Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ännu mera afgörande än förut af deras åskådning;
först genom att jämföra den andliga atmosfären i
Frankrike och England med den instängda och för
längesedan förbrukade luft af efterromantik och
efterreaktion från 1800-talets förra hälft, som
man alltjämt inandades i Danmark, kunde B. rätt
mäta, i hvilken grad tiden höll på att gå ifrån
Danmark. Hade kriget 1864 i alla allvarliga sinnen
bland de yngre efterlämnat en känsla af att landet
gick till mötes en afgörande och nästan förtviflad
kamp för tillvaron och måste uppbjuda alla sina
krafter till denna, så växte denna känsla hos en
ande som B., hvilken nu kastades ut i Europa under
stormåren 1870–71, till en rent revolutionär åtrå. Vid
hemkomsten började han genast på hösten 1871 med
Emigrantlitteraturen de namnkunniga föreläsningar,
som därefter utgåfvos under den gemensamma titeln
Hovedströmninger i det 19:de aarhundredes litteratur
(1873–90). Dessa första föreläsningar genomgås af en
verklig lust att tända eld. Utgångspunkten förklaras
vara åsynen af den hårdnackade reaktionsrörelse, som
hela 1800-talets danska litteratur betecknar mot ett
1700-tal, hvari Danmark i verkligheten aldrig fick
någon del, en reaktionsrörelse, hvilken ute i Europa,
där den egde ett helt annat historiskt berättigande,
för längesedan öfvervunnits af 1700-talets moderna
fortsättningar. Afsikten med hans stora verk blef att
skildra reaktionen ute i Europa i dess historiska
sammanhang med 1700-talet och att visa, hurusom
åter detta 1700-tal, punkt för punkt, öfvervinner
reaktionen och leder strömmen vidare i riktning af
"tankens frihet i forskningen och humanitetens fria
utveckling i konsten". Den uttryckliga afsikten
med den historiska skildringen är sålunda att ta
bort grundvalen för den inhemska reaktionen och att
leda in det återupptagna, fortsatta 1700-talet i
danskt andligt lif. Det talas om utlandet i dessa
föreläsningar, men blicken är hela tiden riktad mot
danska förhållanden. Inledningen anställer en allmän
uppgörelse med dansk litteratur under 1800-talet,
hånar dess barnslighet och tamhet, påstår att den helt
och hållet tycks vara skrifven af teologie kandidater
och att den verklighetsskygga idealismen i Danmark som
allestädes är produkten af "ett uselt och nedbrutet
tillstånd". I det följande begagnas hela tiden den
jämförande kulturskildringen som medel att öppna
ögonen för nationella ensidigheter och fördomar:
den germanska och thorvaldsenska antikuppfattningen,
det nordiska hemtreflighetsbegreppet, det könsliga
pryderiet i Norden, protestantismen o. s. v. –
Denna kamp mot det nordisk-nationella är det ena
grundmotivet; kampen mot kristendom, teologisk moral,
politisk och social ofrihet, det genom lag reglerade
äktenskapet, all slags konventionalism är det andra
grundmotiv, som går igenom dessa föreläsningar. En
modern, europeisk litteratur och en litteratur, som
sätter andens och samhällets problem under debatt, en
litteratur, som liknar den senare franska romantiken
eller "das junge Deutschland", var tydligen det,
som föresväfvade författaren som ideal.
Dessa föreläsningar erbjödo icke få
angreppspunkter. B. begick ibland öfvervåld mot
historien genom att passa in den i sin grundåskådnings
trånga schema, och detta var själft upprättadt
med en icke vidare djup eller pålitlig historisk
uppfattning. Vidare fanns det hos B. ett beroende af
främmande författare,
hvilket betog den litteraturhistoriska kritiken något
af dess personlighet och originalitet. När härtill
lägges den våldsamma polemiken mot all den inhemska
litteraturen och kulturen samt det radikala krafvet
på "människoandens revoltering" (ett yttrande i bref
från Ibsen, som då hade slagit an på B. i hög grad),
är det mycket lättbegripligt, att föreläsningarna
väckte ett formligt brandalarm i det lilla samhället
och att angreppen haglade från alla sidor öfver den
djärfve; han fick höra, att han var en ytlig,
andrahandskåsör, att han var en fiende till sitt
fosterland, en samhällsupplösare, närapå själfve
antikrist. De nationalliberale och teologerna, alla
konservativa element och litteraturhistorikerna
ex professo grepo till vapen. I den kvicka och
skarpsinniga boken Förklaring og forsvar (1872)
sökte B. rentvå sig från de värsta beskyllningar man
gjort honom.
I gengäld kommo dessa föreläsningar under den
andliga torkan i Danmark som det befriande ordet
för några af de bäste bland de unge. Där fanns en
vältalighet, som kunde blända och fängsla, en målande
liffullhet och en lifsvärme, som man icke var van
vid från en vetenskaplig kateder; där fanns den
stålfjädersspänstighet, som är den eviga ungdomen,
och en tankens lidelse, som älskar att löpa linan
ut. B. själf endast elektriserades af motståndet och
växte med den mission han mer och mer kände sig skapad
för. Slag i slag utkommo följande föreläsningar:
Romantiken i Tyskland (1873), Reaktionen i Frankrig
(1874) och Naturalismen i England (1875). Samtidigt
öfversatte B. Stuart Mills bok om "Kvindernes
underkuelse" (1869), som gaf kvinnoemancipationen dess
katekes, samt hans "Moral, grundet paa nytte- eller
lykkeprincipet" (1872). En liten skara betydande
talanger flockade sig kring honom – lyrikern
Drachmann, den store prosaisten J. P. Jacobsen,
humoristen och naturalisten S. Schandorff. Dessa
och flera mindre betydande talanger kände sig hvar
och en på sitt sätt hänförda af B:s strid för att
skaffa nytt blod, en kraftigare modern verklighet in
i litteraturen och för hans radikala revolttankar. I
"Nyt dansk maanedsskrift" fann den brandesska rörelsen
en tummelplats och efter dennas upphörande ännu mera i
"Det nittende aarhundrede", utgifven 1874–78 af B. i
förening med hans broder Edvard B., som med ifver
slutit sig till rörelsen.
1877 lämnade B. emellertid Danmark för en följd af
år; han behöfde komma på afstånd och bli fri från den
polemiska stridspositionen; man vägrade honom envist
den lediga professuren i estetik (till hvilken han
utpekats af siste innehafvaren, Hauch), och framgången
af hans meningar samt hans personliga prestige
tycktes snarast betjänta med en sådan bortovaro
tills vidare. B. slog sig ned i Berlin, och medan han
själf med all sitt väsens smidighet och mottaglighet
satte sig i förbindelse med modernt tyskt kulturlif
(se hans bok Berlin, 1885), skref han – som redan
före sin afresa hade gifvit ut två arbeten om dansk
litteratur, det ena något ensidigt tendentiöst, Sören
Kierkegaard (1877), det andra fullt af hängifvet
förstående för dansk dikt, Danske digtere (s. å.) – en
följd monografier, Esaias Tegnér (1878), B. Disraeli
(s. å.) och Lasalle (1881), samt offentliggjorde
femte bandet af "Hovedströmningerne", Den romantiske
skole i Frankrig (1882), – allt arbeten, i hvilka hans
förmåga att teckna människogestalter och karakterisera
andligt lif framträdde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
