Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blå, ett släktnamn som i senare tid gifvits åt tvenne af vår medeltids släkter - Blå. 1. Johan Filipsson, storman - Blå. 2. Knut Jonsson, drottsete (drots), bosatt på Aspenäs - Blå. 3. Ulf Jonsson, riddare, riksråd, var bosatt på Sånna i Asby socken - Blå. 4. Lars Ulfsson, riddare, riksråd och häradshöfding i Väster-Rekarna - Blå. 5. Johan Karlsson, riksråd, bosatt på Fånö i Trögd - Blå, Ivar, pseudonym för V. A. Bergstrand - Blå-and, zool., detsamma som knipa. Se Andfåglar, sp. 962 - Blå bandet, förr benämning på ryska Andreas-orden; ofta förekommande benämning på Serafimer-orden - Blåbandist, medlem af en blåbandsförening. Jfr Nykterhetsrörelsen - Blå bergen. 1. Den sydöstliga hufvudkedjan af de Appalachiska bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock hans namn Joar, ty detta förekommer i en sidogren
af den erikska ätten. Uti en handling från 1250-talet
namnes en herr Joarus såsom beseglande ett konung
Valdemars bref, och antagligen har man att i denne se
krönikornas Joar Blå. – De med säkerhet kände äldste
medlemmarna af den första Blå-släkten äro bröderna
Birger och Johan Filipsson, hvilka båda för
delaktighet i det s. k. folkunga-upproret afrättades
år 1280. Rörande deras härstamning är intet med
säkerhet kändt. Man har dock förmodat, att de antingen
skulle vara söner till en Filip Laurensson, afrättad
efter slaget vid Herrevad och gift med konung Knut
Långes änka Helena, en dotter till danske riddaren
Peter Strangesson, hvilken ock förde lejonörnen i
vapnet, eller ock till Knut Långes son Filip. Emot
det sista antagandet talar dock, att de om de svenska
stridigheterna under senare hälften af 1200-talet väl
underrättade norska konungasagorna ej hafva ett ord
om en dylik släktskap, hvilket de knappast kunnat
underlåta, om en sådan verkligen funnits. Bland
släktens medlemmar äro att märka följande:
1. Johan Filipsson, en af 1200-talets
främste stormän i Sverige, råkade i oenighet med
konung Valdemar, som t. o. m. lät fängsla honom.
En förlikning bemedlades visserligen af norske
konungen Magnus Lagaböte, men hindrade icke Johan
Filipsson att, såsom det vill synas, vara hertig
Magnus (Ladulås) behjälplig att drifva Valdemar
från tronen. Under Magnus’ regering började Johan
Filipsson och flera stormän, som voro förbittrade
öfver den ynnest konungen visade utlänningar,
uppror (1278), det s. k. folkunga-upproret, tvungo
drottningen att taga sin tillflykt till ett kloster,
tillfångatogo hennes fader, hertig Gerhard af
Holstein, och dödade konungens gunstling, den
danske riddaren Ingemar Nilsson, på Gälakvist vid
Skara, samt belägrade Jönköping. Den förlikning,
som kort därefter ingicks med konungen, blef af kort
varaktighet, ty 1280 lät konungen på Gälakvist fängsla
de upproriske och höll med dem en sträng räfst samt
lät afrätta Johan Filipsson, dennes broder Birger
och deras systerson Johan Karlsson till Fånö.
Johan Filipsson tyckes ha varit gift med en dotter
till den danske konunga-ättlingen Svantepolk Knutsson.
2. Knut Jonsson, den förres son, drottsete (drots),
bosatt på Aspenäs, var lagman i Östergötland 1310–47.
Som Birger Magnussons drottsete trädde han 1312,
jämte några andra herrar (bl. a. hans frände Folke
Jonsson), i personligt ansvar för ett af Birger hos
Erik Menved i Danmark upptaget lån, och 1314 lofvade
han högtidligt att våga allt för att, i händelse af
Birgers frånfälle, åt dennes gemål och barn bibehålla
deras fästningar och arfvegods. Men förhållandet
mellan konungen och honom blef snart kyligt, och
han måste 1316 afträda drottsete-värdigheten åt
utlänningen Johan Brunkov. Ännu i början af 1318
befann han sig i konungens närhet, men slöt sig inom
kort till den revolution, som "Nyköpings gästabud"
framkallade, och var i nov. 1318 rådsherre hos
den omkomne hertig Eriks änka, Ingeborg. Nu fick
han ett afgörande inflytande på händelsernas gång.
Han deltog 1319 i den förbindelse mellan stormännen,
hvilken föregick Magnus Erikssons konungaval
och företrädesvis åsyftade en garanti mot olaga
beskattning; han nämnes s. å. som konungens råd.
I början af 1322 blef han åter drottsete,
och i denna egenskap ingick han med andra
herrar den ryktbara föreningen i Skara s. å. Sedan
fortfor han att vara själen i styrelsen, till dess
Magnus själf öfvertog regeringen (1332). I början
af 1334 lämnade han drottsete-ämbetet, men kvarstod
i rådet. Död 1347. Knut Jonsson gjorde efter tidens
sed stora donationer till klostren, i synnerhet S:ta
Klaras vid Stockholm (1333) och Alvastra (1345),
på hvilket senare ställe han blef begrafven. Han
var gift med Katarina, dotter till östgötalagmannen
Bengt Magnusson (Folkunge). Hos henne uppfostrades
den heliga Birgitta. Som lagman i Östergötland
efterträddes han af en bland sina söner, Magnus
Knutsson, riddare, riksråd.
3. Ulf Jonsson, den förres sonson, riddare,
riksråd, var bosatt på Sånna i Asby socken, ehuru
han äfven egde fädernegodset Aspenäs, samt blef 1389
lagman i Östergötland och hade dessförinnan, varit
häradshöfding i Öster-Rekarna. Under striderna
mellan konung Magnus Eriksson och Albrekt af
Mecklenburg stod han på den förres sida och nämnes
1370 äfven bland konung Håkans råd samt deltog i
resningen 1371 till konung Magnus’ befriande,
men öfvergick därefter till konung Albrekt och
utnämndes till dennes råd. Sedermera var han flera
gånger konungens domhafvande vid räfstetingen. Som
en af de tio exekutorerna af Bo Jonssons testamente
kom han dock 1386 åter på fientlig fot med Albrekt
och tillhörde det parti, som inkallade Margareta.
Revolutionen gick lyckligt. 1389 finner
man hans namn under den af magnater och prelater
utfärdade förklaringen, att de beviljat Margareta
en gärd öfver hela landet "för den nåd och tröst och
hjälp hon bevisat riket". Hans dödsår är okändt.
4. Lars Ulfsson, den förres son, riddare,
riksråd och häradshöfding i Väster-Rekarna, inom
hvilket härad han ock, nämligen på Stora Sundby,
var bosatt. Såsom en af de äldste rådsmedlemmarna
deltog han ofta i herredagarna på 1430-talet. Han
afled 1445. – Med hans son Erik Laurenssonutdog
denna Blå-släkt, och dess stamgods-Aspenäs
skänktes till Vadstena kloster.
Till den andra Blå-släkten hörde:
5. Johan Karlsson, riksråd, bosatt på Fånö i Trögd,
systerson till ofvannämnde Birger och Johan Filipsson,
hvilkas öden han ock delade, i det han deltog i
upproret mot konung Magnus Ladulås och afrättades
1280. Hans hustru Ragnhild Erlandsdotter var af
samma släkt som den bekante Upplandslagmannen Birger
Petersson (två vingar). Son till honom var riddaren
och riksrådet Folke Jonsson, likaledes bosatt på Fånö.
Med dennes son kaniken Johan Folkesson utdog
denna släkt. K. H. K.
Blå, Ivar, pseudonym för V. A. Bergstrand.
Blå-and, zool., detsamma som knipa. Se
Andfåglar, sp. 962.
Blå bandet, förr benämning på ryska Andreas-orden;
ofta förekommande benämning på Serafimer-orden
(jfr Cordon bleu); (eng. blue ribbon),
medlemstecken i vissa nykterhetsföreningar, de
s. k. blå-bandsföreningarna (se Nykterhetsrörelsen).
Blåbandist, medlem af en blåbandsförening. Jfr
Nykterhetsrörelsen.
Blå bergen (eng. Blue mountains). 1. Den sydöstliga
hufvudkedjan af de Appalachiska bergen i Nord-Amerika,
mellan 35° och 40° 30’ n. br. Vanligen kallad Blue
ridge. Se Alleghanybergen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
