Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnaboldi, Alessandro - Árnason, Jon - Árnason, Jon - Árnason, Jon - Arnaud, Francois Thomas Marie de Baculard - Arnauld, Antoine d.ä - Arnauld, Jacqueline Marie - Arnauld, Antoine d.y. - Arnault, Antoine Vincent - Arnaut - Arnaut-Beligrad. Se Berat - Arnay-le-Duc - Arnberg, Johan Wolter - Arndt, Johann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångsidiga lärdom, sin stränga uppsikt öfver prästerskapet
och sina omsorger om barnaundervisningen i
hemmen. Hans viktigaste arbeten äro en isländsk
katekes (Köpenhamn 1722), en latinsk-isländsk ordbok,
Nucleus latinitatis (ibid. 1728), Calendarium
gregorianum (Hólar 1707) och Dactylismus ecclesiasticus
(Köpenhamn 1739), de två sista på isländska.
2. Jón A., isländsk rättshistoriker, f. 1727, d.
1777, syssloman i Snæfellsnes’ syssla på Island, en
förmögen och lärd man. Hans afhandling Historisk
inledning til den gamle og ny islandske rettergang
utkom i Köpenhamn 1762, med tillägg af Jón
Eiríksson.
3. Jón A., isländsk sagosamlare, f. 1819, d.
1888, var inspektör vid latinskolan och bibliotekarie
vid landsbiblioteket i Reykjavik. Han utgaf två
band Ístenzkar þjóðsögar og æfintýri (Leipz.
1862–64), som äro en heder både för honom själf
och hans land samt omfatta folksagor af alla
upptänkliga slag. A. har ej bearbetat sagorna i
stilistiskt afseende, utan återger dem ord för ord
så som han hört dem af berättarna. För folkloristiken
äro de af oskattbart värde.
R. N–g.
Arnaud [arnå]. 1. François Thomas
Marie de Baculard d’A., fransk författare,
f. 1718, d. 1805, skattade åt en känslofull och
dyster riktning i sina romaner (bl. a. i serien Les
épreuves du sentiment, 12 bd, 1772–81) och några
skådespel. A. vistades en tid hos Fredrik II i
Preussen. – 2. J. L. de Saint-A. Se
Saint-Arnaud.
Arnauld [arnå], en fransk från Auvergne
härstammande familj, af hvars medlemmar flera intaga
framstående rum i Frankrikes historia. – 1.
Antoine A. d. ä., kallad "l’avocat", f. 1560, d.
1619, var Frankrikes störste sakförare på sin tid,
ifrig förfäktare af Henrik IV:s sak och känd genom
sitt försvar af Paris-universitetet mot jesuiterna,
hvilkas förföljelser han därigenom ådrog sig. –
2. Jacqueline Marie A., mera känd under
sitt klosternamn, Angélique, den föregåendes
dotter, abbedissa i Port Royal, f. 1591, d. 1661,
var from, kraftfull och välgörande. Under hennes
styrelse blef Port Royal reformeradt i strängt
asketisk riktning samt medelpunkt för den jansenistiska
rörelsen och en liflig teologisk och vetenskaplig
skriftställarverksamhet. – 3. Antoine A. d. y., den
föregåendes broder, f. 1612, d. 1694. Han var en
af de franske jansenisternas främste ledare i deras
kamp mot jesuiterna, prästerskapet och regeringen
samt tillika en af de verksammaste främjarna af den
andliga rörelse, som utgick från cisterciensklostret
Port Royal. Genom jesuiternas bedrifvande utstött
från Sorbonne, där han var lärare, måste A. fly till
Nederländerna, där han fortsatte sin litterära
verksamhet, som hufvudsakligen var af polemisk art.
Hans arbete Logique de Port Royal (1662) utgafs
senast 1865.
Arnault [arnå], Antoine Vincent, fransk
skald, kallad det första kejsardömets tragiker, f. 1766,
d. 1834, erhöll ämbeten af Bonaparte och var 1816–19
landsförvist af bourbonerna. Han var 1799–1816
och från 1829 medlem af Franska akademien och
vardt 1833 dess sekreterare. – A:s sorgspel följde
den klassiska riktningen och slogo an genom en viss
kraft i karaktärsteckningen samt ett pompöst språk,
men äro föga öfver medelmåttan. Bland dem märkas
Marius à Minturnes (hans första, 1791), Lucrèce
(1792), Cincinnatus (1795), Oscar (1796; "Oscar,
Ossians son", 1801), Les Vénitiens (1799) och
Germanicus (1817). Högre skattas hans fabler (Fables,
samlingar 1812, 1825, 1834), hvilka snarare äro
satirer och epigram. Stor beundrare af Napoleon,
skref han Vie politique et militaire de Napoléon
(3 bd, 1822–26). A:s memoarer Souvenirs d’un
sexagénaire (4 bd, 1833) äro af värde. Saml. arb.
i 8 bd, 1824–27. – Hans son Émilien Lucien
A., f. 1787, d. 1863 som f. d. prefekt, skref äfven
dramer, bl. a. Régulus (1825) och Gustave Adolphe
(1830).
Arnaut (af turk. arnaut), albanes, i synnerhet en
i turkisk krigstjänst anställd albanes.
Arnaut-Beligrad. Se Berat.
Arnay-le-Duc [arnä-lə-dy’kk], stad i franska depart.
Côte-d’Or, vid Arroux. Omkr. 2,500 inv. Marskalk
Cossé blef där 27 juni 1570 besegrad af hugenotterna
under Coligny.
Arnberg, Johan Wolter, nationalekonom,
bankman, f. 14 okt. 1832 i Norrköping, blef student
i Uppsala 1849, filos. doktor 1854 och docent i
statsvetenskap 1856. Han företog 1859–60 med
stipendium en resa till Frankrike och Belgien för
att studera särskildt därvarande handelsdomstolars
organisation och arbetssätt. 1865 deltog han i
bildandet af Upplands enskilda bank och tjänstgjorde till
1872 som dess verkställande direktör. Under
riksdagarna 1867–70 var han sekreterare hos
bevillningsutskottet och 1870–74 ledamot af styrelsen
för Stockholms enskilda bank. 1874 valdes han af
riksdagens kamrar till fullmäktig i riksbanken och
utsågs inom fullmäktige till deputerad för utrikes
affärerna, och dessa förtroendeuppdrag förnyades
därefter årligen. A. blef 1884 ledamot af
Vetenskapsakademien och Landtbruksakademien. Död 20 juni
1900 på Saltsjöbaden vid Stockholm. Resultat af hans
värdefulla historiska och ekonomiska forskningar äro
nedlagda i Om upphandlingsdeputationen (1855), Om
arbetets och bytets frihet (1864; föreläsningar, hållna
i Stockholm) och det förträffliga arbetet Anteckningar
om Frihetstidens politiska ekonomi (I, 1868). A.
skref dessutom uppsatser i "Svensk tidskrift" och en
mängd tidningsartiklar. – Elisabet Zenaide
(Elise) A., född Talén 1826, d. 1891, gift med
en A:s faders kusin, brukspatron Ture A., var en
anlitad porträttmålarinna, företrädesvis i
miniatyr-facket.
J. Th. W.
Arndt l. Arnd, Johann, en bland den
evangelisk-lutherska kyrkans ypperste lärare, kallad
reformationens reformator, f. 1555 i Ballenstedt i
Anhalt, besökte universiteten i Helmstedt, Wittenberg,
Strassburg och Basel samt ämnade först blifva
läkare, men föranleddes af en svår sjukdom, för
hvilken han var nära att duka under, att bestämma
sig för kyrkans tjänst. Till en början fick han
anställning som diakon och skollärare i sin födelsestad,
men förflyttades 1583 till kyrkoherdebeställningen
i Badeborn. Hans bestämda uppträdande
mot hertig Johan Georgs reformerta sympatier ådrog
honom emellertid landsfurstens misshag, och då han
icke ville godkänna afskaffandet af exorcismen och
bilder i kyrkorna, afsattes han 1590 från sitt ämbete.
På denna afsättning följde dock s. å. kallelse till
Quedlinburg, där A. i 9 år verkade såsom en
outtröttlig församlingslärare. Han utbytte 1599 denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
