Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björkskata ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakterens vägnar genom brist på sjelfbeherskning
förnämligast i könsligt afseende. Boken är
genomlyst af Herbert Spencers evolutions- och
uppfostringsteorier, och qvinnan får der en heroisk
rol sig tilldelad för bekämpandet af det onda. Det
humoristiska lustspelet Geografi og kjærlighed
(1885; »Geografi och kärlek», 1886) behandlar ett
annat karakterslyte, nämligen arbetsegoismen, som
förstör hemfriden.
Sedan B. åtskilliga år brukat sin gård Aulestad
(ej Olstad) och bl. a. gjort en föreläsningsturné
i Amerika vintern 1880–81, bodde han 1882–87 mest
i Paris och (sommartiden) i Tyrolen. 1887 afsade
han sig »digtergaget», då stortinget vägrat att
bevilja Kielland ett dylikt. Efter 1885 har B. varit
stadd i ett mindre produktivt vittert skede. Ett
betydande alster från detta är den af känsla och
fantasi burna nutidsromanen På Guds veie (1889),
som gent emot rättrogenhetens ofta trångbröstade
religiositet uppställer den ur menniskokärlek
härflytande fromheten såsom en samhällsförkofrande
makt. En mäktig och samlad diktarekraft yppar
sig i B:s 1895 utgifna skådespel Över ævne,
»andet stykke», i hvilket den brännbara frågan om
förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare på ett
halft fantastiskt och symboliskt sätt formas till en
väldig konflikt. Från de senare åren märkas vidare
åtskilliga eggande lyriska dikter, ett Fredsoratorium
(1891; tonsatt af E. Grieg), de smärre berättelserna
Mors hænder och En dag (i »Nyt tidsskrift», 1892,
1893) samt universitetskantaten Lyset (1895). — B:s
dramer göra liksom hans berättelser ett intryck af
friskhet och kraft. Han låter oss se huru personerna
växa och utvecklas. Han tror på lifskraften och
förmågan af sjelfförnyelse hos menniskorna samt
tecknar gerna en modig och sträfsam ungdom, som söker
lyfta sig öfver föräldrarnas ståndpunkt och draga dem
med sig. Sinnet för etisk skönhet är alltjämt lika
lefvande hos skalden B., så ock den humanitet, som
söker göra rättvisa åt skilda karaktersdaningar och
bevekelsegrunder. För öfrigt går ett varmt lyriskt
drag genom alla hans skaldeverk, äfven de episka och
dramatiska. Ej mindre stärkande än dessa verka hans
lyriska dikter genom det helsofulla lefnadsmod,
som ur dem strömmar en till mötes. Språket klingar
i dessa dikter än hårdt, likt stridsrop, än i
smältande melodiska tonfall, formen är klar och
afrundad, rytmen buren af musikalisk innerlighet,
uttryckssättet merendels folkligt och osökt. Också
lefva hans dikter på hela folkets läppar. De hafva
utöfvat stark lockelse på tonsättare, bland hvilka
här må nämnas endast H. Kjerulf, R. Nordraak, Grieg,
Reissiger, Aug. Söderman, A. Rubenson, E. Sjögren
och dansken Rung. Grieg har ock satt musik till B:s
två sista historiska dramer, »Sigurd Jorsalfar» och
det s. å. (1873) skrifna fragmentet Olav Trygvason
(endast 1 akt fullbordad af B.).
I politiskt afseende vardt B. under senare delen af
1870-talet en förklarad republikan och ifrig agitator
med »Norges fulla sjelfständighet» till ögonmärke. Han
åvägabragte (jämte J. E. Sars och H. Berner) d. 13
Mars 1879 det s. k. »flaggmötet» i Kristiania, från
hvilket sträfvandena att göra norska flaggan »ren»
från unionsmärket
härleda sig. 1882 deltog han i riksrättsagitationen mot
ministèren Selmer. Beryktade äro B:s fejder under
1880- och 1890-talen för egen norsk utrikesminister
och egna konsuler samt hans äflan att upptända
sina landsmäns sinnen till hat mot unionen och mot
Sverige, hvilket förfarande står i sällsam motsägelse
till hans kosmopolitiska predikande om evig fred,
afväpning och samförstånd mellan folken. 1891
bidrog han på öfver 50 valmöten till att den rena
venstern åter fick majoritet i stortinget. — Ett
annat slags fälttåg hade han ensam utkämpat 1887,
då han på föreläsningsfärder i Danmark, Sverige och
Norge drog i härnad mot »flergifte», d. v. s. löslig
moral i kärleksförbindelser, och sökte visa vigten
för familjelifvet och individen af ett strängare
genomförande af »engifte».
I sina agitationer går B. med gladt mod sjelf
i spetsen och tager emot hugg, men vill ock af
all makt rycka folk med sig. Myndig, uppbrusande
och genomträngd af sjelfkänsla, vill han gerna
kommendera andra att följa med i hans ofta tvära
vändningar och åsidosätter dervid utan betänkande
granlagenhetens bud. På sista tiden har han inom
ledande vensterkretsar såsom oberäknelig förlorat sitt
inflytande. I Sverige har hans politiska uppträdande
följts med mera undran än oro och ansetts oskadligt,
äfven om han ryckvis kunnat leda sin nation med
sig. Såsom journalist (hufvudsakligast i »Oplandenes
avis», »Dagbladet» i Kristiania och »Verdens gang»)
har B. omisskänneligen inverkat suggestivt på
den betänksamma norska folkkarakteren genom sina
otaliga små korta, djerfva artiklar med deras rappa,
ofta vårdslösa och af en något plump Östlands-humor
färgade skrifsätt. Hans vittra stil är likaledes
ett direkt uttryck af en stark personlig stämning,
öppen, fyndig och rakt på sak gående, på en gång rask
och ordknapp likt den isländska sagostilen. Sina
teorier och öfvertygelser har han i allmänhet
först konciperat omedvetet i diktens form, der de
burits af lyrisk flygt eller af handlande personer,
innan han som tidningsman och folktalare sökt utbreda
dem. — Hans arbeten äro till stor del öfversatta på
främmande språk, i synnerhet svenska, finska, tyska
och engelska, några äfven på franska, holländska
o. s. v. Utom de förut i art. särskildt antecknade
finnas öfvers. till svenska hans allmogenoveller, dels
de större hvar för sig, dels i samling (»Berättelser»,
1874; ny uppl. 1888), vidare »Maria Stuart i Skotland»
(1865) och »De nygifta» (1866). — I sign. L. B:s
(Cecilia Holmbergs) skrift »Björnstjerne B. som
författare, politiker och personlighet» (1885;
öfvers. på danska 1888) lemnas en af personlig
beundran präglad skildring af B.
B:s son, Björn B., född d. 15 Nov. 1859 i Kristiania,
genomgick den med konservatoriet i Wien förenade
skådespelareskolan, hade några år anställning vid
»Meiningarnas» berömda trupp och studerade sedermera
i Paris fransk skådespelarekonst. 1885–93 var han
anställd såsom skådespelare och sceninstruktör
vid Kristiania teater, der han utmärkt uppsatte
Ibsens nyaste dramer samt åtskilliga sin faders och
Shaksperes stycken m. fl. och talangfullt uppträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
