Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonifatius (Winfrid l. Wynfrith) - Bonifatius (Bonifacius), markgrefvar af Toscana (se d. o.) - Bonifatius (Bonifacius), "preussarnas apostel". Se Bruno - Bonifatius (Bonifacius), II - Bonifatius-föreningn - Bonifazio, italiensk målare. Se Veneziano - Bonificera - Bonifikation. Se Bonificera - Bo Nilsson (Niklisson), rådsherre, lagman. Se Natt och Dag - Bonin. 1. Eduard von B. 2. gustav von B. 3. Adolf von B. - Boningshus. Se Bostad - Bonington [bå'ninten], l. Bonnington, Richard Parkes - Bonin-öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
proklamerades på en synod hela den reformerade frankiska
kyrkans enhet; dess ledning anförtroddes dock,
kanske af politiska skäl, åt Köln och ej åt Mainz,
där B. blef ärkebiskop. Genom en högtidlig förklaring
af de frankiske biskoparna 747 uttalades emellertid
det frankiska klerus’ fullständiga anslutning till
Rom. Därmed stod B. vid målet. Han deltog ej mer i
de frankiska angelägenheterna. 754 insatte han Lul
till sin efterträdare i Mainz och anträdde en stor
missionsfärd till Friesland. 5 juni 755 öfverfölls
lägret af hedningar, och när B. gick att möta dem
med evangelieboken, blef han dödad. Hans sista
ord gällde England. Hans ben hvila i det berömda
klostret i Fulda. B. var ett barn af sin tid,
grofhuggen, öfverdrifvet asketisk, hänsynslös i
valet af medel; men han behärskades af sträfvan
efter ett stort mål, han kände aldrig fruktan
och svek aldrig sin öfvertygelse. Med en sällsynt
förmåga att behärska olika slags människor förenade
han en stor organisationstalang, och innerst bodde
hos honom kärleken till Kristus samt längtan efter
martyrskapet. – Hans bref äro senast utgifna af
Dümmler i "Monumenta Germaniæ historica", bd 3
(1892). Jfr Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands",
bd l (2:a uppl. 1898). Hj. H–t.
Bonifatius (Bonifacius), markgrefvar af
Toscana (se d. o.).
Bonifatius (Bonifacius), "preussarnas apostel". Se
Bruno.
Bonifatius (Bonifacius) II, markgrefve af
Montferrat, en af fjärde korstågets mest framträdande
ledare. Se Montferrat.
<b>Bonifatius-föreningen</sp>, en tysk-katolsk förening,
stiftad 1849 af grefve Josef Stolberg i ändamål att
genom grundande och underhåll af skolor, kyrkor
o. s. v. stödja katolicismen i de länder (främst
de trakter af Tyskland), där protestantismen är
öfvervägande. Styrelsen har sitt säte i Paderborn. I
anslutning till denna förening ha bildats åtskilliga
andra föreningar och anstalter, t. ex. den akademiska
Bonifatiusföreningen (stiftad 1867 i Münster),
Bonifatiustryckeriet i Paderborn (anlagdt 1869)
och Bonifatius-samlingsföreningen för barnhem
och kommunikantanstalter (stiftad 1885). Denna
rörelse förfogar öfver rikliga penningmedel och eger
bl. a. två tidningsorgan "Bonifatiusblatt" (sedan
1850) och "Schlesisches Bonifatius-vereins-blatt"
(sedan 1860). Den ursprungliga föreningens verksamhet
skildrades af Kleffner och Woker i en festskrift vid
50-årsjubileet 1899. Jfr Piusföreningar.
Bonifazio, italiensk målare. Se Veneziano.
Bonificera (af lat. bonum, godt, och facere, göra),
godtgöra, gifva skadestånd. – Bonifikation,
godtgörelse, skadestånd.
<b>Bonifikation.</b< Se Bonificera.
Bo Nilsson(Niklisson), rådsherre, lagman. Se
Natt och Dag.
Bonin. 1. Eduard von B., preussisk general, f. 1793,
d. 1865, deltog i fälttågen 1806 och 1813–14 samt som
chef för en preussisk hjälpkår i slesvig-holsteinska
kriget 1848 och blef efter vapenstilleståndet i
Malmö s. å. befälhafvare för den slesvig-holsteinska
hären, som han reorganiserade. 1849 utnämndes han
till preussisk generalmajor och vann i spetsen för
slesvig-holsteinarna segern vid Kolding (april), men
blef (6 juli) slagen vid Fredericia. 1850 utnämndes
han till kommendant
i Berlin, verkade 1852–54 med stor duglighet som
krigsminister samt blef sedan befälhafvare öfver en
armédivision och 1856 vice guvernör i Mainz. 1858 blef
han ånyo krigsminister. Han tog emellertid afsked 1859
till följd af meningsskiljaktigheter angående arméns
organisation och var sedan till sin död befälhafvare
öfver 8:e armékåren (i Koblenz).
2. Gustav von B., den föregåendes kusin, preussisk
statsman, f. 1797, d. 1878, utnämndes
1845 till öfverpresident i provinsen Sachsen,
inträdde 1848 som finansminister i kabinettet
Pfuel och återtog efter dettas upplösning sin
förra befattning. 1851 blef han öfverpresident i
provinsen Posen, men fann sig efter några månader
föranlåten att nedlägga sitt ämbete, enär han ej
ville medverka till återupprättandet af de forna
provins- och kretsdagarna. 1859 återfick han
samma ämbete, men tog 1864 för andra gången afsked,
emedan han ogillade regeringens repressiva åtgärder
mot polackerna under polska upproret. Han drog
sig sedan tillbaka till sina gods och deltog i det
offentliga, lifvet endast som gammal-liberal medlem
af preussiska landtdagen och tyska riksdagen.
3. Adolf von B., den föregåendes broder,
preussisk general, f. 1803, d. 1872, blef 1858
generallöjtnant och 1864 general af infanteriet.
Under kriget med Österrike 1866 anförde han
1:a armékåren och förlorade med denna slaget vid
Trautenau 27 juni. Efter freden sändes han som högste
militärbefälhafvare till Sachsen, och under
tysk-franska kriget var han (aug. 1870–mars 1871)
generalguvernör öfver Lothringen.
<b>Boningshus.</b< Se Bostad.
Bonington [Wniijten] l. Bonnington, Richard Parkes,
engelsk målare, f. 1801, d. 1828, kom vid 15 års
ålder till Frankrike och utbildade sig i Paris,
där han blef en af de främste bland romantikens
unge vapenförare. Sambandet med England uppgaf han
likväl ej, och påverkan af Constable är uppenbar i
hans måleri. Han målade landskap i norra Frankrike,
med bred pensel käckt tolkade stämningar (några af
dem finnas i Louvre-museet), målade sedan motiv från
Venezia och kostymtaflor, äfven några historiska
motiv, som i ljusverkan och i färgens klangskönhet
införde ett nytt element i det franska måleriet. I
allt han åstadkom visade han sig som en af sin
tids ypperste kolorister och i sina landskap som
en omedelbar föregångare till stämningsmålarna
af Fontainebleau-skolan. Bland hans porträtt
märkes Lärarinnan (Louvre). Han utförde äfven
spirituella litografier med motiv från Paris och
Provence. B. var Delacroix’ vän och studiekamrat,
och denne dolde aldrig sina höga tankar om vännens
konstnärssnille. G–g N.
Bonin-öarna (jap. Bunin-shima 1. Ogasawarajima,
sp. Islas del arzobispo), en japansk ögrupp i Stilla
oceanen, s. ö. om Nippon, mellan 26° 30’ och 27°
44’ n. br., omfattande 71 (enl. Strelbitsky 99)
kvkm. med 1,395 inv. (1893). öarna, hvilka liksom de
nordligare Shichi-to och de sydligare Vulkan-öarna
ligga på en submarin vulkanisk ås, som sträcker sig
från den stora vulkanen Fujiyama på Nippon mot s. ned
mot Marianerna, äro bildade uteslutande af vulkaniska
bergarter (andesit, limburgit) och uppstiga brant från
mycket stora djup. Endast 10 af öarna äro större och
innesluta bördiga dalar, där hufvudsakligen sockerrör,
indigo och sagopalmer odlas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
