Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgariska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka några samlats i bokform under titlarna Breve
fra en ældre herre (1900) och Fra Alperne og
Provence (1901).
6. Edvard Hagerup B., jurist, f. 23 jan. 1855 i
Bergen, blef student 1872 och juridisk kandidat 1876,
arbetade en tid på advokatkontor och anställdes 1879
i inrikesdepartementet, hvarifrån han följande år
öfvergick till finansdepartementet. Där avancerade
han 1888 till expeditionssekreterare, men flyttades
1893 till höjesteret, där han 1895 blef fast
e. o. assessor. B. har vid flera tillfällen
vistats utomlands för att studera finansvetenskap
och statsförvaltning samt deltagit i många
kommittéer, tillsatta för utredande af finansiella
och fiskal-frågor. I fack- och dagspressen har
han skrifvit afhandlingar och inlägg i dryftandet
af landets finansiella ställning. Han har ärft
släktens musikaliska och konstnärliga begåfning samt
skref 1897 operatexten till "Kosakkerne" (musiken
af Catharinus Elling). I stortinget har B. sedan
1903 representerat Akershus amt och var ordförande
i budgetkommittén, tills han 11 mars 1905 inträdde
i ministären Michelsen-Lövland, som 7 juni 1905 af
stortinget förklarades för provisorisk regering.
7. Schak August Steenberg B., den föregåendes
broder, arkitekt, f. 10 maj 1858 nära Bergen,
studerade 1875–79 vid polyteknikum i
Zürich och bosatte sig sedan i Bergen, där han
har uppfört några af stadens vackraste byggnader,
bl. a. sjömanshemmet och skepparföreningens hus.
8. Henrik B., arkitekt, son till B. 2,
f. 28 mars 1863 i Kristiania, studerade 1884–88
vid högskolan i Charlottenburg och slog sig sedan
ned i Kristiania. Ett antal monumentala
byggnader har af honom uppförts i Kristiania:
Pauluskirken, Mogens Thorsens stiftelse, Nationalt
eatret, Historisk museum och Regjeringsbygningen.
Han har äfven uppfört landskyrkor, af hvilka
särskildt må nämnas Aamot i Österdalen och Nore
i Numedal. B. utställde äfven vackra möbler
på Stockholmsutställningen 1897.
9. Anders Henrik B., son till B. 4,
elektrotekniker, f. 25 jan. 1875 i Minneapolis,
genomgick tekniska skolan i Kristiania och studerade
1897–98 elektroteknik vid tekniska högskolan
i Hannover. Under sin studietid därstädes uppfann
han en metod för afsändandet af gnisttelegram,
hvilken han under senare år utbildat. Medan de
flesta andra afsändningsmetoder hvila på elektriska
resonansverkningar, grundar sig den af B. uppfunna på
en mekanisk process. B. har i "The electrician"
redogjort för sitt system och de praktiska försöken.
B. Tönsbergsläkten. Jakob Breda B., norsk författare,
f. 28 mars 1853, prästson från Rendalen i Nordre
Österdalen, blef 1876 teol. kandidat. Efter
att först ha öfvat lärarverksamhet, öfvergick
han till journalistiken och grundlade 1878
den dagliga tidningen "Dagen" (senare kallad
"Nationaltidende"). Efter att ha lämnat denna
tidnings redaktion, öfvertog han den illustrerade
veckotidningen "Folkebladet", hvars spridning han
i hög grad ökade, särskildt genom publicerandet af
Överlands illustrerade norska historia. Efter att
ha utgifvit "Morgendæmring", en samling på vers
och prosa af skilda författare, inträdde B. 1889 på
författarbanan med skådespelet Uden ansvar, som året
efter följdes af lustspelet Alvorsmænd. Därpå
offentliggjorde han en hel mängd folklifsskildringar från
Österdalen, genom hvilka han försäkrat sig om ett namn
i litteraturen: Skisser (1891), Eventyr og historier
(1892), Fra skog og fjeld (1894), Mellem fjeldene
(1895) och Folk fra Dalen (1897). Dessa bilder
från lifvet i Österdalen utmärkas af en klangfull
stil, djup sympati och en slående sanning, som
gifver dem ett högt kulturhistoriskt värde. Från
hembygdsskildringarna vände sig B. till den
nationellt historiska dikten och utgaf den stort
anlagda diktcykeln Af Norges frihedssaga (I, 1897)
och en serie historiska romaner: Bondeopröret, Dyveke
i Norge, Dyveke i Danmark, Kong Kristjern Tyran, Fra
fru Ingers tid och Jomfruerne paa Östraat, samtliga
utkomna 1900–04. Till denna del af hans alstring hör
äfven det stora, präktigt utstyrda folkskådespelet
Tordenskjold (1901). Bland hans senaste arbeten äro
äfven två samlingar Ungdomsfortællinger (1896 och
1903) samt den gripande släkthistorien Fonnaasfolket
(1902; "Fonnåsfolket", s. å.). O. A. ö.
Bulla (lat.), dermat. Se Blåsa 3 och
Vesikel.
Bulla (lat.), betecknade i den klassiska forntiden
runda och kupiga prydnader, i synnerhet ett slags
medaljonger, som begagnades af etruskerna och
äfven af romarna. Sedermera nyttjades ordet om
den runda metallkapsel, som omslöt de bysantinske
kejsarnas äfvensom flera höga statsämbetsmäns och
de romerske påfvarnas sigill. Därefter kom det att
beteckna själfva sigillet och slutligen en kejserlig
(t. ex. Karl IV:s "gyllene bulla") eller påflig
skrifvelse, under hvilken ett sådant sigill hängde
(se plansch). Det påfliga sigillet var fordom en rund
blyskifva, som på den ena sidan hade bröstbilder af
apostlarna Petrus och Paulus, å den andra påfvens
namn. Ända från 1500-talet hafva apostlabilderna
ersatts af påfvens familjevapen. På de s. k. "halfva
bullorna" (bullæ dimidiæ l. blancæ l. defectivæ),
de bullor, som utfärdas af en påfve under tiden mellan
valet och invigningen, är vapensidan tom. Ett med
bulla besegladt påfvebref är skrifvet på pergament
och med gotiska bokstäfver samt affattadt på latin,
såvida det ej är ställdt till de unerade grekerna. Det
begynner med påfvens namn och orden episcopus,
servus servorum dei (biskop, Guds tjänares tjänare),
hvarefter följer ett hälsningsformulär. Bullorna pläga
benämnas och citeras efter inledningsorden i själfva
skrifvelsen. Om bullan innehöll en nådebevisning,
hängdes blysigillet i trådar af rödt och gult silke;
innehöll den däremot en dom, hängdes det i grå
hampa. De ryktbaraste bullorna äro: Clericis laicos
(1296), Unam sanctam (1302) – bägge utfärdade af
Bonifacius VIII mot Filip den sköne i Frankrike –,
kättarbullan In coena Domini (1362), en bannlysning
öfver alla icke-katoliker, utfärdad af Urban V,
Exsurge, Domine (1520), af Leo X mot Luther, som
uppbrände densamma, Unigenitus (1713), mot den franska
kvietismen, Dominus ac redemptor noster (1773), om
jesuitordens upphäfvande, Sollicitudo omnium (1814),
om densammas återställande, samt Ineffabilis (1854),
som innehåller dogmen om jungfru Marias obefläckade
aflelse, och Pastor æternus (1870), om påfvens
ofelbarhet, hvilka bägge utfärdades af Pius IX. – En
kortare och mindre viktig påflig skrifvelse kallades
under medeltiden breve, med hvilket namn under den
nyare tiden betecknas mindre viktiga påfvebref,
skrifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
