Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bretholz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därigenom att graalen nu uppfattades som en relik,
förändrades småningom Arturromanens karaktär; den
upphörde att vara ett uttryck för riddarskap och
galanteri och fick i stället en mystisk religiös
anstrykning. De vandrande riddarna ströfva nu icke
längre ikring för att befria ädla damer, utan för att
söka graal. Samtidigt inkommer i dikten mycket af
den allegori och symbolism, som utmärka den senare
medeltidslitteraturen, och den borgerligt prosaiska
riktningen aflöser riddardikten med dess ofta
sentimentalt öfverspända anda. Romanerna förflackas
och uttänjas i det oändliga, omskrifvas under 1300-och
1400-talen på prosa, och i denna form öfvertages
Arturromanen af renässansens diktning och ingår
som ett af elementen i denna tids äfventyrsromaner
(Amadis m. fl.).
De bretonska romanernas uppträdande inleder ett nytt
skede, själfva blomstringstiden i den fornfranska
vitterhetens historia, och den höfviska anda, som
först i dem får sitt uttryck, sprides hastigt till
nästan alla arter af litteraturen. Den inverkar äfven
på behandlingen af det gamla nationella eposet. Men
dessa romaners inflytande är icke inskränkt till
Frankrike, utan kan spåras i alla europeiska
kulturländer. Många af dessa öfversättningar och
bearbetningar äro viktiga äfven från den synpunkten
att de kunna begagnas vid rekonstruktion af förlorade
franska original. Så öfversattes flera af dessa
sagor till norska (t. ex. "Ivan Lejonriddaren") och
spriddes därifrån till svenska och danska. Särskildt
återgår i de skandinaviska folkvisorna mycket till
denna riktning. I Tyskland är det just den höfviska
franska epiken, som väcker till lif den litterära
blomstringen. Hartmann von Aue öfversatte "Erec" och
"Iwein", Gottfried von Strassburg "Tristan", Wolfram
von Eschenbach bearbetade "Parcifal" o. s. v.,
och indirekt ha de bretonska romanerna inverkat
äfven på den slutliga redaktionen af de nationella
hjältedikterna (Nibelungen o. s. v.). Viktigast
är emellertid deras betydelse i den italienska
litteraturen. Där kan man urskilja tvenne faser i
deras utbredning. Den första är deras inflytande på
Dante och hans samtida: en sådan episod som Francesca
da Rimini är tydligen inspirerad af och skrifven
i Arturdiktens anda. Den andra fasen visar sig,
då under 1400-talet Pulci, Bojardo och framför allt
Ariosto behandla de franska epopéerna, som då voro
omtyckt folkläsning i Italien, i en öfverlägsen och
skämtsam stil. Särskildt Ariosto upplöser genom sin
fina ironi dessa medeltidsideal - fast han samtidigt
ännu tjusas af deras skönhet. I Frankrike kan i viss
mån Rabelais’ Pantagruel och Gargantua betecknas
såsom en motsvarande upplösning af medeltidens
föreställningssätt. Det mest klassiska uttrycket för
denna en senare och förståndsmässigare tids kritik
af allt det öfverspända i riddardikten är Cervantes’
Don Quijote. Emellertid har denna diktning aldrig
utdödt helt: den fortlefver såsom folkläsning,
dess anda besjälar och behärskar teatern till och
med under Ludvig XIV:s tid, och med romantiken,
som väcker intresset för medeltidsdikten, uppdyka
dessa gamla sagor öfverallt ånyo. Wielands epyllier,
W. Scotts och La Motte Fouqués förtjusta skildringar
ur riddarlifvet, G. Sands kärleksdrömmar, Atterboms
"Lycksalighetens ö" och "Fågel blå", Almquists
"Arturs jagt" o. s. v. - alla stå de mer eller
mindre under de gamla Artursagornas trollmakt. Hit
hör äfven att Wagner begagnat flera af dessa gamla
sagor till sina operor (Parcifal, Tristan och Isoide,
Lohengrin).
Angående Artursagornas ursprung och vandringar har
under de sista decennierna mycket diskuterats i den
vetenskapliga världen. De förnämste kämparna i denna
strid hafva varit å ena sidan utgifvaren ai Chrestien
de Troyes, Förster, och keltologen Zimmer, å den
andra G. Paris. Hufvudresultaten äro i det föregående
antydda. Mycket återstår emellertid ännu att göra,
innan de enskilda dikternas härkomst och historia
äro tillfredsställande belysta. Se för bibliografien:
G. Paris, "Histoire littéraire de la France", bd XXX,
G. Gröber, "Grundriss d. romanischen philologie",
II,1 (passim), samt W. Förster, "Christian von Troyes
sämtliche werke", I-IV (1884-99, i synnerhet bd IV,
hvarest finnes en resumé af ofvan antydda strid).
J. M.
Bretonska sagokretsen, en grupp af episka dikter i
den fornfranska litteraturen, numera med större skäl
kallad Bretonska romanerna (se d. o.).
Bretonska språket och litteraturen. Bretonskan
(fr. breton, kymr. breyzounec) är ett keltiskt språk,
som ursprungligen var, om ej identiskt, åtminstone
nära besläktadt med korniskan och som ännu talas i
den franska prov. Bretagne (i depart. Finistère,
Côtes-du-nord och Morbihan) af omkr. 1,300,000
människor. Den gamla bretonskan har under tidernas
lopp på de flesta ställen uppblandats med franska
element och i sin renhet bibehållit sig endast
i kusttrakterna, där den sönderfaller i flera
munarter, af hvilka den, som talas vid Tréguier
(le breton bretonnant), på Bretagnes norra kust,
är den renaste. Mest undersökt är dialekten omkring
Léon. Våra dagars bretonska skiljer sig ej synnerligen
mycket från det språk, som framträder i de äldsta
texterna (från 14:e årh.). Om bretonernas äldsta
litteratur har man endast få underrättelser. Deras
bardlitteratur (5:e till 12:e årh.) sammanfaller med
den kymriska och är gemensam för bretonerna på ömse
sidor om Kanalen. Flera alster af densamma hafva
dock bevisligen uppstått i Bretagne. Bland kända
barder därstädes äro Taliesin, Sulio och Hyvarnion
de berömdaste. Deras dikter äro af mytologiskt,
historiskt, religiöst och erotiskt innehåll. Från
12:e årh., då anglo-normanner och fransmän alltmer
utbredde sitt välde öfver Bretagne, undanträngdes
barderna till de bretonske stamhöfdingarnas småhof
eller nedsjönko till simpla folkdiktare. Fortvaron
af en bretonsk litteratur visar sig likväl dels i
dess inflytande på den anglonormandiska och franska,
dels i några till våra dagar bibehållna verk från
14:e årh. Medan de högre samhällsklasserna i Bretagne
alltmer omdanades till fransmän, höll det egentliga
folket med stor seghet fast vid sitt inhemska språk
äfvensom vid sina gamla folkvisor och sagor, hvilkas
antal det oafbrutet ökade med nya. En samling sådana
folkvisor, dock starkt omdiktade, har offentliggjorts
af Th. de la Villemarqué i "Barzas-Breiz" (1839;
9:e uppl. 1892). De bretonska sagorna hafva på
ett förtjänstfullt sätt bearbetats af Souvestre i
dennes "Foyer breton" (1844). Ett betydligt antal
(mer än 150) dramer eller mysterier på bretonska
språket diktades och trycktes under 1500-talet. Från
samma årh. har man kvar äfven andliga dikter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
