Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landsplåga. Fåglar och lägre djur bära likaledes i regel
sydamerikansk prägel, om än nordamerikanska former
förekomma. Märklig är likheten mellan fiskarna i
hafven öster och väster om C.-A., ett bland bevisen
för en äldre förbindelse mellan dessa haf. – Äfven
den nearktiska regionen kan lämpligen delas i 4
subregioner. Klippbergens subregion (från Anahuac
till Canadas gränser samt från 97° v. lgd till
Sierra Nevada) har, utom puman, af större rofdjur,
klippbergs-loet (Lynx Baileyi), den väldiga grislibjörnen
(Ursus horribilis), gräflingen (Taxidea americana),
prärievargen (Canis latrans), hålräfven (Canis velox)
och flera skunkarter; af idisslare den i det närmaste
utrotade buffeln, gaffelantilopen, klippbergsfåret
(Ovis montana), klippbergsgeten (Aplocerus laniger),
den svartsvansade hjorten (Cariacus macrotis). Mycket
talrikt representerade äro gnagarna, af hvilka
må nämnas präriehunden (Cynomys ludovicianus),
jordekorren (Tamias, flera arter), känguru-råttan
samt flera har- och mössarter. Fågelfaunan är
jämförelsevis fattig. Karakteristisk är präriehönan
(Pediocaëtes), kupidohönan (Cupido cupidonia),
skrik-ugglan (Megascops asio Maxwelliæ)
m. fl. Reptilier finnas i mängd, bl. a. den
beryktade skallerormen (Crotalus, flera arter). –
Den kaliforniska sub-regionen (utefter Stilla hafvet
upp till Puget sound) har de flesta djurformer lika
med Klippbergen, men dock flera egna, såsom en vessla
(Bassaris astuta), ett lo (Lynx fasciatus), en utter
(Lutra occidentalis) och den kaliforniska opossum
(Didelphys californica), samt i kusthafvet hafsuttern
(Enhydris californica) och det kaliforniska sjölejonet
(Zolophus californianus). I hela Kalifornien räknar
man i allt 120 däggdjursarter, däraf 50 gnagare, 27
köttätare och 16 flädermöss. Fågelvärlden är rikare,
med omkr. 350 arter, bl. a. en kondor (Sarcorhamphus
californianus) och många kolibri-arter, af hvilka en
(Selasphorus rufus) går ända till Alaska. Reptilierna
äro ungefär desamma som i det östliga området. Af
fiskar äro 240 arter kända, de flesta salmonider
eller cyprinider. – Den alleghaniska subregionen
från Mexikanska viken till S:t Lawrence, utan
bestämd gräns mot Klippbergs-regionen (omkr. 97°
v. lgd), har många af de djurformer, som finnas
i den västligare regionen. Såsom karakteristiska
däggdjur kunna framhållas vildkatten (Lynx rufus),
gråvargen (Canis griseoalbus), gråräfven (Urocyon
virginianus), rödräfven (Vulpes fulvus), skunken,
tvättbjörnen, svarta björnen (Ursus americanus),
flera slags flädermöss och ekorrar, amerikanska haren,
bäfvern, myskråttan (Fiber zibethicus), många slags
möss, en opossum (Didelphys virginiana), vapitin
(Cervus canadensis) samt den virginska hjorten
(Cervus virginianus). Inflytandet från gamla världen
framträder särskildt inom däggdjurens klass. Den
mycket rika fågelvärlden liknar mindre Asiens och
Europas, mera däremot Central- och Syd-Amerikas. I
södra delen förekomma många kolibri-arter, men blott
en, Trochilus colubris, går på sommaren öfver Canadas
gräns. Af papegojor är blott en af betydelse (Conurus
carolinensis). Mycket utbredda äro ett antal ikterider
och tanagrider. Af trastarnas släkte äro talrikast
robin (Merula migratoria), härmfågeln (Mimus
polyglottus), skogstrasten (Hylochichla mustelina)
och kattfågeln (Galeoscoptes carolinensis). Bland
duffåglarna märkes i första rummet den bekanta
vandringsdufvan (Ectopistes migratoria), som uppträder
i väldiga skaror och
anställer stora förödelser på grödan. Af
vattenfåglar finnas många flamingo-arter
samt gäss och pelikaner. Reptiliefaunan är
mindre rik än fågelfaunan. Äfven här finnes
skallerormen. Sköldpaddor af flera arter och
en alligator (Alligator mississippiensis)
förekomma likaledes. Af fiskar äro de många katt-
och solfiskarna (silurider och centrarchider) mest
egendomliga. Bland insekter märkas landsplågorna
cutwurms (Nephelodes violans), hessenflugan
(Cecidomyia destructor), maismade (Heliathis
armigera), kolorado-skalbaggen (</i>Doryphora
decemlineata</i>), cottonworms (Aletia xylina) och
moskitos (Culex pipiens). – Den arktiska subregionen
är i afseende på djur och växter blott en del af den
circumpolara zonen och har ungefär samma former som de
andra arktiska trakterna. Isbjörn, polarräf, myskoxe,
polarhare och snöripa äro karakteristiska djurformer.
Befolkning. Redan i slutet af istiden var
A. befolkadt. Urbefolkningen, som numera utgör
endast en fjortondel af världsdelens folkmängd,
innefattar två raser, nämligen den hyperboreiska
l. polarrasen, till hvilken höra eskimåerna och
de öfriga innuitfolken jämte aleuterna, samt den
amerikanska l. röda rasen (indianerna). Den förr
uppdragna skarpa skillnaden mellan dessa raser anse
många nyare etnologer icke ega fog för sig. I den
oafgjorda frågan om urinvånarnas härkomst stå olika
hypoteser emot hvarandra. Dels har man antagit, att
indianernas såväl som innuitfolkens urfäder varit
mongoler och invandrat från Asien öfver Berings sund,
dels att indianerna äro autoktoner på Amerikas jord,
dels ock att en invandring från västra Europa under
tertiärperioden försiggått öfver en landförbindelse,
som då skulle sträckt sig mellan Grönland och
Amerika, samt att efter sedermera skedd isolation
en säregen amerikansk typ skulle småningom utbildat
sig. Den nyare kraniologien har bland indianerna
skilt mellan en mäktig grupp af kortskallar och en
mindre af långskallar; eskimåerna äro i allmänhet
långskallar. Med hänvisning till den färglagda
planschen öfver amerikanska folk må här i största
korthet lämnas en öfversikt af hufvudgrupperna
(utförliga uppgifter meddelas i art. Eskimåer,
Indianer och Innuit). Eskimåerna (fig. 3, 4)
lefva spridda på ett område från Alaskas sydkust
öfver arktiska arkipelagen och Nord-Amerikas norra
kust till Grönland. En besläktad mindre gren äro
aleuterna (fig. 1). Till de i en massa språkstammar
splittrade inbyggarna på nordvästkusten och ned
till Kalifornien, kända för slöjdskicklighet, höra
tlinkit (kolosjer, fig. 2) och kovitsjin (fig. 5)
på Vancouver-ön m. fl. folk. En hufvudgrupp bilda
vidare de indianska jägarfolken i Canada och Förenta
staterna: bl. a. tinne l. athapaskerna, råa jägarfolk
i brittiska Nord-Amerika, från hvilka de fruktade
apacherna (fig. 15) utvandrat till Arizona och
Nya Mexico; algonkin-stammarna, bland hvilka man
finner delawarerna, mohikanerna, svartfötterna
(blackfeet-indianerna, fig. 7) och odjibue (fig. 8);
de af algonkin inneslutne irokeserna kring Erie och
Ontario; apalacher-folken i sydöstra Nord-Amerika
(cherokee, seminoler m. fl.); dakota- l. sioux-stammen
(fig. 12) i den stora Missouri-dalen, till hvilken
stam höra kråkindianerna (upsaroka, fig. 6) och
mandanerna (fig. 14); s. v. därom pani (fig. 13);
slutligen den isolerade stammen natches. De i Arizona
och Nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
