Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bomullskrut - Bomullsmuslin. Se Muslin - Bomullssammet. Se Sammet - Bomullsväxt, bot. Se Gossypium - Bomärke - Bon - Bon - Bon. - Bon - Bona - Bona - Bonac. Se Bonnac - Bonacci [båna'ttji], italiensk matematiker. Se Pisano, L. - Bonacci-Brunamonti [båna'ttji]. Alinda - Bonad. Se Väggbonad - Bona Dea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sprängämne för militära ändamål; för
bergsprängning däremot har det dels ställt sig
för dyrt, dels ernår man där bättre verkan
med de plastiska dynamiterna, som explodera
långsammare och bättre utfylla borrhålet.
E. S–m.
Bomullsmuslin. Se Muslin.
Bomullssammet. Se Sammet.
Bomullsväxt, bot. Se Gossypium.
Bomärke, af en eller flera linjer bildadt tecken,
som man i skrift eller på bohag m. m. använder
i stället för namnteckning. Bruket af bomärken
går långt tillbaka i tiden och förekommer så godt
som allestädes. I Sverige funnos vissa märken, som
tillhörde viss person, andra åter, som tillhörde en
viss gård. Ursprungligen kallades endast de senare
bomärken, de förra i allmänhet märken; numera användes
namnet bomärke för båda slagen. De egentliga bomärkena
bibehöllos alltid: i byn eller i socknens kyrka
fanns det mången gång en sammanställning af dem, som
voro gällande. Dessa märken sattes å hus och bohag,
inbrändes å kreaturen eller inskuros i deras öron,
ingräfdes eller inplöjdes stundom
i marken o. s. v. Ibland består bomärket af
parallella linjer eller vinkliga inskärningar, men
oftast bildas det af en staf med därtill fogade
kännestreck, hvarigenom det emellanåt mycket
påminner om runorna. Under början af medeltiden
sattes ibland i en urkund ett märke, oftast ett
kors, framför namnet på den, som utfärdade eller
bevittnade skrifvelsen. Under medeltiden hade
hvar borgare sitt bomärke, hvilket han plägade
sätta på sina tillhörigheter och i sitt sigill,
hvarigenom bomärket kom att svara mot frälsemännens
vapensköldar. Äfven hvarje svensk stad och flera
korporationer hade sina märken. De personliga märkena
gingo ibland i arf. Liknande märken användes ofta
af stenhuggare, som arbetade för en större byggnad
(man ser ännu sådana t. ex. i Lunds domkyrka och
Vadstena klosterkyrka). Sedan skrifkonsten blifvit
mera allmän, ersattes bomärket ofta af namnets
initialbokstäfver. Jfr Homeyer, "Die haus- und
hofmarken", och "Märkbok för Gotlands län" (1844).
1 2 3 4
1. Islänningen Ormur Ketilssons bomärke, år 1369.
2. Islänningen pordur Snorrasons bomärke, 1439.
3. Kalmarrådmannen Sweder Scalles bomärke, 1413.
4. Stenhuggarmärke från Uppsala domkyrka.
Hs Hd.
Än i dag inskäres hjordegarens bomärke i öronen på
lappländska renar och gottländska får. Likaså bära
de i Norrlands älfvar flottade timmerstockarna sina
egares märken för att efter dem sorteras.
Bon [bl], fem. bonne, fr., god, godt. – Bon
jour[-jor], god dag. – Bonne fortune [bann fårty’n],
lycka, medgång. – À la bonne heure [or], i rättan
tid, välan! må vara! – Bonne humeur [ymor], godt
lynne. – Bon sens [sä], sundt förnuft. – Bon ton
[ti], god ton. – Bon vivant [-vä’], goddagspilt,
en person, som lefver yppigt, njuter af lifvet. –
Bon voyage! [vwajäj], lycklig resa!
Bon [bå], plur. bons, fr., kassaanvisning. – Bon du
trésor [bl dy tresär], skattkammaranvisning.
Bon., i zoologiska beteckningar förkortning för
italienaren F. A. Bonelli, f. 1784, d. 1830, professor
i Turin.
Bon, Kap (arab. Ras Addar), udde i Tunisien, på
Afrikas norra kust, 37° 4’ 20" n. br. och 11° 3’ 25"
ö. lgd.
Bona (egentl, neutr. plur. af lat. adj. bonus, god),
gods, förmögenhet, kvarlåtenskap. – B. communia,
gemensam egendom. – B. dotalia, hemgift. –
B. feudalia, länsgods, förläning. – B. hereditaria,
arfgods. – B. immobilia, fast egendom. – B. mobilia,
lösegendom, lösören. – B. offifcia, goda tjänster. Se
Intervention och Officium. – B. o’pera, goda
gärningar (se d. o.). – B. pufblica, allmän egendom,
statens tillhörigheter, allmänning. – B. vacantia,
herrelöst gods, danaarf.
Bona, handtv., ingnida och polera (golf, ekmöbler
m. m.) med vax. Golf bonas vanligen ej med oblandadt
vax, utan med kompositioner, såsom blandningar af vax
och terpentin (bonvax), färgade alkaliska lösningar af
vax m. m. G. H–r.
Bona, tvångsuppfostringsanstalt i Västra Ny socken,
Östergötlands län. Se Förbättringsanstalt.
Bonac. Se Bonnac.
Bonacci [bånarttji], italiensk matematiker. Se
Pisano, L.
Bonacci-Brunamonti [båna’ttji-], Alinda, född
Bonacci, italiensk skaldinna, f. 1842 i Perugia,
åtnjöt undervisning hufvudsakligen af sin fader,
kunde vid nio års ålder en stor del af "La divina
commedia" utantill, läste vid elfva år Vergilius på
originalspråket och hade vid fjorton en diktsamling
färdig, hvilken utgafs och väckte beundran. Hon
studerade vidare Platon och kyrkofäderna samt utgaf
under intryck af krigsåren 1859–60 Canti nazionali
och någon tid därefter en diktsamling vid sitt bröllop
med juris professor P. Brunamonti i Perugia. Fru B. är
en af Italiens berömdaste vittra damer i nutiden och
har blifvit kallad den "manligaste" bland dem. Med
grundlig bildning förenar hon en djup och liflig
känsla för naturen såväl som för familjelifvet och en
på en gång lyftad och behärskad inbillningskraft. Som
förebilder inom skaldekonsten har den umbriska
författarinnan haft Zanella, som stod midt emellan
nyromantik och klassicitet, samt Maffei, af hvilka
hon lärt den utmärkta form, hvari hon är mästare. Af
många har hon därför också blifvit ansedd vara
Italiens finaste och mest formfulländade skaldinna,
hvilket framför allt framträdt i hennes sista,
anspråkslösa, men verkligt konstnärliga diktsamling,
Flora (1896), 100 sonetter tillegnade änkedrottning
Margherita. Af hennes öfriga poesiverk må nämnas Canti
(1875), Nuovi canti (1887) samt Versi campestri.
H. N.
Bonad. Se Väggbonad.
Bona Dea (lat.), "den goda gudinnan", rom,
myt., binamn på flera gudomligheter, vanl. på den
gammalromerska fruktbarhetsgudinnan Fauna; sedermera
äfven egennamn, från 3:e årh. f. Kr. dock vanligen
benämning på en egentligen grekisk gudomlighet
(Damia), till hvars ära årligen under en natt i
december en hemlig gudstjänst för statens väl firades
af förnäma romerska kvinnor. Därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
