Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brake ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom Eichstädt, Burgau, Augsburg o. s. v., mot
förpligtelse att på två år till svenska krigsstaten
betala 1 mill. rdr sp. och, ifall han derutöfver
behölle dessa land, ytterligare på 4 år 400,000
rdr sp. — efter den tidens förhållanden ofantliga
summor. Så stora summor kom väl B. i verkligheten icke
att utbetala, men uppenbart är, att han under året
1633 gjort svenska kronan högst betydande finansiella
tjenster. — På våren och sommaren nämnda år befunno
sig, som bekant, de svenska arméerna under Gustaf
Horn och hertig Bernhard i fullt myteri på grund
af uteblifven sold. Den man, som vid denna kritiska
tidpunkt mer än någon annan bidrog att stilla oron och
bringa härarna åter till lydnad, var B., ehuru med för
Sverige kännbara offer. Enligt ett (troligen hemligt)
kontrakt, af d. 28 April 1633, försålde nämligen
Oxenstierna till B. stiften Magdeburg och Halberstadt
med staden Magdeburg och grefskapet Aschersleben mot
en summa af 600,000 rdr sp. jämte förbindelse att i
månatlig kontribution till krigets slut betala 10,000
rdr specie. Dock stipulerades, att grefven icke genast
skulle erhålla besittningen af dessa land, utan endast
blifva svensk ståthållare (i furst Ludvigs af Anhalt
ställe) »tills sakerna kommit i bättre skick». Trots
stora svårigheter, delvis med användande af sin
enskilda kredit, lyckades B. bringa de vidlyftiga
uppgörelserna med officerarna till ett sådant slut,
att Horn gaf honom ampla vitsord om nit och trohet.
Före fullbordandet af detta värf hade B. å ämbetets
vägnar såsom svenska kronans representant d. 19 Juli
(g. st.) 1633 introducerat Sveriges mest betydande
läntagare i Tyskland, hertig Bernhard af Weimar,
i det honom förlänade hertigdömet Franken.
Fåfängt var emellertid B:s hopp att få öfvertaga
styrelsen af Magdeburg och Halberstadt. Oxenstierna
tänkte använda stiften som bytesmedel för att mot
deras afstående erhålla Kur-Brandenburgs samtycke
till Pommerns öfverlåtande åt Sverige. Och d. 22
Okt. 1633 måste B. afgifva en skriftlig förbindelse
att eventuelt mot ersättning afstå sina anspråk,
dock endast i det fall att stiften öfverlemnades
till Brandenburg för att tillförsäkra Sverige dess
samtycke till Pommerns besittningstagande. Som denna
fråga alltjämt förblef sväfvande, så fick B. ej häller
njuta sitt kontrakt till godo.
Först på våren 1636 erhöll B. det utlofvade
ståthållareskapet i de båda stiften, men värdigheten
hade då genom händelsernas utveckling blifvit i det
närmaste betydelselös.
Emellertid hade Oxenstierna sommaren 1635, vid den
kritiska tidpunkt, då han var så godt som sin armés
fånge i Magdeburg, begagnat sig af B:s diplomatiska
tjenster till att föra underhandlingar med kurfursten
af Sachsen. Midt under förhandlingarnas gång afreste
rikskansleren i hemlighet från den upproriska hären,
lemnande B. att, såsom det hette, »hålla traktaten
gående». Kurfursten, som beskyllde B. att hafva fört
honom bakom ljuset rörande rikskanslerens planer,
lofvade att på B. utkräfva hämd.
Till B:s olycka föll högsta ledningen af ärendena
i Tyskland efter rikskanslerens hemresa på sommaren
1636 i händerna på Johan Banér, som
var honom ytterst obenägen, och hvilkens ovilja under
året växte, då B. knappast gjorde någon hemlighet
af sin afsigt att från det till utseendet sjunkande
svenska väldet rädda sig öfver till det kejserliga
lägret. Bryggan var fredsunderhandlingar. Redan i
Sept. 1635 hade Oxenstierna på B:s yrkande förmåtts
att genom bref vända sig direkt till kejsaren,
och B. hade erbjudit sig att personligen framföra
det, hvilket den gången ej blef af. Efter hvad
han sjelf uppgaf, fick han under 1636 formlig
inbjudning till Wien för anknytande af den direkta
fredsunderhandlingen och, långt ifrån att tronskiftet
1637 verkade någon förändring i B:s planer, blef
han ännu ifrigare att erhålla Banérs samtycke samt
penningar till resan. Med åberopande af Oxenstiernas
egen instruktion för fredsunderhandlingarna, hvilken
han för Banér framvisade, begärde han först 30,000
thaler, men lät sig slutligen nöja med 3,000,
ehuru under uttryck af harm öfver de svårigheter,
som gjordes honom, »hvilken dock utgifvit mer än en
half mill. thaler för Sveriges krona». Han skyndade
att anträda färden, såsom det synes utan att ens
afvakta nöjaktigt pass af den nye kejsaren. Den 15
Mars 1637 anhölls han derför på genomresan i Dresden
af kurfurstens utskickade, anmodades att framvisa
sina legitimationspapper såsom sändebud, och då han ej
kunde eller ville detta, arresterades han med hustru
och barn. De senare frigåfvos dock snart, men han
sjelf qvarhölls i strängt fängelse i de ryktbara
»Grüne gewölbe» till sin död, i Okt. 1640. Svenska
kronan åtog sig enkans och barnens sak vid
fredsunderhandlingarna, och en särskild paragraf
i Westfaliska fredsslutet innehöll, att grefvinnan
skulle återfå all henne under kriget afhänd egendom.
P. S
*Brandes, H. B. K., afled 1884.
*Brandes, Georg Morris Cohen, afslutade sitt
arbete »Hovedströmninger i det 19:de århundredes
literatur» med 5:te bandet 1882 (»Den romantiske
skole i Frankrig») och 6:te bandet 1890 (»Det unge
Tydskland») samt utgaf 1891–94 en ny reviderad och
utvidgad uppl. af de föregående banden, af hvilka
i synnerhet det första redan i tyska öfversättningen
hade väsentligen omarbetats. B. hade nämligen sjelf
insett, att han i första uppl. hade alltför mycket
lagt an på att göra propaganda för sina egna radikala
åsigter och åsidosatt skildringen af de särskilda
författarna. Till detta hans förnämsta arbete ansluta
sig Esaias Tegnér (1878; svensk öfvers. s. å.),
Benjamin Disraeli. jarl af Beaconsfield (s. å.),
Mennesker og værker (1883), Ludvig Holberg
(1884) och två bd literära Essays (1889). I Det
moderne gjennenbruds mænd (1883) förhärligar han
på ett mycket ensidigt sätt de danska författare,
som slutit sig till hans riktning. Flere af dem
hafva sedermera brutit med honom. B:s kritiska
sinne har yttrat sig äfven i skrifterna Berlin som
tysk rigshovedstad (1885), hvilken skildring väckte
mycken harm i Tyskland, Indtryk fra Polen (1888;
»Intryck från Polen», 1890), och Indtryk fra Rusland
(s. å.). Ett stort verk om William Shakespeare utkom
1895–96. B. återvände 1883 till Köpenhamn och har
sedan dess hållit literaturhistoriska föreläsningar
der samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
