Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bischoffswerder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beviljande för sju år (»septennatet»), men utan
framgång: 1888 biföll dock riksdagen en lag om en
betydlig höjning af härens fredsstyrka, hvartill
väl mycket bidrog B:s berömda tal d. 6 Febr.,
hvari förekom uttrycket: »Vi tyskar frukta Gud, men
eljest ingenting i verlden». (Om B:s yttre och
inre politik se vidare Tyskland, sp. 1181–83.) Den
olikhet i åsigter, som sedan länge herskat emellan
B. och kronprins Fredrik, hvilkens lutning åt en
mer liberal politik B. fann skadlig för staten,
medförde föga ändring i förhållandena under Fredrik
III:s korta kejsareregering (d. 9 Mars–15 Juni 1888),
men allvarsamma slitningar förekemmo emellan B. och
kejsarinnan. I början af Vilhelm II:s styrelse tycktes
allt gå efter B:s moning såsom dittills, om ock den
unge kejsaren personligen ingrep en och annan gång,
såsom vid arbetarekriserna. Men efter en tid spordes,
att kejsaren och hans kansler hade olika uppfattning
i ett och annat rörande såväl den yttre som den inre
politiken, och frågan om gränserna för den preussiske
ministerpresidentens makt och myndighet ledde till
brytning. I Febr. 1890 begärde B. befrielse från
chefskapet för handelsministeriet och fick det, och
d. 20 Mars erhöll han önskadt afsked från sina öfriga
poster, nämligen såsom rikskansler, utrikesminister
och president i preussiska ministerrådet. Kejsaren
beviljade honom afskedet under beklagande af hans
afgång och gaf honom ett uttryck af sin tacksamhet
för hvad han uträttat för Tyskland och Preussen
genom att utnämna honom till hertig af Lauenburg och
generalöfverste. B. drog sig undan till sitt gods
Friedrichsruh (i Lauenburg), med spänd uppmärksamhet
följande kejsarens och den nye rikskansleren
Caprivis politik (»den nya kursen»). Tidningen »Hamburger
nachrichten», som anses inspirerad af B., innehöll en
längre tid bittert kritiska artiklar med anledning
af regeringens åtgärder, och B. uppträdde såsom
kandidat till riksdagen samt valdes d. 30 April 1891
i hannoverska valkretsen Geestemünde. Man motsåg
med nyfikenhet eller ängslan hans uppträdande vid
riksdagen, men han tog der aldrig inträde. Spänningen
emellan B. och regeringen gaf sig högst oroande
uttryck under B:s resa till hans äldste sons bröllop
i Wien i Juni 1892, då tyska regeringen officielt
förbjöd sin ambassadör vid wienska hofvet allt umgänge
med B., medan denne deremot under sin färd genom
Tyskland, hvilken på sina ställen (Dresden, München,
Kissingen m. fi.) artade sig till ett verkligt
triumftåg, uppträdde nästan agitatoriskt. Omsider
lade sig hetsigheten. I Jan. 1894 infann B. sig — dock
endast för en dag — på kejsarens inbjudning i Berlin,
der ett slags försoning kom till stånd, och ej långt
derefter besökte kejsaren B. i Friedrichsruh. När
tyska riksdagen d. 23 Mars 1895 med 163 röster emot
146 förkastade förslaget att officielt lyckönska B. på
hans d. 1 April infallande 81:sta födelsedag, uttalade
kejsaren i ett telegram till fursten s. d. sin ovilja
öfver beslutet och infann sig d. 26 på Friedrichsruh,
der han lät kyrassierer defilera för fursten och
skänkte honom en gyllene pallasch. Dagen förut
hade B. uppvaktats af 418 ledamöter af preussiska
landtdagen och tyska riksdagen, och på födelsedagen
fick B. mottaga en
mängd tyska deputationer och tusentals
lyckönskningstelegram från skilda delar af jorden.
Bland de många hyllningar tacksamme landsmän egnat
B. må nämnas den s. k. »Bismarckspende» på hans
71:sta födelsedag d. 1 April 1885, en hopsamlad
summa af 2,750,000 mark (hvaraf 1 1/2 mill användes
till inköp af hans stamgods Schönhausen och resten,
»Die Schönhausen-stiftung», af B. anslogs till en
lärarestiftelse), samt en nationalsubskription
(äfven kejsaren har lemnat bidrag till denna) för
resandet af hans staty. Belysande för uppfattningen
af B:s personlighet äro Bismarck-briefe 1844 bis
1870 (familjekorrespondans, reviderad af B., 1876:
5:te uppl. 1891) och det af M. Busch utgifna, men af
B. inspirerade arbetet »Graf Bismarck und seine leute
während des krieges mit Frankreich» (1878; 7:de
uppl. 1890), som väckt ett ofantligt uppseende. Vidare
hafva utgifvits B:s Politische briefe aus den jahren
1849–1889 (3 dlr: 2:dra uppl. 1890) och Reden, dels
samlade (af bl. a. Böhm och Dove 1885–91 i 16 bd och
Horst Kohl 1891–93 i 10 bd), dels i urval (1877–81 i
3 bd). Jfr J. Klaczko: »Deux chanceliers. Le prince
Gortchakoff et le Prince Bismarck» (1877). Halm:
»Fürst B.» (5 bd, 1878–90), H. v. Sybel: »Die
begründung des Deutschen reichs durch Wilhelm I»
(7 bd. 1889–94), H. von Poschinger: »Fürst B. als
volkswirt» (3 bd, 1889–91), »Fürst B. und die
parlamentarier» (2 bd, 1894), »Fürst B:s ansprachen
1848–1894» (1894) och »Fürst B. Neue tischgespräche
und interviews» (1895) och H. Blum: »Fürst B. und
seine zeit» (6 bd, omfattande; tiden t. o. m. 1895). —
På svenska finnas tämligen utförliga skildringar öfver
B. af O. Sjögren: »Furst B. och hans samtid» (1890:
2:dra uppl. 1895) och O. H. Dumrath: »Furst O. v. B.,
tyska rikets grundläggare, i hans anföranden, bref och
samtal» (1895). — B:s äldre son, grefve Herbert von
B.-S., f. 1849, blef 1885 understatssekreterare och
1886 statssekreterare för utrikesärenden samt fick,
då fadern tog afsked, provisoriskt ledningen af nämnda
ärenden, men lemnade inom kort statstjensten. 1893
valdes han till ledamot af tyska riksdagen. —
B:s yngre son, grefve Wilhelm von B.-S., f. 1852,
blef 1889 regeringspresident i Hannover och 1895
oberpresident i Ostpreussen.
Bismerpund, äldre norsk vigt. = 12 pund =
5,977 kg.
*Bi-solar kallas äfven vädersolar.
*Bison. Genom anläggningen af den första Pacifik-jernvägen 1869
blef den oerhörda buffelhjord, som utbredde sig öfver
hela den centrala delen af Nord-Amerika, delad i två,
en nordlig, som anslogs till 4 mill. st., och en
sydlig på omkr. 1,5 mill. st., och dermed inträdde
den afgörande vändpunkten i den amerikanske buffelns
historia. 1880 hade den stora södra hjorden faktiskt
upphört att existera, och 1883 var det slut med den
norra. 1889 funnos omkr. 20 kringströfvande bufflar i
Texas, några få andra i Colorado, Wyoming, Montana
och Dakota. En hjord på några hundra fredas af
myndigheterna i Yellowstone-parken, och på britiskt
område torde finnas ett eller annat hundratal. Se
Hornaday: »The extirpation of the american bison»
(1889).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
