Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 293-294 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brottning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Förbjudet är bl. a. fasthållande af motståndarens
händer, våldsamma grepp om halsen och andra sätt
att hindra andningen, vridning af armar och fingrar,
krokben, slag, stötar och dylika tag, som häntyda på
simpelt öfvervåld. Händerna få aldrig vara knutna,
naglarna skola vara klippta. Det är med ett ord
meningen att få fram en fullt gentlemanmässig
idrott, ofarlig, men icke dess mindre kräfvande
muskelstyrka, sinnesnärvaro, vighet, uthållighet
och beräkning. Den "stående" brottningen skiljer
sig från den grekisk-romerska (franska) genom
följande bestämmelse: faller någon af de täflande,
utan att därvid beröra marken med båda skuldrorna
samtidigt, få därefter inga andra grepp göras, utan
skall motståndaren låta medtäflare stiga upp igen,
hvarefter brottningen åter vidtager. Denna form är
betydligt mera enformig än den grekisk-romerska. Vid
"liftag" tillgår sålunda, att motståndarna, vända mot
hvarandra, med hälarna tillsammans och med tårna och
bålen berörande hvarandra, taga om hvarandras vänstra
axel och högra sida och så söka fälla hvarandra.

I Öst-Asien har brottningen gamla anor, och täflingar
mellan särskildt tränade, muskeltunga yrkesbrottare
äro omtyckta folkförlustelser. En särskild form af
brottning är japanernas jiu-jitsu (ju jitsu),

Fig. 4. Japansk jiu-jitsu. Sätt att fälla en motståndare genom att saxa hans ben.

som något närmar sig karaktären af vår västerländska
boxning, enär jiu-jitsu snarast är afsedd för
själfförsvar och emedan smärtsamma och farliga
grepp, om de icke direkt göras, dock inträda,
därest den attackerade söker med oskickligt våld
möta ett skickligt grepp. Jiu-jitsu har såsom
idrottslig konst under århundraden bedrifvits af de
japanske samurajerna (adlige krigarna), men numera
blifvit populariserad äfven i västerlandet. Namnet
jiu-jitsu torde bäst kunna öfversättas med "svaghet
mot rå styrka", men konsten fordrar både senor,
nerver, vakenhet och vighet. De omkr. 500 olika
grepp och parader, som förekomma, äro grundade på
noggranna, rent af vetenskapliga iakttagelser samt
en månghundraårig erfarenhet. Man iakttog, att genom
tummens pressande mot vissa muskel- eller nervpartier
en tillfällig paralysering af en muskel eller en hel
lem kunde åstadkommas, och vidare att
genom ett slag med tvära handen i viss riktning äfven
den tjockaste bambustång kunde brytas. Då borde man
ju äfven kunna paralysera en motståndares muskler
och nerver samt vara i stånd att förläna ett slag
en större effekt genom att anbringa detsamma i en
viss ändamålsenlig riktning. Så uppstod teorien, som
sedermera i praktiken tillämpats och utvecklats på
ett beundransvärdt sätt. Konsten är att från hvarje
intagen ställning kunna "binda" sin motståndare
på sådant sätt, att antingen måste han erkänna sig
besegrad eller ock - bräckes den "bundna" lemmen. De
vanligaste greppen ernås därigenom att man söker
till sin fördel vända den kraft, som motståndaren
lägger i sitt anfall, så att motståndaren förlorar
behärskning och balans. Det lär finnas ett sätt att
fälla en motståndare för hvarje känd attityd, som
människokroppen kan intaga. Och denna fulländning
har jiu-jitsu-konsten säkert haft sedan 400 år
tillbaka. På senare tid ha Japans polismän erhållit
undervisning i denna konst. Litt.: Wassermannsdorf,
"Die ringkunst des deutschen mittelalters mit
119 ringerpaaren von Albrecht Dürer" (1870),
Birmann, "Anleitung zum ringen" (2:a uppl. 1870),
Witte, "Ringbüchlem" (1892), Jänecke, "Der
griechisch-römische ringkampf in seiner heutigen
gestaltung" (1894), Stolz och Endres, "Die moderne
ringkampfkunst" (1902), Pons, "Lutte et lutteurs"
(1903), "Täflingsregler för svenska gymnastik-
och idrottsföreningarnas riksförbund" (1904),
Allén (finne), "Handbok i brottning och atletik"
(1904), Wilskman (finne), "Handbok för brottare
och atleter" (s. å.), "Wrestling" i Spaldings
"Athletic library" (n:r 140, 1904), artikelserie i
’"’Nordiskt idrottslif" (1904) samt Irving Hancock,
"Japanese physical training" (s. å.) och "Jiu-jitsu
combat tricks" (1905). B. R.

Brottsjö l. Störtsjö, sjöv., en våg eller sjö, som
våldsamt störtar mot ett fartyg och rullar öfver
relingen in på däck. Sådana sjöar anställa ofta stor
förödelse, ja kunna t. o. m. "bryta ned" fartyget,
så att det sjunker. Ett fartyg är värst utsatt för
brottsjöar, när det har hög och brytande sjö tvärs
på sidan, hvarför man då nödgas att antingen "länsa"
rätt undan sjön eller ock "lägga bi", hvilket senare
är det vanligaste, enär de flesta fartyg då lida
minst af sjögången. Jfr Bränning och Grundbrott.
R. N.*

Brottstyckebergart. Se Bergart och Klastisk.

Brotvindare, sjöv., fordom benämning på
drifvare, ett slags segel.

Brouardel [broardä’1], Paul Camille Hippolyte,
fransk läkare, f. 1837 i Saint-Quentin, Aisne,
blef 1865 med. doktor, 1873 läkare vid sjukhuset
Saint-Antoine i Paris samt 1879 professor .i
rättsmedicin och 1881 medlem af medicinska akademien
därstädes. Utom ett stort antal rapporter och
redogörelser samt mindre skrifter har B. författat
bl. a. L’urée et le joie (1877), Le secret médical
(1886; 2:a uppl. 1893), La fièvre lyphoïde (1895),
det stora arbetet Cours de médecine legale de la
faculté de médecine de Paris (8 dlr, 1894- 1900) och
Les empoisonnements criminels et accidentels (1901)
samt jämte A. Gilbert och J. Girode utgifvit "Traité
de médecine et de thérapeutique". B. har redigerat
"Annales d’hygiène publique et de médecine légale".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>