Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvinslagstiftning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Slesvig, och den forna skattefriheten på Bornholm
och Læsö upphäfdes. Förmalningsskatten afskaffades,
och den nya skatten blef 1,33 kr. (1864 höjd till 2
kr.) för hvar tunna af mäskkarets kubikinnehåll,
beräknad för hvarje bränning enligt en förut
föreskrifven driftplan. Denna bestämmelse varade
till 1887, då en tillverkningsskatt infördes,
nämligen 18 öre per pot sprit eller 8 öre per pot
vanligt 8-gradigt brännvin, hvilket motsvarar 18,56
kr. per hektoliter, knappast 1/5 af skatten i Sverige
(100 kr.) och knappt 1/10 af skatten i Norge (203
kr.). Naturligtvis har man lagt en motsvarande, något
höjd tull på importeradt utländskt brännvin. Skatten
belöpte sig 1903 till omkr. 3 mill. kr. för 34,5
mill. liter; 1880 nådde tillverkningen sin hittills
högsta siffra, 40.6 mill. l. Bränneriernas antal
har ständigt minskats: 1867 funnos ännu 396, men
1885 blott 143 och 1893 81, 1903 slutligen endast
43, nämligen 9 i Köpenhamn, 30 i städerna och 4 på
landet. Se L. V. Scheel, "Brændevinsbrændingen i
Danmark" (1877).
Genom näringslagen 1857 lades en skatt på
brännvinshandeln, dels en gros, dels som detaljhandel
utan utskänkning, dels på gästgifverier och
serveringar med utskänkningsrätt. Den är fastställd
inom vissa gränser (från 10 till 100 kr. för
detaljhandel, från 20 till 400 kr. för handel en gros
och utskänkning), och bestämmes för hvarje köpstad af
kommunalstyrelsen och på landsbygden af amtsrådet;
hälften tillfaller staten, hälften kommunen. Under
de första 25 åren sattes skatten genomgående lågt,
men 1882 höjdes den till maximum i Köpenhamn och
några andra städer, närmast i afsikt att inskränka
utskänknings- och försäljningsställenas antal och
därigenom hämma dryckenskapen.
E. Ebg.
I Finland förblef efter skilsmässan från
Sverige brännvinslagstiftningen under mera än ett
halft århundrade i hufvudsak fotad på stadgan af
15 juni 1800, om än genom särskilda administrativa
förordningar af 18 mars och 6 maj 1829, 16 juli 1841,
15 jan. 1849, 30 aug. 1855 och 30 maj 1859 smärre
inskränkningar i den fria brännvinsbränningsrätten
infördes. I anledning af de stora missförhållanden,
hvartill den sålunda tillåtna husbehofsbränningen
varit orsaken, var densammas afskaffande en af
de första lagstiftningsåtgärder, som vidtogos
vid återupplifvandet af det konstitutionella
statsskicket. Genom förordningen af 2 mars
1865 angående tillverkning, försäljning,
upplag och forsling af brännvin inskränktes
brännvinsbränningsrätten till endast större
brännerier, hvilka egde att efter försiggången
auktion med staten uppgöra kontrakt om storleken
af sin produktion. Landskommunerna fingo rätt
att vägra sitt tillstånd såväl till inrättande af
bränneri som till försäljning af brännvin inom deras
områden. Utskänkning fick därstädes ega rum endast
å gästgifverier och uteslutande för resande. I stad
kunde tillstånd till anläggande af bränneri icke någon
förvägras; rätten till försäljning af brännvin berodde
på länsstyrelsens pröfning, men till utskänkning hade
alla värdshusidkare rättighet. I dessa bestämmelser
vidtogos under tvenne decennier endast smärre
förändringar, närnl. genom förordningarna af 18
nov. 1867, 9 juni 1873 och 18 nov. 1878. Genom
tvenne förordningar af 16 juli 1886, den ena
ang. tillverkning och den andra ang. försäljning af
brännvin, afskaffades emellertid den
tidigare fastställda maximibegränsningen af
brännvinstillverkningen och det däraf beroende
auktionssystemet, så att tillverkningsbeloppet
lämnades obegränsadt. All minuthandel med och
utskänkning af brännvin på landsbygden blef förbjuden,
och i stad gjordes det beroende af stadsfullmäktiges
beslut, huruvida sådan handel och utskänkning där
finge ega rum eller ej, och skulle därstädes i förra
fallet för densammas ordnande en allmän plan för 2 år
i sänder uppgöras. Utminuteringen och utskänkningen
kunde i stad öfverlämnas åt sådana bolag, som i
enlighet med Göteborgssystemet organiserats för
rörelsens bedrifvande i sedlighetens intresse,
och vinsten af dessa bolags rörelse skulle, efter
afdrag af 6 proc. ränta å bolagets kapital, användas
till sådana allmännyttiga ändamål, hvilka kommunen
själf ej behöfde genom beskattning af sina medlemmar
tillgodose. Det minsta belopp, som vid minuthandel
finge föryttras och hvilket belopp enligt 1865 års
förordning utgjorde 1/2 kanna, men genom 1873 års
förordning nedsatts till 1/4 kanna, fastställdes
nu till 1 kanna. – Den genom dessa författningar
införda ordningen för tillverkning och försäljning af
brännvin bibehölls i hufvudsak uti förordningarna af
9 juni 1892. Utminuterings- och utskänkningsbolagens
organisation och kontrollen öfver deras verksamhet
blef dock närmare reglerad, och dispositionen
af deras vinstmedel förändrades sålunda, att 2/5
skulle öfverlämnas till kommunikationsfonden för att
användas i enlighet med dess syftemål, men återstoden
tillfalla den stad, där bolaget haft sin verksamhet,
för att af stadsfullmäktige disponeras till enahanda
ändamål som förut. I kommunikationsfonden ingick
äfven största delen af den skatt, som erlades för
tillverkningen af brännvin och som utgått enligt 1886
års förordning med 1 mark 60 penni per kanna, men nu
fastställdes till 65 penni per liter och sedermera
genom förordningarna af år 1894, 1897 och 1900
förhöjdes till resp. 70, 75 och 85 penni för hvarje
liter. Från denna skatt var likväl allt denatureradt
brännvin fritt, och 20 febr. 1893 utkom en särskild
förordning ang. denaturering af brännvin. Det till
försäljning tillåtna minsta beloppet fastställdes
tillika i 1892 års förordning till 2 liter.
Till följd af de inskränkningar, som lagstiftningen
infört i brännvinshandteringen, har konsumtionen af
brännvin under senaste år betydligt aftagit. Medan
tillverkningen sålunda ännu i midten af 1880-talet
uppgick vid 69 brännerier till omkr. 11 mill. liter
årligen, utgjorde den 1901 vid 26 brännerier 6,833,543
och 1902 6,518,554 liter. Såsom råmaterial användes
nämnda år hufvudsakligen råg och majs, af den
förstnämnda varan resp. 3,402,249 och 3,860,557 kg.,
af den sistnämnda resp. 5,526,686 och 3,862,364 kg. I
anledning af den minskade konsumtionen hafva jämväl
utminuterings- och utskänkningsbolagens vinstmedel
betydligt aftagit, så att de 1899 uppgingo till
3,248,168 mark 8 penni, men 1901 och 1902 till blott
resp. 2,637,224 mark 78 penni och 2,231,716 mark
43 penni.
Ehuru sålunda en betydlig minskning i användning
af rusdrycker kan konstateras, har likväl vid de
senaste landtdagarna och annars offentligen yrkats
på långtgående restriktioner beträffande handeln med
såväl brännvin som andra alkoholhaltiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
