Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bielke 14. Sten B., riksskattmästare - Bielke 15. Nils B., fältherre, generalguvernör - Bielke 16. Ture Gabriel B., grefve, krigare, statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådets beslut att ingå förbund med Frankrike. Vid 1680
års riksdag frambar han å rådets vägnar till Karl XI
ett slags opposition mot reduktionsbeslutet, men föll
till föga vid en tillrättavisning af konungen. Då
1682 flertalet riksråd från förmyndartiden erhöll
afsked, behölls han emellertid kvar i rådet,
dock med titeln "konungens skattmästare", och var
ganska verksam. B. dog 1684. Förmyndarräfsten
drabbade honom endast lindrigt, reduktionen
däremot honom och hans stärbhus hårdt; själf måste
han t. o. m. sälja sin dyrbara boksamling, som
införlifvades med kungliga biblioteket. Med all sin
duglighet synes B. dock ej egt någon öfverlägsnare
statsmannaförmåga att i kritiska lägen taga ledningen.
S. C.
15. Nils B., den föregåendes brorson, fältherre,
generalguvernör, f. 7 febr. 1644 i Stockholm, fick
1649 för sina förfäders förtjänster det betydande
friherreskapet Korpo (se d. o.), medföljde Klas
Tott på ambassaden till Frankrike (1661–62), blef
vid hemkomsten kapten-löjtnant vid artilleriet
och därpå kammarherre hos den unge konungen,
en syssla, hvari han fann föga behag. 1666–68
reste han därför efter vunnen ledighet från
hoftjänsten ånyo utomlands. Politiska förhållanden
hindrade honom emellertid att, såsom han önskat,
ingå i franska armén. Hemkommen utnämndes han 1668
till öfverkammarherre och öfverhofstallmästare
hos änkedrottningen. 1673 utnämndes han först till
öfverstelöjtnant och senare på året till öfverste
för konungens lifregemente, om hvars reorganisation
(styrkan ökades från 1,000 till 1,500 man) han
inlade synnerlig förtjänst. 1675–76 vistades han
i Frankrike för anskaffande af galanterivaror åt
konungens blifvande brud. Under denna tid var han
Ludvig XIV följaktig till kriget i Belgien och
bevittnade Condés och Bouchains eröfring. Efter
återkomsten deltog B. 1676 i slagen vid Halmstad och
Lund såsom chef för lifregementet. Sistnämnda slag
afgjordes genom hans och hans regementes tapperhet,
så att Karl XI hade skäl till det yttrandet, att hans
krona den dagen "dansade på Bielkens värjspets". I
slaget vid Landskrona 1677 förde han i egenskap af
generalmajor, hvartill han i början af året utnämnts,
andra linjen. Detta och följande år var B. jämte
J. L. Wittenberg ledare af det inhemska svenska
kavalleriets rekrytering. 1678 utnämndes han till
generallöjtnant och utförde ensam rekryteringen af
hela den inhemska krigsmakten både till häst och fot
(se P. Sondén: "Nils B. och det svenska kavalleriet",
1883). 1679 lämnade B. chefskapet för lifregementet
och sändes såsom svenskt sändebud till Paris, där
han stannade till 1682. Missnöjd med ärendenas gång i
hemmet och i synnerhet med reduktionen, som oaktadt
konungens personliga välvilja icke skonade honom
mer än andra, begärde och erhöll han 1684 tillstånd
att deltaga i kampen mot de otrogne. B. deltog i
den bajerske kurfurstens armékontingent i kriget i
Ungern, hvarunder
han utmärkte sig vid intagandet af Pest (juni
1686) och Ofen (2 sept. s. å.) samt i det
vidtbekanta slaget vid Mohacs (12 aug. 1687)
med stormande hand tog storvesirens läger. (Se
därom 0. Malmström: "Nils Bielke och kriget mot
turkarna 1684–1687", 1895.) För sin tapperhet mot
turkarna utnämndes han 1685 till både bajersk och
kejserlig general-fältmarskalk-löjtnant samt 1686
till kejserlig general af kavalleriet och romersk,
riksgrefve. Hemkallad i slutet af sistnämnda år,
blef han 1687 på en gång kungligt råd, generalguvernör
i Estland (sedan äfven i Pommern), general öfver
allt kavalleri och infanteri samt grefve. 1690 blef
han fältmarskalk. Såsom generalguvernör i Pommern
skulle han öfvervaka reduktionsverket därstädes,
men hans ovilja däremot och hans fienders stämplingar
höllo på att ådraga honom konungens onåd. Ehuru genom
börd, samhällsställning och utmärkta egenskaper
Sveriges mest framstående man, uteslöts han ur
förmyndarstyrelsen efter Karl XI :s död. Karl XII:s
missnöje väckte han genom att visa stolthet och
tredska vid en militärutnämning, och hans motståndare
underläto icke att underblåsa den unge konungens
ovilja. En rättegång inleddes mot honom i början
af 1698, och han sattes under bevakning i sitt eget
hus. Målet uppsköts år efter år; Svea hofrätts dom
föll icke förrän 1705. B. dömdes då för förräderi
och för undansnillande af slagskatt m. m. från lif,
ära och gods. Alla de kungliga personerna bådo om
nåd för honom. Han fick förskoning till lifvet,
men ej mera. Af familjegodsen tilläts det honom att
behålla Salsta och Gäddeholm såsom ersättning för
hans hustrus hemgift. Vid Karl XII:s hemkomst
från Turkiet (1715) återfick han äran. Sedan
blef han äfven befriad från fängelset. Död 1716
på Salsta. Se 0. Malmström, "Nils Bielke såsom
generalguvernör i Pommern 1687–1697" (1896)
och "Högmålsprocessen mot Nils Bielke" (1899).
A. B. B. (P. S.)
16. Ture Gabriel B., den föregåendes son, grefve,
krigare, statsman, f. 3 dec. 1684 i Stockholm; gjorde
i sin ungdom vidsträckta resor och studerade vid
universiteten i Leiden och Oxford samt ingick därefter
1704 i svensk krigstjänst, deltog i fälttågen i Polen,
Sachsen och Ryssland, blef sårad vid <belägringen af
Poltava och följde sedan Karl XII till Turkiet, där
han var med om kalabaliken vid Bender. 1714 återkom
han till Stralsund och följande år till Sverige samt
deltog i Karl XII:s fälttåg mot Norge. Vid konungens
död hade han avancerat till öfverste för Bohus läns
dragoner och ansågs redan såsom en af arméns mest
inflytelserike chefer. Den följande regeringen
skyndade att utnämna horiom till generalmajor af
kavalleriet 1719 och sände honom äfven s. å. på
beskickning till Wien. 1727 inkallades B. i rådet och
slöt sig dar i regel till Arvid Horns anhängare,
hvarför han också delade deras öde och i mars 1739 af
det segrande hattpartiet "licentierades" från sitt
rådsämbete, d. v. s. afsattes med bibehållande af
rådsvärdigheten och en del af lönen i pension. B.,
som var en stridbar man i sin bästa kraft, lät sig
icke häraf förmås aft afstå från kampen mot hattarna
och deras lättsinniga krigspolitik. För att hindra
krigsförklaringen mot Ryssland trädde han i nära
förbindelse med det ryska sändebudet i Stockholm
och medverkade ifrigt till bildandet af det
äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
