Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brasilianska litteraturen. - Brasilianska nötter. Se Bertholletia. - Brasilianska strömmen. Se Atlantiska oceanen, sp. 339. - Brasilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om de brasiliansk-portugisiska förhållandena vid denna
tid voro gynnsamma för utvecklingen af en nationell
brasiliansk kultur, må icke heller glömmas det
stora intresse Dom Pedro II visade i kulturellt och
litterärt afseende, och denne regent hade utan tvifvel
ej ringa förtjänst om det starka uppsving litteraturen
fick efter hans tronbestigning, 1840. Romantiken,
som i Europa redan längesedan nått sin kulmen, kommer
nu hit och verkar befriande på den brasilianska
litteraturen, som förut alltjämt varit mer eller
mindre bunden i den fransk-portugisiska klassicitetens
band. Såsom den nya romantisk-nationella skolans
grundläggare plägar anses Domingos José Gonçalves de
Magelhães (1811–82), den brasilianska litteraturens
mest berömda namn. Magelhães var emellertid uppfostrad
i klassicitetens grundsatser, hans romantik var icke
äkta och omedelbar. Men han arbetade med entusiasm
för sitt mål och är värd stort erkännande, om också
hans alster mestadels äro föga njutbara för vår
tid. Hans verk omfattar olika grenar, lyrik ("Suspiros
poeticos"), epik ("A confederação dos Tamoyos"),
dramatik ("Antonio José, Olgiato"), och äfven inom
filosofien efterlämnade han skrifter af intresse. I
alla hans verk framträda hans nativistiska tendenser,
i många finnas sköna detaljer, men hans fantasi
var ej nog rik att åstadkomma fullödiga, bestående
konstverk. Bland hans efterföljare märkas främst
Manoel de Araujo Porto Alegre (1806–79),
författare till diktsamlingen "Brazilianas" och
till "Colombo", ett epos om två digra volymer,
samt den äfven såsom historiker ("Historia da
Conjuracão Mineira" m. m.) bekante lyrikern Joaquim
Norberto de Souza Silva (f. 1820). – Sin kulmen når
den brasilianska romantiken i Antonio Gonçalves
Dias (1823–64). Hans lyrik ("Primeiros cantos"
1846) är inspirerad främst af fosterlandets natur,
och han hämtade ämnena för flera af sina dikter,
såsom det ofullbordade episka verket "Tymbiras", från
indianernas lif. Äfven som dramatiker skapade han verk
af högt värde, såsom "Boabdil", "Leonor de Mendoza"
m. fl. stycken. Bland öfriga romantiska skalder märkas
Manoel Antonio Alvares de Azevedo, Aureliano José
Lessa, äfven talangfull romanförfattare, Laurindo José
da Silva Rabello, Gentil Homem de Almeida Braga
m. fl. Den romantiska skolans siste representant
af större betydelse är Tobias Barreto de Menezes,
verksam på många områden (äfven inom kritiken),
men framför allt bekant för sin folkliga lyrik. –
Efter 1870 inträffar i Brasilien samma omslag som
i Europa, i det den realistiska riktningen inom
litteraturen blir förhärskande. Bland representanterna
för denna riktning må främst erinras om skalden och
litteraturhistorikern Sylvio Romero samt
romanförfattaren José de Alencar. Tidningar och
tidskrifter spela en stor roll; bland de senare märkas
"Revista brazileira", "Ephemerides naçionaes" och
"Illustração brazileira". Se vidare den nyss nämnde
Sylvio Romeros "Historia da litteratura brazileira"
(2 vol., 1880) samt Ferdinand Wolfs delvis
föråldrade, men läsvärda "Le Brésil littéraire"
(Berlin 1863). Båda dessa arbeten innehålla en
mängd valda stycken af brasilianska författare.
E. S–f.
Brasilianska nötter. Se Bertholletia.
Brasilianska strömmen. Se Atlantiska oceanen, sp. 339.
Brasilien (port. Brazil, Brasil, "bresiljelandet"),
sydamerikansk federativrepublik, Brasiliens förenta
stater (Estados unidos do Brazil), sträcker sig
från 4° 23’ n. br. (Kap Orange) till 33° 44’
s. br. (sydspetsen af halfön Mirim) och från
34° 46’ (Kap Branco) till 73° 55’ v. lgd (Rio
Aruita). Officiellt uppgifves arealen till 8,528,218
kvkm., men anses enligt en nyare planimetrisk
beräkning i Gotha vara 8,468,950 kvkm. Genom ett
fördrag i nov. 1903 bestämdes den länge omtvistade
gränsen mellan B. och republiken Bolivia, hvarvid
Öfre Acre, Öfre Purus och Öfre Jurna intill 11°
s. br. tillföllo B. Gränsen mellan B. och franska
Guyana bestämdes 1 dec. 1900 genom schweiziska
regeringens skiljedom samt mellan B. och brittiska
Guyana dels genom en konvention af 6 nov. 1901
mellan B. och Storbritannien, dels genom italienska
regeringens skiljedom 15 juni 1904. De genom dessa
fördrag B. tilldömda områdena äro emellertid ännu
ej exakt bestämda till ytinnehållet. Det omgifves i
n. af Guyana och Venezuela, i v. och s. af Columbia
(Ecuador), Peru, Bolivia, Paraguay, Argentina och
Uruguay, i ö. af Atlantiska hafvet.
Naturbeskaffenhet. Den föga inskurna kusten är i
n. här och där garnerad af sandbankar och korallref,
i s. af laguner. Dess hela längd är 7,920 km., och den
räknar 42 mestadels mindre goda hamnar. De viktigaste
uddarna äro Kap Orange, den nordligaste, Kap Raso do
Norte, på norra sidan af Amasonfloden, Kap São Roque,
Kap Branco, i landets östligaste del, samt Kap Frio,
ö. om Rio de Janeiro. Kusten är fattig på öar. Marajó,
Caviana och Mixiana m. fl. ligga vid Amasonflodens
utlopp, Fernando Noronha långt ut i Atlantiska
hafvet, n. ö. om Kap São Roque, São Sebastião
och S:ta Catharina utanför den sydligare delen af
kusten. Med undantag af Amasonflodens lågland i n. och
La Plata-området i s. är B. ett högland. Detta, som
omfattar nära 3 mill. kvkm., är ett 300–1,000 m. högt
tafelland, deladt genom en dalfåra, som genomflytes
af Tocantins (åt n.) och Paranahyba (åt s.), i två
högslätter: Goyaz-platån i ö. och Matto Grosso-platån
i v. Öfver dem draga kedjor, mest från s. v. till
n. ö., hvarför ock floderna i regel flyta i dessa
riktningar. Af dessa kedjor är den viktigaste Serra
do Espinhaço, i sin sydligare del äfven kallad Serra
da Mantiqueira, med landets högsta toppar, Itatiava
(2,712 m.), Lapa (2,650 m.), São Matteo (1,880 m.),
Itacolumi (1,750 m.). V. om denna kedja ligga de med
gräs och buskar täckta campos i Minas Gerães. Helt
nära kusten går en rad andra kedjor med många namn,
af hvilka den högsta är Serra do Mar (1,650 m.), som
i ö. begränsar högslätten São Paulo. I landets inre
delar äro bergen lägre. Berglandet är i sin östra
del väl bevattnadt och skogbevuxet, de centrala och
västra delarna äro mer torra, och platåerna här, de
s. k. chapadas, bära blott buskar (catingas) eller
gräs (campos). I nordöstra landet möta betydliga
områden, som endast under regntiden äro täckta af
vegetation, eljes öde (sertãos). Hela området n. och
v. om höglandet hör till Amasonflodens lågland,
som är täckt af väldiga urskogar (selvas). Först på
gränsen till Guyana träffas åter berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
