Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brasilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkallad liten ö i bukten anlade ett fäste, Fort
Coligny. Meningen var att där skaffa de förföljde
hugenotterna en tillflyktsort. Först efter mångåriga
strider lyckades portugiserna 1567 förjaga de
franske nykomlingarna, och s. å. anlades vid bukten
den befästa staden Rio de Janeiro. Ett franskt
försök 1612 att kolonisera Maranhão ledde till
portugisiska upptäcktsfärder uppåt Amasonflodens
område. Långvarigare och mera hårdnackade blefvo
striderna med holländarna. Dessa grundade 1621 ett
västindiskt kompani efter mönstret af det ostindiska
och utsände 1624 till Brasilien en stor expedition,
som för en tid intog Bahia. 1629 visade de sig vid
Olinda, som brändes, och vid Recife grundades ett
starkt befäst holländskt nybygge. Den holländska
koloniens område utvidgades raskt, sedan kompaniet
som ståthållare 1636 utsändt Johan Mauritz af
Nassau, hvilken förde en rad framgångsrika fälttåg
mot portugiserna och invid Recife uppbyggde staden
Mauritiopolis. Kompaniet misstänkte honom emellertid
för att vilja i B. grunda ett oberoende välde, och
delvis till följd af dess trakasserier återvände
han hem 1644. Kort förut (1640) hade Portugal under
dynastien Bragança frigjorts från unionen med Spanien,
och kompaniet hoppades nu af den portugisiske konungen
utverka frivillig afträdelse af B. Där uppstod
emellertid bland de portugisiske kolonisterna en mot
holländarna riktad nationell rörelse under ledning
af köpmannen Vieira, hvilken vann flera segrar, och
med Recifes fall 1654 var det för alltid förbi med
holländarnas eröfringsplaner i B. Holländarna afstodo
i en fred med Portugal 1661 sina anspråk mot vederlag
af handelsrättigheter och en penningsumma.
Monopolsystemet efter spanskt mönster utvecklades
under den portugisiska tiden starkt i B. och
genomfördes till moderlandets fromma på det
hänsynslösaste sätt. Kolonisationen kom från
1600-talets slut att alltmer vända sig söderut,
i synnerhet sedan i södern rika guldfyndigheter
upptäckts på 1690-talet och äfven diamantgrufvor
efter 1730 började bearbetas. Invandringsströmmen
riktades därigenom mot provinserna Minas Gerães,
Rio de Janeiro och São Paulo. I sistnämnda provins
hade jesuiterna skaffat sig en stark ställning,
och de utöfvade stort inflytande öfver de kristnade
indianerna i de kolonisamhällen de grundat längre inåt
landet. São Paulos portugisisk-indianska befolkning,
de s. k. paulisterna, utbredde under gränsstrider
det portugisiska väldet söderut öfver Rio Grande do
Sul och sökte för Portugal vinna äfven den spanska
provinsen Banda Oriental (nuv. Uruguay). Under sina
upptäcktsfärder inåt landet, för att söka guld och
fånga indianer till slafarbete i sockerplantagen,
kommo de i strid med jesuiterna, hvilka ständigt
försvarade indianernas frihet och med åren allt
tydligare eftersträfvade upprättandet af en
själfständig, teokratisk stat vid floderna Paraná
och Paraguay. 1711 utsattes Rio de Janeiro för ett
anfall af den franske sjöhjälten René Duguay-Trouin,
som intog och brandskattade staden och efter ett
(misslyckadt) angrepp på Bahia for hem med rikt
byte. De södra provinsernas växande betydelse
föranledde 1763 kolonistyrelsens förflyttning
från Bahia till Rio de Janeiro. Pombals reformer i
Portugal fingo sin motsvarighet äfven i B., i det
att jesuitorden 1759 förvisades ur landet.
Till något genombrott i det gamla monopolsystemet
ledde ej Pombals reformer, men de väckte
frihetssträfvandena till lif och framkallade
bland befolkningen en stark känsla af landets rika
framtidsmöjligheter. Dessa kunde ej under det rådande
systemet tillgodoses; direkt handelsförbindelse
med främmande makter var förbjuden; äfven handeln
med Portugal var inskränkt till några få hamnar;
odling af vissa moderlandets produkter, såsom vin och
olja, samt fabriksanläggningar tillätos ej; skolor
och vägar saknades nästan alldeles o. s. v. Ett
förebud till den kommande revolutionen var det
uppror, som 1789 hotade utbryta i provinsen Minas
Gerães; sammansvärjningen, till hvilken flera af den
brasilianska litteraturens förnämste män anslutit
sig, upptäcktes, ledarna fängslades och dömdes till
dödsstraff eller deportation till Portugals afrikanska
kolonier. Frihetssträfvandena lefde emellertid på
många håll kvar och vunno ökad näring genom inverkan
af franska revolutionens idéer och likartade rörelser
i det spanska Amerika.
En afgjord förändring i B:s ställning inträdde 1808,
då Johan VI undan Napoleons härar flydde öfver till
Rio de Janeiro. B:s produktionsmedel, som voro den
flyktande konungens enda resurser, måste nu utvecklas,
och redan s. å. förklarades alla landets hamnar öppna
för vänskapliga nationers fartyg. Genom fördrag i
febr. och dec. 1812 förstodo särskildt engelsmännen
att däraf draga fördel. Handel och industri
uppblomstrade raskt, högre undervisningsanstalter
anlades, statsinkomsterna fördubblades på tio år, och
den hvita befolkningen tillväxte hastigt i antal. I
det yttre tog sig B:s upphöjelse från förtryckt
koloni till med Portugal sidoordnad besittning
uttryck i regentens nya titel "konung af Portugal,
B. och Algarve" (1815). Banda Oriental eröfrades
1816 och införlifvades 1821 som "den cisplatinska
provinsen" i konungariket B. Oafhängighetsrörelsen
fortfor emellertid alltjämt och stärktes genom den
ovilja konungens ovärdiga portugisiska hofgunstlingar
framkallade. Dess egentliga härd var Pernambuco,
där redan 1814 ett sällskap bildats med B:s
republikanska oberoende som syftemål. Där utbröt
ock 1817 en republikansk resning, hvilken emellertid
undertrycktes och åtföljdes af stark reaktion, som
ytterligare stegrade missnöjet. De nya regementen,
som eftersändes från Portugal, bidrogo att sprida
de liberala idéerna, särskildt i landets nordliga
delar. Till utbrott kom jäsningen i samband med
revolutionen i Oporto 1820, hvilken föranledde
Johan VI:s hemresa. I B. kvarlämnade Johan som
regent sonen Dom Pedro, hvilken i febr. 1821 kallade
separatistpartiets ledare José Bonifacio de Andrada
till minister. En rådgifvande nationalförsamling
inkallades, och de portugisiska trupperna tvungos
att afsegla (febr. och mars). Cortes i Portugal
sågo den nya rörelsen med ovilja, utsände nya
trupper till Bahia och hemkallade (i sept.) Pedro
vid äfventyr af tronföljdens förlust. För att rädda
B. åt dynastien anslöt sig Pedro alltmer afgjordt
till oafhängighetsrörelsen; han antog i maj 1822
titeln "B:s ständige försvarare" (defensor perpetuo
do Brazil), proklamerade på en resa i São Paulo B:s
oberoende (9 sept.) och lät sig i Rio de Janeiro
(10 okt.) utropas till kejsare af B. I nov. tog han
i sin tjänst den engelske amiralen Cochrane, hvilken
intog Bahia, Maranhão och Pará. Vid 1823 års slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
