Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredrik, hertig af Mecklenburg - Adolf Fredrik, konung af Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolf Fredrik, hertig af Mecklenburg, f. 1588, d. 1658,
var son af hertig Johan VII och hertig Adolfs af
Holstein dotter Sofia samt syskonbarn med Gustaf II
Adolf. Se Mecklenburg.
Adolf Fredrik, konung i Sverige, föddes på slottet
Gottorp 3 (14) maj 1710. Hans föräldrar voro hertigen
af Holstein-Gottorp, furst-biskopen af Lübeck
Kristian August (yngre broder till Karl XII:s
svåger, hertigen af Holstein-Gottorp, Fredrik IV)
och Albertina Fredrika af Baden-Durlach, dottersons
dotter af Karl IX:s dotter Katarina. Bland hans
syskon märkes kejsarinnan Katarina II:s moder Johanna
Elisabet. Vid hans döpelse skickade honom Karl XII,
som inbjudits till fadderskapet, fullmakt på en
officersplats i svenska hären. År 1727, då hans äldre
broder, som efterträdt sin fader såsom furstbiskop,
afled, lyckades hans moder, hvars ekonomiska
omständigheter voro tämligen knappa, utverka, att
furstbiskops-stiftet öfvergick till den sjuttonårige
Adolf Fredrik. Ehuru hans kusin Karl Fredrik, Karl
XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet af
förmyndare för sin son Karl Peter Ulrik, fick Adolf
Fredrik likväl vid Karl Fredriks död, 1739, detta
förmynderskap och blef för några år administrator af
Holstein-Gottorp. Såsom sådan utmärkte han sig icke
för någon synnerlig regeringsduglighet. Då Karl Peter
Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet, genom
en palatsrevolution bemäktigat sig den ryska tronen
och behöfde sin systersons arfsrätt till stöd för sin
egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände
sin unge myndling till Ryssland, i hopp att själf
därigenom ärfva hans utsikter på svenska tronen. Ur de
stormiga partistriderna 1743 framgick äfven 23 juni,
genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk
tronföljare. Han tillträdde regeringen 26 mars 1751
och kröntes 26 nov. (7 dec.) s. å. Adolf Fredrik blef
likväl icke ett Rysslands verktyg: han bröt snart med
Elisabet, lärde sig dela svenska folkets tänkesätt
och sökte handla därefter. Men liksom hans val hade
varit en partisak, så blef han själf såsom konung
en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Hans
betydelse i Sveriges historia blef ringa, ehuru hans
gemål, den härsklystna, snillrika Lovisa Ulrika,
Fredrik den stores syster – med hvilken han förmäldes
18 aug. 1744 – genom sina försök att höja konungens
makt gaf anledning till åtskilliga partistrider och
hvälfningar. Först slöt sig det unga tronföljarparet
till hattpartiet, därtill förmådt af förespeglingen om
utvidgad makt och af vänskap för några af partiets
ledande män, bland hvilka särskildt Tessin stod
tronföljaren och hans gemål nära och blef själen i
det glada umgängeslif, som omgaf dem. Men då hattarna
efter segern öfver mössorna vid 1746–47 års riksdag
hvarken kunde eller ville infria sina löften och till
och med tvingade Adolf Fredrik att till Danmark göra
medgifvanden, som sårade hans känslor såsom medlem
af holsteinska hertighuset, och bifalla en förlofning
mellan den unge prins
Gustaf och den danska prinsessan Sofia Magdalena,
lossnade småningom förbundet mellan hofvet och
hattpartiet, och efter Adolf Fredriks tronbestigning
inträdde öppen fiendskap dem emellan. Ett nytt parti,
det s. k. hofpartiet, uppstod kring konungaparet för
att stödja dess numera öppet framträdande sträfvan
efter utvidgad makt. För att vinna popularitet
företog Adolf Fredrik resor i landsorten och gjorde
därvid äfven ett besök i Finland, hvarifrån han tog
återvägen rundt om Bottniska viken. Mellan rådet och
konungen uppstodo häftiga strider angående gränserna
för konungens personliga inflytande på regeringen, och
denna konflikt gick slutligen därhän, att den hotade
att förlama hela riksstyrelsen. Vid riksdagen 1755–56
vände sig både konung och råd till ständerna med sina
klagomål. Dessa togo alltigenom parti för rådet,
afgjorde alla omtvistade rättsspörsmål till dess
förmån och tillfogade konungen den ena förödmjukelsen
efter den andra. Sålunda fick rådet rätt att, när
konungen vägrade underskrifva dess beslut, nyttja en
kunglig namnstämpel. Utan hänsyn till konungaparets
önskan ombyttes guvernör, kavaljerer och lärare för
de unge prinsarna, och för att komma åt drottningen
anbefalldes en undersökning om kronjuvelerna, af
hvilka drottningen misstänktes hafva pantsatt en del
för att få medel till sina revolutionsplaner. Allt
detta dref hofvets anhängare till det illa planlagda
och ledda revolutionsförsöket i juni 1756, hvilket
slutade med att föra flera af konungaparets vänner
och verktyg på schavotten och föranledde ytterligare
inskränkningar i konungens makt. Adolf Fredrik
måste, ehuru sjuk, låta af ständernas deputerade
sig föreläsas en akt af innehåll, att, om han
fortfore i sitt förra uppsåt, han skulle skiljas
från kronan. Lägre än efter 1756 års misslyckade
revolutionsförsök har konungamakten i Sverige kanske
aldrig stått. – Snart kom emellertid för hattpartiet
vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hofvet ånyo
uppträda och spela en politisk roll i förbund med
de uppåtsträfvande yngre mössorna. Då dessa 1765
kommo till makten, visade det sig emellertid, att
hofvets planer funno lika afgjorda motståndare hos
dem som förut hos hattarna. Hofvet närmade sig därför
i stället sin forna fiende, det slagna hattpartiet,
och aftalade med detsamma en plan att gemensamt störta
mössorna och genomföra reformer i författningen. För
att tvinga rådet att sammankalla riksdag, förmåddes
Adolf Fredrik af kronprinsen till den ovanliga
kraftåtgärden att i dec. 1768 nedlägga regeringen,
och sedan riket i sex dagar varit utan regerande
konung, måste rådet gifva efter, hvarpå konungen
återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769)
störtades väl mössregeringen, och en ny rådkammare,
sammansatt af hattpartiets och hofpartiets bästa
krafter i förening, kom till makten. Men någon reform
af författningen blef dock ej utaf, och den makt, som
Adolf Fredrik vid sin död efterlämnade åt sin son, var
blott skuggan af en konungs. Adolf Fredrik dog af slag
12 febr. 1771. Han var "osjälfständig, lätt styrd af
andra, klen hushållare, med insikter och förmåga, som
icke höjde sig öfver soldatexercis och krigsväsendets
småsaker", men han var en god och välmenande man, en
öm make och fader och en nådig husbonde. Han sörjdes
också uppriktigt af många, som lärt att uppskatta
hans enskilda förtjänster eller rönt prof af hans
välvilja. För svarfvaryrket hade han stor benägenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
