Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännpunkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller af annan orsak delvis blifvit ställd under
vatten. Efter de undersökningar, som de senare åren
gjorts, har det visat sig, att i Sverige finnas 4
mill. hektar (eller 10 proc. af hela Sveriges ytvidd)
användbara bränntorfmossar med ett medeldjup af 2
meter, alltså tillräckligt bränsle för århundraden. I
alla provinser förekomma mossar, men i största mängd
i Norrland, Dalarna. Värmland, Västergötland, Småland
och norra Skåne.
Till följd af den långsamma tillväxten af en
bränntorfmosse och den däraf uppkomna olika
förmultningsgraden på olika djup, är bränntorfven
i en och samma mosse ej alltigenom af samma
goda beskaffenhet. Af största betydelse för en
god bränntorf är, att den är väl mogen och har
låg askhalt. Vanligtvis utgöres det öfversta
lagret af föga eller icke förmultnad hvitmossa,
hvilken är ett utmärkt material för torfströ,
men ger en för bränsleändamål alltför lätt torf af
dålig beskaffenhet. Detta hvitmosslager bör därför
aflägsnas, innan den därunder befintliga bränntorfven
upptages. Alltefter de växter, af hvilka bränntorfven
bildas, indelas den i följande arter: tundunstorf,
starrtorf, skogstorf, hvitmosstorf, brunmosstorf
och vasstorf. Af dessa äro de tre första arterna i
väl förmultnadt tillstånd och med låg askhalt goda
bränntorfsämnen, hvitmosstorfven kan undantagsvis
nå en sådan mognad, att den kan betecknas såsom godt
bränsle, de båda sista torfsorterna däremot äro af
sämre beskaffenhet.
Man kan på ett enkelt sätt på mossen undersöka,
huruvida torfven är ett fullgodt bränsle. Ett
nyss upptaget prof bör fort mörkna och hafva en
såpliknande konsistens, som är lätt formbar, samt
vid kramning i handen rinna af mellan fingrarna
utan att lämna någon större återstod, hvarvid det af
rinnande vattnet skall vara brunaktigt. Ett torkadt
prof skall hafva god sammanhållningsförmåga, bör
kännas tungt och lämna en glänsande yta, då man skär
däri med knif. Skall en större mosse tillgodogöras,
bör torfvens mäktighet, förmultningsgrad, askhalt och
bränslevärde undersökas af sakkunnig person. Ett godt
torfbränsle bör ej hålla öfver 6 proc. aska.
En torfmosse är i sitt naturliga tillstånd vanligtvis
mycket sank. Den första åtgärd, som bör vidtagas, är
därför att utdika densamma. Härigenom sjunker mossen
ihop, "sätter sig", och man får en mer koncentrerad
och fastare torf att handskas med, då det öfverflödiga
vattnet fått aflopp.
Upptagning och beredning af torf sker i hufvudsak
efter trenne olika metoder: 1) torfven stickes för
hand, s. k. sticktorf eller skärtorf; 2) torfven
söndermales under riklig vattentillsats och gjutes
sedan i formar eller i en sammanhängande kaka på
fältet, s. k. älttorf; 3) torfven bearbetas i maskin
utan vattentillsats till en kompakt och homogen massa,
som vanligen lämnar maskinen genom ett munstycke,
s. k. maskintorf eller som den oriktigt benämnes
presstorf.
Sticktorfven upptages på det sättet, att en man med en
för ändamålet lämplig spade utsticker tegelformade
torfstycken, hvilka utläggas på fältet för att
torka. Denna metod användes mest i skogfattiga trakter
af småbrukare såsom hemindustri. På grund af en del
olägenheter, som vidlåda sticktorfven, lämpar den
sig ej för tillverkning i större skala. Jämförd med
ält- och maskintorf är sticktorfven mer beroende af
väderlekens menliga inverkan, den intager
för samma vikt större volym och erfordrar till följd
häraf större torkplatser, är dessutom bräckligare
och tål ej längre transporter på axel.
 |
| Fig. 1. Danskt ältverk, s. k. sparkferverk. |
|
| Fig. 2. Anreps torfmaskin. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
