Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen. 1. Otto Eduard Leopold, furst von B., tysk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leopold von Gerlach i de hofintriger, som medförde,
att den konservativa ministären Brandenburg bildades,
att nationalförsamlingen sprängdes (5 dec.) och att
samma dag konungen – till ersättning för församlingens
konstitutionella experiment – oktrojerade en preussisk
författning. I den nya nationalförsamling, som i
febr. 1849 sammanträdde för att slutligt revidera
den oktrojerade författningen, tog han liflig del
och förfäktade skarpt de konservativa intressena.
B:s konungska tänkesätt ej mindre än hans trotsiga
mod och fyndiga slagfärdighet i kampen mot de
liberale tillvunne honom konung Fredrik Vilhelms
sympatier. Emellertid delade ej B. sina partikamraters
teoretiska afsky för revolutionen som folkrörelse:
han bekämpade den framför allt af farhåga för att
Preussens starka kungamakt, som af ålder utgjorde
statens kärna, skulle försvagas, och att därigenom
det preussiska fäderneslandet själf skulle förlora sin
ställning inom Tyskland och i Europa. Hans preussiska
patriotism gjorde honom därför fientlig såväl mot
Frankfurt-parlamentets försök att på demokratisk
grund uppbygga ett enadt tyskt kejsarrike, som mot
Fredrik Vilhelms vid Erfurt-parlamentet, mars 1850,
bedrifna unionsplan, ty båda
syntes honom i längden leda till Preussens
försvagande. Hellre såg han den nödtvungna eftergiften
i Olmütz, nov. s. å., då det tyska förbundet
rekonstruerades under Österrikes ledning: först
sedan revolutionen allestädes kufvats, kunde – enligt
hans mening – Preussen handla fritt och efter sina
speciella intressen inverka på Tysklands öden. Men
dessa specialintressen kräfde, att Preussen inom
det tyska förbundet alltmer måste tränga Österrikes
inflytande tillbaka för att själf taga ledningen. Ett
starkt, hela Tyskland dominerande Preussen var B:s
mål: om det enhetliga tyska riket på sådan väg kunde
upprättas, ville han, som han senare skulle visa,
medverka därtill; för revolutionärernas enhetsplaner,
som icke stöddes af verklig statsmakt, hade han endast
skarpa sarkasmer. Efter Olmütz yttrade han i den
preussiska landtdagen: "Jag sätter vår ära däri, att
Preussen icke tillåter något ske inom Tyskland utan
sitt samtycke, och att det, som Preussen och Österrike
efter gemensam, fri öfverläggning funnit klokt och
politiskt riktigt, gemensamt sättes i verket af dessa
båda Tysklands likaberättigade skyddsmakter". Han
var fullt besluten att söka realisera detta program,
när han några månader senare, maj 1851, afreste
till Frankfurt a. M. såsom Preussens sändebud vid
den tyska förbundsdagen.
Att det så förr eller senare måste leda till afgjord
konflikt med Österrikes anspråk att behärska Tyskland
och så äfven Preussen (jfr den österrikiske ministern
Schwarzenbergs ord: "man måste förnedra Preussen och
sedan krossa det"), dolde B. ej för sig.
Scliönliausen (slottet och kyrkan).
B:s verksamhet i Frankfurt a. M. blef också en under
vänskapliga yttre former förd kamp mot Österrikes
öfverlägsna inflytande. Visserligen voro småstaterna
i allmänhet bekymrade för maktlystna preussiska
planer mot deras säkerhet, men genom den tyska
tullföreningen höllos de ekonomiskt samman med Preussen,
och B. förstod att till sin stats fördel skickligt
spela ut dessa materiella intressen. Preussens
strängt neutrala hållning under Krimkriget kom äfven
småstaterna till godo, enär Österrike därigenom tvangs
afstå från att anfalla Ryssland, och Tyskland sålunda
fick behålla freden. Denna neutralitet var väsentligen
ett verk af B. och hans vän, von Gerlach, nu Fredrik
Vilhelm IV:s förtrogne. Efter krigets afslutning
ifrade B. för allians mellan Ryssland, Frankrike och
Preussen. När han i aug. 1857 besökte Paris, mottog
Napoleon III honom med utsökt artighet och antydde
bestämdt sin önskan om samförstånd med den preussiska
regeringen: denna borde öka sitt inflytande i norra
Tyskland, medan Medelhafsländerna (Italien) vore det
naturliga fältet för Frankrike. Dessa hänsyftningar,
som förebådade Napoleons italienska politik, funno
ingen genklang vare sig hos Fredrik Vilhelm IV
eller senare hos prinsen-regenten Vilhelm. När denne
efter sin broders obotliga sinnessjukdom öfvertog
regeringen, fann han B:s verksamhet vid förbundsdagen
mindre väl stämma med hans egna något liberalt färgade
sympatier; som han emellertid hade respekt för B:s
politiska skarpblick och diplomatiska talanger,
gjorde han B. i jan. 1859 till preussisk minister
i Petersburg.
Vistelsen i Ryssland gaf B. tillfälle att knyta
personliga förbindelser, som skulle bli af betydelse
för hans senare vänskapliga ställning till denna
makt. I själfva verket befann han sig dock där i en
hederlig förvisning, fjärran från direkt inflytande
på de tyska affärerna. Så måste han till sin harm
passivt åse, hur Preussen år 1859 höll på att blanda
sig i italienska frihetskriget för att understödja
Österrike – enligt hans mening dess hufvudfiende –
mot det jämförelsevis vänskapliga Frankrike.
Emellertid började år 1860 landtdagens
representanthus sina angrepp mot prinsen-regentens
stora arméreform. Vilhelm, som 1861 blef Preussens
konung, sökte ihärdigt upprätthålla sitt verk, hvarpå
han ansåg statens styrka och framtidsförhoppningar
hvila; representanthusets liberala majoritet åter
fruktade, att det strama militärtvånget skulle
beröfva Preussen alla frisinnade sympatier och
sålunda hindra det att träda i spetsen för den
nationella enhetsrörelse, som åter börjat visa sig
inom Tyskland. När konflikten skärptes, riktade
krigsministern Roon gång efter annan konung Vilhelms
uppmärksamhet på B. såsom den lämpligaste att med
energi bekämpa oppositionen. Upprepade gånger begärde
ock konungen B:s råd i viktigare frågor eller mottog
framställningar från honom. Under konungens vistelse
i Baden-Baden juli 1861 ingaf B. sålunda ett märkligt
memorial, hvari han med syfte att föra konungen bort
från de liberala enhetssvärmarna utvecklade sitt
program för en tysk förbundsreform under Preussens
ledning. I febr. 1862 hemkallades B. plötsligen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
