippe Dieussart)
och slottet i Heidelberg (1556–1607, pl. XVI) mer
och mer sammansmälta med inhemska medeltida
motiv till den stil, som fått namnet tysk renässans.
Bland dennas representativaste smycken må nämnas
de fria riks- och hansestädernas rådhus och öfriga
byggnader, såsom förhallen till rådhuset i Köln
(1571, af Wilhelm Vernicke), flygeln till rådhuset i
Lybeck (1570), Hochzeitshaus i Hameln, rådhusen i
Altenburg (af Nicolaus Grahmann), i Paderborn (af
mäster Volmer) och i Bremen (1612, af Lüder v.
Bentheim, pl. XVI) samt slotten Brake vid Lemgo,
Hämelschenburg och Aschaffenburg (1605–13, af
Georg Rüdinger från Strassburg), förutom en mängd
patricierhus (jfr Bostad, sp. 1268). I Böhmen
och Bajern bildade italienare nästan genast en
högrenässansskola, företrädd t. ex. af belvedären
i Prags slottsträdgård (1536, af Paolo della Stella),
gamla residenset i Landshut (pl. XVI), slotten i
Güstrow (af Franciscus Parr, 1558–65) och Ambras
vid Innsbruck (1570–71) samt rådhusen i Nürnberg
(1613–19, af Eucharius Holzschuher) och Augsburg
(1615–20, af Elias Holl). Äfven i den tyska
renässansens kyrkliga konst kan man spåra italienskt
inflytande, å t. ex. Franciskanerhofkirche i
Innsbruck (1553–63), och fransk inverkan, t. ex. på
Marienkirche i Wolffenbüttel (1608–23, af Paul
Francke).
O. Barocktidens byggnadskonst emanciperade
sig i Italien under Bernini, uppbyggaren af
kolonnaderna framför Peterskyrkan, från högrenässansens
traditioner. Borromini gaf åt arkitekturen en bråkig
våldsamhet i linjerna, närmast jämförlig med de samtida
statyernas fladdrande draperier och takmålningarnas
groteska förkortningar. Karakteristisk för hela
1600-talet är de ledande konstnärernas sträfvan att
lösgöra sig från skråväsendet och öfvergå till
hoftjänstemän. Härigenom afskars den sunda folkliga
traditionen, och byggnadskonstens historia blir mindre
en redogörelse för byggnadsbehofvens naturliga utveckling
nedifrån uppåt än en kronologi öfver de mest bemärkte
konstnärernas arbeten. I form af konstakademier sökte
man dels bilda öfver skråväsendet höjda institutioner,
dels bibringa arkitekterna ett teoretisk-arkeologiskt
vetande, som skrået icke kunde meddela. Teknikens nya
framsteg inskränktes hufvudsakligen till utarbetandet
af kupolkonstruktionerna, bjälklags- och takformerna
(italianer, brutna tak l. mansardtak),
som i allt väsentligt fingo sin ända till våra dagar
bibehållna form, samt till en rationell och i viss mån
ny användning af puts för såväl yttre som inre beklädnad
(jfr Bostad). Däremot slog man sig med ifver
på själfva byggnadsmassornas utdaning till regelmässigt
anlagda, af hvarandra och omgifningen beroende grupper,
hvilkas alla leder hvar för sig liksom anslogo en ton
i ett gemensamt ackord. Ehuru äfven härvid – liksom
i fråga om fasadbehandlingen – Michelangelos projekt
till ombyggnad af Kapitolium i Rom gaf första impulsen,
blef Frankrikes äldre "paviljong"-arkitektur och den
af Blondel (1617–86) ledda akademien i Paris den
naturliga jordmånen för en utveckling till
symmetriska komplex, oftast bestående af hufvudbyggnad
med tvenne eller flera flyglar: den s. k. herrgårdstypen,
utgångspunkten för så godt som hela 1600- och 1700-talens
profanarkitektur. Detaljarbetet utmärker sig för rik
användning af allegoriska, krigiska eller festliga
emblem: troféer, lagerkransar o. d., utförda i sten
eller stuck. Slottet Maison sur Seine (af François
Mansard) betecknar den nationellt franska riktningen,
hvars mest epokgörande arbeten blefvo hufvudfasaden
till Louvre i Paris (af Perrault), slottet i Versailles
(af Levau och Hardouin-Mansard) samt Invaliddomen i Paris
(af Hardouin-Mansard, pl. XVII), nu Napoleon I:s grafkyrka.
Nederländernas barockstil kallas vanligen
Rubens’ stil, hvad Belgien beträffar med full
rätt, då den store målaren, utgående från i Italien
hämtade intryck, själf medverkade vid t. ex. utsmyckningen
af Jesuitkyrkan i Antwerpen. En fransk riktning infördes
af Daniel Marot å slottet Heeren-Loo och fortsattes med
rådhuset i Amsterdam (af Jac. v. Kampen) och Moritzhuis
i Haag (af Pieter Post, pl. XVII).
I England byggde Christoffer Wren Sheldon-teatern
i Oxford i palladisk stil, och efter en studieresa till
Paris grep han sig an med katedralen S:t Paul i London
(1675–1720), liksom hans många småkyrkor hållen i
antikiserande stil med detaljer, påminnande om den
franska barocken; Howard castle (af John Vanbrough,
pl. XVII), Marlborough house (af Wren junior) och
Buckingham palace (af Wynne) fingo former, som starkare
erinra om franska och nederländska förebilder.
Under barocktiden rådde i Tyskland en af trettioåriga
kriget orsakad brist på inhemska konstnärer och i följd
däraf ett mäktigt italienskt och fransk-nederländskt
inflytande. Solari byggde domen i Salzburg, Rossi och
Caratti palatset Czernin i Prag, Baccelli och Zuccali
Theatinkyrkan i München samt lustslotten Schleissheim
och Nymphenburg, Frisoni klostret Weingarten vid
Ravensberg och slotten Ludwigsburg och Favorite.
I Potsdam, Berlin och Zerbst arbetade holländare,
i Kassel uppförde Paul Dury "Orangeriet" och "Marmorbadet".
Men småningom uppträda äfven tyska barock-konstnärer.
Georg Bähr utförde Frauenkirche i Dresden, Nering byggde
Parochialkyrkan i Berlin efter mönster från Bramantes
kupolkyrkor, ombyggde slottet i Potsdam och påbörjade
tyghuset i Berlin (1695–1706, pl. XVII). Andreas Schlüter
grundade Berlins byggnadsakademi och utförde jämte Eosander
v. Goethe nya slottet i Berlin. Familjen Dientzenhofer
arbetade i Prag, Würzburg, Bamberg och Fulda. Tischer
v. Erlach uppförde Schönbrunn, Hildebrand slottet
Belvedere i Wien, Prandauer klostret Melk i Österrike.
Tidens förnämste tyske konstnär var dock Pöppelmann,
skaparen af Zwinger (pl. XVIII) och japanska palatset
i Dresden, det förra utmärkt af öfverdådig elegans och
yppigt behag, det senare af strängt genomförd enkelhet.
P. Rokokotidens byggnadskonst. 1700-talet var
ännu fattigare på konstruktiva uppslag än 1600-talet.
Byggnadsteknikens nyheter: de hvalfformiga, putsade
trätaken, de fribärande trapporna, det öfverflödande
stuckaturarbetet och spegelglaset voro icke af det slag,
som för vidare framåt. Byggnadsbehofven gåfvo heller
icke anledning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
