Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruce ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu ej lagt sig, och då B. sanktionerade en lag
om skadestånd för under upproret lidna förluster,
framkallade detta bland Öfre Canadas lojalister
ytterlig harm, som tog sig uttryck i ett tumult i
Montreal, hvarunder parlamentshuset nedbrändes och
B:s lif var allvarsamt hotadt (25 apr. 1849). Hans
fasta och försonliga hållning dämpade emellertid
till sist partimotsatserna, och Canada gick under
hans administration i materiellt hänseende framåt med
stora steg. Med Förenta staterna afslöt han 1854 ett
ömsesidighetsfördrag. 1857 sändes B. till Kina för
att bilägga mellan detta rike och England uppkomna
tvister ("Arrow-affären", se Kina). På utresan gjorde
han den indiska regeringen en ovärderlig tjänst genom
att låna sin truppeskort åt generalguvernören Canning
för seapoys-upprorets bekämpande. Sedan förhandlingar
med Kina visat sig fruktlösa, tilltvang sig B. med
vapenmakt afslutande af det för England synnerligen
fördelaktiga fördraget i Tientsin 1858. Han afslöt
sedan äfven ett handelsfördrag med Japan, enligt
hvilket vissa hamnar öppnades för europeiska
handelsmän. Efter hemkomsten till England 1859
ingick B. som generalpostmästare i Palmerstons
ministär, men sändes redan 1860 åter till Kina,
där krig ånyo utbrutit, sedan kinesiska regeringen
vägrat ratificera Tientsinfördraget. Med hjälp
af franska trupper besatte B. Peking, hvarefter
fördraget ratificerades och kinesiska regeringen
nödgades medge upprättandet af utländska makters
legationer i Peking. Det var under denna B:s
mission, som det kejserliga sommarpalatset i Peking
brutalt nedbrändes som repressalier för mordet på
ett par af beskickningens medlemmar. På våren 1862
öfvertog B. efter Canning vice-konungabefattningen i
Indien. Han egnade sig med mycken ifver åt sina nya
värf samt företog omfattande resor för att studera
indiska förhållanden, men bröts snart till hälsan
af strapatserna och afled i Dharmsala (i Punjab)
20 nov. 1863. Stark pliktkänsla och praktiskt sinne
präglade hela hans statsmannabana; personligen var
han en djupt religiös och varmt känslofull natur. Jfr
’"’Letters and journals of James, eighth earl of
Elgin" (1872).
3. Victor Alexander B., earl af Elgin och Kincardine,
den föregåendes son, brittisk statsman, f. 1849,
tillhör i enlighet med sin släkts whig-traditioner
det liberala partiet, inträdde våren 1886 som
hofskattmästare och minister för offentliga arbeten
i Gladstones tredje ministär, men afgick med denna
redan i aug. s. å. B. var 1894-99 vice-konung
i Indien och inlade därunder mycken kraft vid
bekämpande af de pestepidemier och den svåra
hungersnöd, som dessa år hemsökte Indien. Under
hans ämbetstid verkställdes 1899 Indiens öfvergång
till guldmyntfot. B. har sedan upprepade gånger
varit ordförande i viktiga kungliga kommissioner
(undersökningskommissionen om sydafrikanska kriget
1902-03, kommissionen om den skotska kyrkokrisen
1904-05). V. S-g.
Bruce [brö’s], John, engelsk historieforskare,
f. 1802, d. 1869, var först jurist, men egnade sig
irån 1840 uteslutande åt historiska arbeten. B. var
en af grundläggarna af "Camden society" och inledde
dess historiska publikationer genom utgifvandet
af "The historie of the arrivall of Edward IV"
(1838). För "Camden society" utgaf han äfven
bl. a. "Correspondence of Rob. Dudley, earl of
Leycester" (1844), "Verney papers" (1845) och "Liber
famelicus of sir James Whitelocke" (1858). B. var
äfven vice-president i "Society of antiquaries" och
lämnade flitigt bidrag till dess "Archeologica". Hans
förnämsta editionsarbete är "Calendars of state
papers. Domestic series. Charles I, 1625- 1639" (för
engelska riksarkivets räkning utg. i 12 bd 1858-71,
sista bandet fullbordadt af W. D. Hamilton). En tid
var B. äfven redaktör för "Gentleman’s magazine".
V. S-g.
Bruce, Robert Edvard, vanligen kallad Bruce-bej,
militär, magnetisör, f. 1802, tillhörande en svensk
adlig gren af den skotska ätten Bruce, var först
sergeant, blef 1822 beridare vid kungl. stallet i
Stockholm, ingick sedermera som löjtnant i brasiliansk
tjänst och dog 1858 i Stockholm som turkisk öfverste
med titeln bej, efter en äfventyrlig lefnad. Han
var en beslutsam, oblyg, lättsinnig och obildad
man. Sin enda betydelse hade han såsom magnetisör. Jfr
B. Schöldström, "Zig-zag" (1895).
Bruce [bro’s], John Collingwood, engelsk
fornforskare, f. 1805, d. 1892, studerade först
till presbyteriansk predikant, egnade sig från
1831 åt lärarverksamhet i sin faders skola och
förestod själf denna skola 1834-63. Hans egentliga
lifsintresse var emellertid studiet af romerska
byggnadslämningar i norra England, särskildt "den
romerska muren", till hvilken han under 40 år företog
årliga forskningsresor. Hans mest betydande arbeten
äro The roman wall (1851, 3:e uppl. 1867), The Bayeux
tapestry elucidated (1856) och The wallet book of the
roman wall (1863; under titeln Handbook of the roman
wall flera gånger omtryckt, 4:e uppl. 1895). För
Newcastles fornminnesförenings räkning utgaf han
1870-75 Lapidarium septentrionale, en beskrifning
öfver norra Englands minnesmärken från romartiden.
V. S-g.
Bruce [brö’s], Henry Austin, engelsk
politiker. Se Aberdare.
Bruce [brörs], Alexander Hugh, baron Balfour of
Burleigh, brittisk politiker, f. 13 jan. 1849, tillhör
en gammal skotsk familj, som 1716 till följd af den
jakobitiska resningen miste sin peersvärdighet, men
fick den återställd 1869. B. är en af det konservativa
partiets ledare i Skottland och en af landets störste
jordegare. 1889 -92 var han parlamentarisk sekreterare
i handelsdepartementet och 1895-1903, som minister
för Skottland, medlem af det unionistiska kabinettet,
men afgick, enär han som utpräglad frihandlare hvarken
kunde gilla Chamberlains eller Balfours tullpolitiska
planer. B. har flitigt anlitats som medlem eller
ordförande i kungliga kommittéer. Sedan 1900 är han
kansler för S:t Andrews-universitetet i Edinburgh.
Brucea Mūll., bot. Se Simarubaceæ.
Bruce-bej. Se Bruce, R. E.
Bruch, Johann Friedrich, elsassisk teolog, f. 1792
i Pirmasens, Rhen-Pfalz, blef 1821 professor
vid protestantiska seminariet i Strassburg och
verkade äfven som predikant och medlem af den
lutherska kyrkostyrelsen i Elsass. Han blef efter
Frankfurtfreden det tyska universitetets i Strassburg
förste rektor och dog därstädes 1874. B. tillhörde
som teolog en spekulativt rationalistisk riktning
och utgaf bl. a. Lehrbuch der christlichen sittenlehre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
