Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop, teol., titel för vissa högre ämbetsmän inom den kristna kyrkan - Biskop. Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påverkan af tendensen inom den samtida romerska
förvaltningen inskränktes snart antalet episkopat
till ett i hvar församling, "biskopen"; och
samtidigt utbildade sig praxis att taga honom ur
presbyterernas led. Genom denna dubbelställning,
som gaf honom äfven gudstjänstliga uppgifter,
och genom det inflytande, som alltid måste komma
ekonomiens och de många fattiges vårdare till del,
blef han småningom församlingens erkända hufvud. Kort
efter år 100 (i de ignatianska brefven) möter oss väl
för första gången ett kyrkligt, tredeladt ämbete:
biskopen, presbytererna och diakonerna (biskopens
hjälpare vid fattigvård o. d.). Ännu egde biskopen
blott underordnad betydelse i jämförelse med de
karismatiska gåfvornas bärare, apostlar, profeter
och lärare; men genom kristendomens hårda kamp mot
gnosticism och heresi, omkr. år 140–200, förändrades
hans ställning helt och hållet. Såsom auktoritet
för den hotade sanningen (sammanfattad i "symbolum
apostolicum") och för den äkta evangeliska traditionen
(nya testamentet) blef episkopatet kyrkans fasta värn,
och teorien om successio ab apostolis med åtföljande
apostolisk myndighet trängde segrande igenom (främst
genom Irenæus omkr. år 190). Nu först uppstodo
ock de biskopslistor, som förde biskoparna på de
viktigaste platserna (t. ex. Rom) tillbaka ända till
apostlarna. Den katolska uppfattningen af episkopatet
som ett väsensmoment i kyrkan fullbordades af biskop
Cyprianus (omkr. 250): ecclesia in episcopo est och
habere non potest Deum patrem, qui ecclesiam non
habet matrem. Cyprianus genomdref ock i striden mot
Novatianus (se d. o.), att biskopen ensam fick i sin
hand binde- och lösenyckeln för alla synder. Därmed
utplånades sista resten af de urkristna karismatiska
personernas makt i kyrkan, och biskopen stod som
hennes egentligaste centrum, som villkoret för
hela hennes existens. (Om episkopatets uppkomst se
främst Hatch-Harnack, "Die gesellschaftvervassung
der christlichen kirchen im altertum" (1883),
J. Réville, "Les origines de l’épiscopat" (1894),
och v. Dobschütz, "Probleme des apostolischen
zeitalters" (1904). – Under hela den ofvan behandlade
tiden utgjorde hvar församling ett själfständigt
helt med sin biskop (utom i Egypten). Först med
början af 300-talet utbildades verkliga biskopsstift
(se d. o.) öfver hela kyrkan; i orienten tillkommo
dessutom större sammanslutningar, ärkebiskopsstift
och patriarkat (se d. o.). – Jfr A. Harnack, "Mission
und ausbreitung des christentums" (1902).
Den gammalkatolska uppfattningen af biskopsämbetet
har i den romersk-katolska kyrkan bibehållits och
ytterligare utvecklats. Biskopen är apostlarnas
efterträdare och har genom äkta succession medels
handpåläggning samme helige ande, som utgöts öfver
dem. Han innehar högsta platsen inom den vigda
hierarkien, måste vara af äkta börd, vid sitt
tillträde minst 30 år gammal samt utmärkt för lärdom
och sedlighet. Han utöfvar inom sitt stift: a) jura
ordinis, d. v. s. han har alla de rättigheter, som
medfölja prästvigning, men hvilkas utöfning han i
regeln öfverlämnar åt det lägre prästerskapet, samt
dessutom de rättigheter, som medfölja konsekration
och sålunda uteslutande tillhöra honom: 1)
ordination, 2) konfirmation, 3) tillagandet af
smörjeisen (chrisma), 4) konsekration af res sacræ
(välsignandet af första stenen i en kyrkobyggnad och
af den färdiga
kyrkan m. m.), vidare 5) invigning af abboter och
abbedissor, samt 6) konungars smörjande; b) jura
jurisdictionis, d. v. s. hela regeringsmakten öfver
stiftet och dess kyrkogods, disciplinärmyndigheten
öfver clerici samt doms- och dispensationsrätt
i kyrkliga mål; c) jura status et dignitatis,
d. v. s. rätten att på grund af sin höga värdighet
följa omedelbart efter den romerska kurians
kardinaler och bära en däremot svarande titel:
reverendissimus etc. – Rättigheterna motsvaras af
bestämda plikter, framförallt själavård, residens
inom stiftet och resor på bestämda tider till Rom
med rapport öfver stiftsförhållandena. Biskopen
har vid sin sida åtskilliga medhjälpare: dekan,
generalvikarie m. fl. och stundom koadjutor. Se
härom vidare Friedberg, "Lehrbuch des kathol. und
evang. kirchenrechts" (4:e uppl. 1895).
Frågan om biskops tillsättning inom den
romersk-katolska kyrkan har egt en stor historisk
betydelse. Den gamla kyrkliga formen – val genom
lekmän och präster i förening – blef i de genom
folkvandringarna nybildade europeiska staterna
undanträngd af en germansk rättsåskådning, enligt
hvilken konungen egde att tillsätta äfven sitt
rikes biskopar; särskildt blef så förhållandet
i det frankiska riket och de därur framgångna
konungadömena, trots kyrkans sega motstånd. Framför
allt blef denna tillsättningsrätt viktig för
de tyske kejsarna, då de, från Otto den store,
börjat förse biskopssätena med stora världsliga län
("de andliga furstendömena"), hvilka förr utgjort
kejsardömets egentliga maktkälla. Beträffande formen
för furstarnas (kejsarens) utnämningsrätt bildade
sig under 900-talet seden att medelst öfverlämnande
af ring och staf insätta biskopen i hans världsliga
förläningar ("investitur"); innan han erhållit denna,
kunde han ej tillträda sitt ämbete. Men när den gamla
kanoniska åskådningen med dess reaktion mot kyrkans
germanisering växte sig stark på 1000-talet under
stöd af de pseudo-isidoriska förfalskningarna och
den s. k. Cluny-reformen, blef ett af dess förnämsta
mål att befria biskopsvalen från hvarje världsligt
inflytande, i synnerhet som detta ofta missbrukades
till verkligt säljande eller köpande af ämbeten
("simoni"). Den världsliga investituren proklamerades
af Cluny-männen (kardinal Humbert) vara redan i och
för sig ren simoni; och påfvedömet under Hildebrands
ledning öppnade helt naturligt den sekellånga striden
om världsherraväldet just på denna punkt angående
biskops tillsättning. Konkordatet i Worms år 1122
löste frågan så, att biskoparna skulle väljas af
domkapitlen, hvarpå skulle följa både andlig och
världslig investitur, så ordnade, att i Tyskland den
världsliga gick före och alltså blef den bestämmande,
i Italien och Lothringen däremot den andliga gick
före. Ungefär samtidigt rycktes biskopsvalen i England
och Frankrike till en del lös från furstarna och
lades under domkapitlen. Innocentius III bekräftade på
Lateransynoden 1215 ytterligare dessas valrätt. (Om
investiturstriden se A.Hauck."Kirchengeschichte
Deutschlands", III o. IV, 1897, 1903, och för England
H. 0. Wakeman, "History of the church of England",
6:e uppl. 1899.) Men domkapitlen fingo snart själfva
hårda strider att utkämpa för sin valrätt gentemot
påfvarna, som framför allt af finansiella skäl
sträfvade att tillvälla sig ensamma utnämningsrätten
till flertalet biskopsdömen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
