Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 721-722 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gladiatorspelen. Kring den djupt liggande
stridsplatsen stego bänkraderna upp mot
yttermuren. Liksom teatrarna saknade äfven
amfiteatrarna tak och skyddades mot sol och regn af
ett på höga master
utspändt segel (velum). Den största af dessa
fäktarbanor, Colosseum i Rom (fig. 16 o. 17),
påbörjades under Vespasianus och afslutades under
Titus (omkr. 80 e. Kr.) samt rymde bekvämt 80,000
åskådare. Andra amfiteatrar finnas bevarade i Pompeji,
Verona, Pola, Nîmes och Trier. Rännarbanorna liknade
amfiteatrarna, men voro ändå större. Circus maximus
i Rom, som påbörjades under Tarquinius och ombyggdes
af Julius Caesar, rymde enligt Plinius sittplatser i
tre våningar för 160,000 personer. Maxentius’ circus
vid Via appia hade föga mindre dimensioner.

Fig. 15. Plan af Marcellus-teatern i Rom.

Fig. 16. Plan af Colosseum.

Fig. 17. Genomskärning och yttre fasad af Colosseum.

Till kejsartidens mest storartade anläggningar
hörde ock kejsarnas grafbyggnader (mausoléer),
t. ex. Augustus’ och Hadrianus’, båda bibehållande
den urgamla runda grafformen på en kvadratisk
underbyggnad. Hadrianus’ graf blef påfvarnas citadell,
det nuv. Castel San Angelo i Rom (pl. VII).

De romerska städerna omgåfvos af befästningar,
bestående af tinnkrönta murar, afbrutna af öppna torn.
Roms ännu kvarstående ringmurar, Perugias, Veronas
och Milanos stadsportar äro ypperliga exempel på
denna romerska befästningskonst, som upptogs och
vidare utvecklades af germanerna.

4. Gammalkristen byggnadskonst. Kristendomens
småningom tillkämpade bekännelsefrihet och slutliga
erkännande som statsreligion gjorde det nödvändigt
att finna en för densamma passande byggnadsform. Det
romerska templets ringa utrymme var tydligen i de
flesta fall oanvändbart för det nya ändamålet, ehuru
ett och annat större tempel, t. ex. Pantheon, sedermera
ändrades till kyrka. Basilikan däremot lämnade det
betydliga utrymme, som kräfdes för församlingens
deltagande i gudstjänsten; den blef ock tämligen
oförändrad grundtypen för den kristna kyrkan. Framför
hufvudingången på västra gafveln anlades ofta
en för odöpta och katekumener afsedd, af loggior
omgifven förgård (atrium) med en brunn för tvagningar
och dop. Basilikans skepp uppläts åt menigheten,
framför apsiden uppställdes altaret och bakom detta
biskopens och presbyterernas säten (fig. 18).
Bland de märkligaste byggnadsverk af detta slag
må nämnas San Clemente, San Paolo fuori le mure,
S:ta Maria maggiore och Laterankyrkan i Rom. – Öfver
helgonens grafvar uppfördes ofta graf- och dopkyrkor
(baptisterier), hvilka i anslutning till de urgamla
antika grafformerna byggdes runda eller polygona.

G. Nypersisk och syrisk byggnadskonst. Under
arsacidernas regering hade de kaldeiska och
gammalpersiska rönen i hvalfkonstruktioner
återupptagits i Persien. Parterna, som åter gjorde
Iran oafhängigt, fortsatte den tekniska utvecklingen
och införde – för att undgå ställningsvirke –
nya konstruktionsformer, såsom parabelbågar och
kupolhvalf, samt tillämpade på palatsen i Firuz och
Ktesifon, som utfördes för sasanidernas ätt (223-641
e. Kr.), en kombination af persiska och romerska plan
och fasadsystem (pl. VIII). – I gränslandet Syrien
fick den kristna basilikan dels på grund af nypersiskt
inflytande, dels sannolikt under påtryckning af de
folkrörelser, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>