Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruun ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan vårsädesart. Omedelbart efter bränningen
plägar man ock stundom beså fältet med lämpliga
grönfoderväxter, såsom vickerhafre, spergel, bokhvete
o. s. v. Under de första åren efter bränningen är
växtligheten vanligen mycket yppig och rik, men
bördigheten aftager snart, om genom bränningen
matjorden och myllan blifvit till större delen
förstörda. Bränningen å nyodlingar, i synnerhet
om den tid efter annan förnyas, kan derför blifva
till skada. Genom användningen af kalk, fosfater
och kalisalter eller andra passande gödnings- och
jordförbättringsmedel kan man mycket inskränka
bränningen, t. o. m. vid odlingen af mossar och
dyjordstrakter. Om likväl bränningen rätt användes,
är den ett kraftigt medel att hastigt och lätt få en
nybruten mark fri från oförmultnade ämnen, hvilka
eljest skulle behöfva flere år för att fullständigt
hinna förruttna och sönderdelas. Bränningen är
derför en åtgärd, som står nära tillsammans med
trädesberedningen och framkallar i jorden delvis
enahanda kemiska verkningar och processer som denna.
Ett sätt att på oländiga och ouppodlade marker, såsom
skogsbackar och afröjda steniga och bergiga platser i
skogar, hagar, ängar och åkergärden m. m., åstadkomma
odling af sädesslag och foderväxter, är att förvandla
dem genom markens och de afröjda eller uppbrutna
växtdelarnas förbränning till s. k. svedjeland. Dervid
uppstår eller bildas dock ej någon åkerjord i egentlig
mening, ty efter några år låter man vanligtvis den
svedjade jorden, den s. k. brändan, återgå till skog
eller betesmark, utan att vidare beså den med några
sädesslag eller andra vanliga åkerbruksväxter.
Svedjebruket utföres vanligen sålunda, att
askan efter bränningen kringsprides och fördelas
öfver marken, som sedermera besås med råg. Denna
nermyllas i askan eller jorden medelst en kratta eller
något annat lämpligt redskap. Man insår i rågen äfven
hvarjehanda betesgräs och foderväxtslag. Rågen plägar
växa utomordentligt väl och kraftigt på ett sådant
svedjeland, ehuru det stundom kan vara besvärligt nog
att med lie eller handskära afmeja densamma mellan
stenarna och de kala berghällarna. Efter skogseldar,
som ödelagt sträckor af skog samt förstört all
vegetation på marken, plägar man stundom begagna sig
af det ifrågavarande svedjebruket, innan platsen åter
blir tjenlig för att bära skog. I äldre tider och i
jordbrukets barndom var svedjandet eller svedjebruket
mera allmänt än i våra dagar.
Då jordens eller markens bränning för jordbruksändamål
visserligen kan medföra stort gagn, om den rätt
handhafves och utföres, men äfven kan för framtiden
blifva till skada, i fall den missbrukas och företages
under omständigheter, då densamma alldeles icke
bör tillgripas, så bör en klok egendomsegare vid
arrendekontrakts uppgörande eller då jorden öfverlåtes
till brukanderätt af andra på någon längre eller
kortare tid alltid på förhand bestämma huruvida
bränning må företagas eller icke å vissa delar af
den odlingsbara jorden.
I många trakter plägar man tidigt på våren, innan
växtligheten börjat och kälen ännu fullständigt gått
ur jorden, företaga ett annat slags bränning,
som benämnes bränna förna. Det tillgår
så, att man låter elden helt hastigt stryka öfver
ängsmarkerna och bortsvedja den s. k. »förnan»
från föregående års gräsvegetation. Den derigenom
uppkommande askan tjenar då som ett slags gödning
för den blifvande gräsvegetationen. Naturligtvis
får härvid bränningen af ängsmarken ej gå så djupt
i jorden, att gräsrötterna taga skada och dö ut.
Svagare bränning under fritt lufttillträde,
s. k. rostning, företages jämväl understundom
på styfvare leror och andra dylika jordarter, hvilka
skola användas som jordförbättringsmedel. Genom
rostning blir jorden mera lucker och porös samt
förändrar sin fysikaliska natur, hvarjämte hvarjehanda
kemiska förändringar framkallas, som hafva till följd,
att jorden hastigare och mera kraftigt kan visa sin
goda verkan såsom ett förbättrings- eller gödningsmedel
å andra jordarter. C. E. B.
*Brännjern. Se Termokauter.
*Brännkyrka, socken i Stockholms län, Svartlösa
härad. 8082 har. 5898 innev. (1894). Folkmängden
har genom stor inflyttning af isynnerhet arbetare, som
bosatt sig i och vid Liljeholmen samt invid flere inom
socknen belägna industriella inrättningar, betydligt
tillväxt under den senare tiden, i det att den
under decenniet 1871–80 ökades från 2038 till 4478
pers. och utgjorde vid 1890 års slut 5666 personer.
Brännmedel. Se Kauterisation.
Brännpunkt, brännpunktsradier. Se Ellips 2 och Parabel
2. Jfr Hviskgalleri.
*Brännstål l. Cementstål, metallurg., ett
slags stål, som tillverkas på det sätt, att
stänger af smidesjern tätt inpackas tillsammans
med kolpulver i stora kistor af sandsten, omkring
hvilka under några veckors tid underhålles en
skarp och jämn eldning. Till följd af gasutveckling
uppkommer då ofta på stålstängernas yta en mängd
bläsor, hvarför detta stål äfven kallas blåsstål
(Eng. blistersteel). Se vidare Jern, sp. 1138. C. A. D.
Brännteknik (T. Brandtechnik), ett sätt att på mekanisk
väg, medelst brännheta verktyg, åstadkomma prydnader
å trä för billigt pris för att ersätta det dyrbara
träsnideriet (träskulpturen) eller imitera effekter
af inlagdt arbete. Jfr Glödritning. Suppl.
*Bränntorf. Jfr Torf och Torfkol.
Bränslegas. Se Gas, sp. 907, och Vattengas.
*Bränvin är en blandning af mer eller mindre ren
etylalkohol med vatten i varierande förhållanden,
erhållen genom destillering (bränning) af en
alkoholhaltig vätska. — Det af melass efter
hvitbetsocker erhållna bränvinet kallas melassbränvin.
— För närmare detaljer rörande bränvinets
alkoholhalt hänvisas till »Bränvinsprofvaren och
dess användning etc.» (3:dje uppl., 1881). —
Det för undersökning af likörer, punsch, vin
o. d. nödvändiga frånskiljandet af de upplösta ämnena
sker för praktiska behof enklast i en apparat kallad
Sallerons destillator genom destillering af en afmätt
volym af den vätska, som skall profvas. Efter skedd
destillering utspädes destillatet till vätskans
ursprungliga volym och undersökes med areometern. (En
beskrifning på apparaten och tillvägagåendet lemnas
i den ofvannämnda uppl. af »Bränvinsprofvaren etc.»,
s. 66).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
