Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgariska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnos inalles 3,000 bulgariska tryckalster och 41
tidskrifter. På bulgariska historieforskningens
område märkas: Gavril Krstjovitj, f. d. guvernör
i Öst-Rumelien, hvilken 1869-71 utgaf början
af en bulgarisk historia, Ivan Sismanov och
Vasil Marin Drinov (f. 1838), f. d. professor i
Charkov. Bulgariska litteraturhistorier utgåfvos
äfven af D. Marinov (1887) och Teodorov (1901). Jfr
Jagic, "Ueber die sprache und litteratur der
heutigen bulgaren" (i "Deutsche rundschau", bd
24, 1880), Karl Franzos. "20 jahre bulgarischer
kulturentwickelung 1870-89", och K. Jirecek (den bäste
kännaren af Bulgariens historia), "Bibliographie
de la littérature bulgare moderne 1806-70" (1872).
A-d J.
Bulgariska språket talas af omkr. 5 mill. människor,
bosatta i det egentliga Bulgarien, Öst-Rumelien och
stora delar af Macedonien samt i kolonisationsområden
inom Rumänien, Transsylvanien och Ryssland (de
statistiska uppgifterna om Macedoniens befolkning
äro alltid opålitliga, påverkade af olika
nationella och politiska tendenser). Tillika med
serbiskan (i vidsträckt mening) och ryskan bildar
bulgariskan den sydöstliga grenen af den slaviska
språkfamiljen. Fullt skild från Balkanhalföns serbiska
dialekter, framträder den i bibelöfversättningar och
liturgiska skrifter från 9:e årh. som den äldsta kända
representanten för slaviskt språk öfver hufvud. Medan
den i denna stelnade form (fornbulgariskan)
förblef kyrkospråk för alla slaver af grekisk
ritus, utvecklade den sig i början under gynnsamma
politiska och kulturella förhållanden (det andra
bulgariska riket i 12:e-14:e årh.) och framträder i
litteratur från denna tid som medelbulgariska. Med det
politiska beroendet af turkarna (sedan slutet af 14:e
årh.) följde kulturell träldom under den grekiska
hierarkien, som till senaste tider hänsynslöst
bekämpat alla yttringar af det nybulgariska språket
och litteraturen. Utan konserverande inflytande
från något lifaktigt skriftspråk utvecklade de
bulgariska dialekterna hastigt de egendomligheter,
som i våra dagar göra bulgariskan till det formellt
mest förenklade slaviska språket. Först i 19:e årh.,
under allt gynnsammare politiska förhållanden, har
bulgariskan ånyo framträdt som litteraturspråk, fotadt
förnämligast på de östliga dialekterna. Det lider
som sådant af en oefterrättlig ortografi (i cyrillisk
skrift) och af ett öfverflöd på turkiska och grekiska
lånord, hvartill det från midten af 19:e årh. starka
inflytandet från Ryssland lagt många ryska. Detta
förhållande har naturligtvis framkallat puristiska
sträfvanden. - Bland nybulgariskans egendomligheter
märkas: bruket af bestämd slutartikel i nomina
(t. ex. gradat, staden, af grad, stad, slavenskite
plemena, de slaviska stammarna, af slavenski,
slavisk), substantivens böjning med proposition
(t. ex. na bastata, faderns eller åt fadern, af basta,
fader), infinitivens omskrifning med finita former
(t. ex. az moga da cakam, jag kan vänta), futurets
omskrifning med ste och finita former (ni ste idem,
vi skola gå; ste är en stelnad form af ett verb,
som betyder vilja). Vissa bulgariska dialekter
äro intressanta såsom bevarande de gamla slaviska
nasalvokalerna.
Den vetenskapliga bearbetningen af bulgariskan daterar
sig från de allra senaste decennierna (ännu i 19:e
årh:s början ansågo slaviska lärde bulgariskan för
en serbisk dialekt). Bland bulgariska
filologer märkas Miletic (undersökningar om artikeln)
och Teodorov. Ännu äro naturligtvis endast smärre
förarbeten gjorda till en vetenskaplig bulgarisk
grammatik. Språkläror äro utgifna af Cankov (Wien
1852), Strauss och Dugovich (Leipzig 1895), en god
praktisk handbok af Vymazal (i Hartlebens "Kunst
der polyglottie"). Den bästa ordboken är Duvernoys
bulgarisk-ryska (Moskva 1885-89; med accentuering);
vidare finnes en mindre bulgarisk-fransk af
Marcoff (Filippopel 1898) och en bulgarisk-tysk
under utgifning af Miladinov (Sofia 1901 ff.).
H. A-t.
Bulgenbach, Hans Müller von, tysk bondeledare. Se
Bondekrig, sp. 1103.
Bulimi (af grek. bus, oxe, och limos, hunger),,
"oxhunger", ätsjuka.
Bulimus, zool., släkte, tillhörande fam. Helicidæ,
ordn. lungsnäckor (Pulmonata) och kl. snäckor
(Gastropoda). Skalet är långdraget, ägg- eller
tornformigt, med mera hög än bred mynning; munsömmen
är antingen enkel eller förtjockad. Af detta öfver
hela världen utbredda snäcksläkte känner man öfver
1,500 lefvande arter, som blifvit fördelade på
flera undersläkten. De exotiska, som ofta prydas
af lifliga färger, kunna uppnå en ganska betydlig
storlek (20 cm. höjd), ja äro de största bland
landsnäckor. Somliga tjäna såsom näringsmedel; så i
Rio de Janeiro. En i Paraguay förekommande arts skal
nyttjas till kalkbränning. De i Sverige förekommande
arterna äro mycket små och enfärgade. L-e.
Buljong (fr. bouillon, af bouillir, koka), köttsoppa,
erhållen genom långsam urkokning af kött med vatten
och ej afredd eller tillsatt med grönsaker. Om
buljongens näringsvärde m. m. se Köttextrakt.
Bull [bu’l], eng., egentl, tjur; ett löjligt yttrande,
hvars spets ligger däruti att det står i strid med
rimlighet och sundt förstånd; "groda". Särskildt
irländarna äro kända för sin skicklighet i att säga
"bulls". - Jfr John Bull.
Bull [bu’l], John, engelsk musiker, f. 1563 i
Somersetshire, d. 1628, blef 1582 domkyrkoorganist
i Hereford, 1592 doktor, 1596 musikprofessor vid
Gresham college och 1617 organist vid katedralen
i Antwerpen. B. var en ryktbar organist och
kontrapunktist, af hvars kompositioner blott en
motett, en madrigal, några kanon och "anthems" samt
en del stycken för virginal äro bibehållna, de senare
märkliga såsom varande bland de första kompositioner,
som äro fullt klavermässigt skrifna. A. L.
Bull, två norska släkter, som enligt
familjetraditionen härstamma från England, men med
säkerhet kunna påvisas ha inkommit till Norge från
Danmark, den ena, den nordenfjeldska eller trönderska,
omkr. 1580, den andra, den söndenfjeldska eller
tönsbergska, omkr. 1670. Något inbördes samband
mellan dem kan icke påvisas. Båda släkterna ha en
mängd representanter ibland ämbetsmannakåren. Medan
den tönsbergska familjen under senaste århundradet
har spelat en framträdande roll i Norges näringslif
- duktiga skeppsredare, sjömän och hvalfångare -,
har tröndersläkten att uppvisa många kända namn på
läkarkonstens, musikens och arkitekturens områden;
från äldre tid kunna nämnas prosten på Nordmöre
Hans Grön Bull (1758-1833), känd topograf och
personhistoriker, samt polismästaren i Kristiania
Andreas Bull (1746-96), författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
