Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blixen-Finecke. Karl Frederik Axel Bror von B., friherre, dansk politiker - Blixt. 1. Meteor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invaldes han ånyo i folketinget och uppträdde nu
afgjordt liberalt, var dec. 1859–febr. 1860
utrikesminister och minister för Slesvig samt
uppfordrade i denna ställning prins Kristian
(Kristian IX) – med hvars svägerska, prinsessan
Augusta af Hessen, f. 1823, d. 1889, han 1854
hade ingått äktenskap – att öfvertaga ett
ståthållarskap i Holstein, som då skulle komma
att intaga en friare ställning till Danmark. På
grund af tyska klagomål öfver reskripten rörande
språkförhållandena i mellersta Slesvig gjorde
han ett kort besök därstädes och häfdade i en
redogörelse till konungen rättfärdigheten af dessa
reskript. I öfverensstämmelse härmed stiftade han
i jan. 1861 "Dannevirkeforeningen", som önskade
ställa Sönderjylland i närmare förbindelse
med konungariket, samt fortsatte i folketinget
och (efter 1860) i riksrådet oppositionen mot
ministären Hall. På hösten 1863 sökte B., som
bättre än regeringen såg de hotande farorna och
orimligheten i att vänta ett försvarsförbund med
Sverige, begagna sin ungdomsvänskap med Bismarck
till att åstadkomma en försoning mellan Danmark och
Preussen, ett steg, som blef mycket missförstådt och
klandradt. Från och med 1864 tog han ingen del i det
politiska lifvet och var i flera år obotligt sjuk.
E. Ebg.
Blixt. 1. Meteor. Det Ijusfenomen, som uppkommer i
atmosfären vid en plötslig urladdning af molnens
elektricitet, kallas blixt. Urladdningen sker
antingen mellan tvenne moln eller mellan ett moln
och jorden; i det senare fallet plägar man säga,
att "åskan slår ned". Att blixten är af samma
natur som den elektriska gnista, hvilken hoppar
öfver från konduktorn af en elektricitetsmaskin
till en ledare, som närmas därintill – en åsikt,
som vann bekräftelse förnämligast genom Franklins
experiment i midten af 1700-talet – framgår däraf,
att dess verkningar, ehuru mycket mera intensiva,
dock äro fullkomligt likartade med dem, hvilka den
elektriska gnistan åstadkommer. Så t. ex. träffar
blixten i synnerhet föremål, som mycket höja sig
öfver jordytan, såsom kyrktorn, träd, skeppsmaster,
liksom ock gnistan vanligen öfverspringer till den
närmaste ledaren i grannskapet. Den lätthet, hvarmed
elektriciteten passerar genom metaller, gör, att dessa
tyckas utöfva en dragningskraft på blixten, hvilken
för att komma öfver från den ena ledningen till den
andra ofta genombryter mellanliggande oledande ämne,
sönderspränger detsamma och antänder det, om det är
brännbart. Vi påminna härvid om det vid fysikaliska
föreläsningar vanliga experimentet att låta den
elektriska gnistan slå hål i ett papper eller en
glasskifva. På samma sätt som fina metalltrådar kunna
smältas i den elektriska gnistan, bringar icke sällan
blixten tunnare metall bleck eller metallspetsar i
smältning. Blixtens förmåga att göra järn magnetiskt,
att förändra eller upphäfva magnetismen i en kompass
eller t. o. m. byta om dess poler förklaras lätt af
dess elektriska natur. Icke alltid tänder blixten,
när den går genom lättantändliga ämnen: ofta endast
söndersplittrar den dessa och utkastar spillrorna på
långt afstånd (s. k. kalla åskslag). Man har exempel
på att blixtslag träffat kruttunnor utan annan påföljd
än den, att krutkornen blifvit bortslungade åt alla
håll. Sammaledes kan man få en stark elektrisk gnista
att slå igenom krut utan att orsaka antändning. Äfven
därutinnan finnes likhet mellan blixten och den
elektriska gnistan, att de vid sin gång genom atmosfären förändra en del
af luftens syre till ozon, hvilket ger sin närvaro
till känna genom en egendomlig lukt, som påminner
om lukten af brinnande svafvel. – I de flesta fall
dödar blixten, när den träffar en människa. Döden är
sannolikt en följd däraf att nervsystemets funktioner
tillintetgöras: Att den kan sägas inträffa i samma
ögonblick, som slaget drabbar, bekräftas däraf att man
ofta funnit af åskan dödade personer, som bibehållit
oförändrad den ställning de i lifvet intogo, och däraf
att de yttre skadorna icke sällan äro högst obetydliga
eller åtminstone icke stå i någon proportion till
urladdningsslagets styrka, ehuru visserligen äfven
större skador, såsom förbränning eller förkolning
af kroppsdelar, stundom blifvit iakttagna. En icke
ovanlig företeelse är den, att kläderna slitas af
kroppen och delvis förkolas. Blixten dödar dock ej
alltid. Man har exempel på att den smält armringar,
klockor och andra metall pjäser, utan att den
person, som burit dem, satt lifvet till. Likaså
består verkan af åskslaget i ett träd ofta endast
i en splittring af trämassan eller en afrifning
af barken längs utefter stammen, utan att någon
antändning eger rum. – Arago indelade blixtarna i
tre klasser: lineära l. sicksackformiga blixtar,
ytblixtar och kulblixtar. Lineärablixtar
äro sådana, som bestå af en sammanhängande smal
linje eller stråle, hvilken ofta på ett eller flera
ställen är skarpt bruten, så att det hela bildar en i
sicksack gående linje. Blixtfotografierna visa dock
att detta är endast en synvilla. Stundom delar sig
en sådan blixt i två eller flera grenar (greniga
blixtar). Ljuset är vanligen bländande hvitt, men
man har observerat äfven purpurröda, violetta och
blåaktiga blixtar af detta slag. Ytblixtarna utgöras
af till formen obestämda ljussken eller flamningar,
som plötsligt upplysa en större eller mindre del
af himmelen. Deras ljus är icke så rent hvitt som
de lineära blixtarnas, utan stöter ofta i rödt,
mera sällan i blått och violett. Man torde kunna
antaga för säkert, att många ytblixtar äro lineära
blixtar, som slå öfver mellan de högre molnen och
upplysa de tjockare nedre molnlagren, hvilka dölja
själfva strålen för våra blickar. Emellertid synes
detta ej gälla om alla blixtar af den andra klassen;
Kundt har nämligen funnit väsentliga olikheter
mellan spektra (se d. o.) hos dem och spektra
hos blixtarna af första klassen. Hos de senare
består nämligen spektrum af smala, ljusa linjer,
företrädesvis i de röda och gröna fälten, då däremot
ytblixtarna i spektroskopet förete jämnt fördelade
breda band. Till ytblixtarnas klass räknar man ock
de s. k. kornblixtarna, d. ä. ljudlösa blixtar, som
om sommar- och höstkvällarna upplysa horisonten. I de
flesta händelser torde kornblixtarna böra tillskrifvas
ett åskväder, som är så aflägset, att dundret ej höres
på observationsplatsen. Att så alltid är förhållandet,
kan dock ej anses vara afgjordt. – Den tredje klassens
blixtar, de s. k. kulblixtarna eller klotblixtarna,
äro mycket sällsynta. De skilja sig från de föregående
slagen icke endast genom sin form, utan äfven genom
den jämförelsevis långa tid de fortfara och den
långsamhet, med hvilken de röra sig. I motsats mot
de öfriga blixtarna, som räcka endast ett ögonblick,
fortfara dessa under en tid af flera sekunder eller
kanske minuter, hvarvid de långsamt röra sig ett
stycke framåt, ibland stanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
