Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkritik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fått stoff till sina idéer genom sin lärare
Ferdinand Christian Baur, den s. k. Tübingen-skolans
upphofsman och egentliga målsman, som dock aldrig
delade Strauss’ »mytiska» uppfattning. Baur hade
i den äldre, icke-kanoniska literaturen fått ämne
till hvad han kallade en »positiv» kritik. I denna
literatur fann han en motsats mellan judaistisk
(petrinsk) och paulinsk kristendom, en motsats,
som han sedan spårade i de flesta nytestamentliga
skrifter, dock med der rådande tendens att
utplåna denna motsats. »Men tendensskrifter kunna
icke vara historiskt tillförlitliga och äkta
apostoliska». Efter denna regel såsom norm för
äkthetens bedömande menar Baur sig finna, att endast
Romarebrefvet, Galaterbrefvet, Korintierbrefven
och Uppenbarelseboken äro äkta apostoliska. I Baurs
fotspår gick E. Zeller, som först ensam och sedan 1848
i förbindelse med Baur 1842–57 utgaf Tübingenskolans
organ »Theologische jahrbücher», som sedan 1858
utgifves af A. Hilgenfeld under titel »Zeitschrift
für wissenschaftliche theologie». Såsom öfriga
representanter för Tübingenskolan må nämnas C. Planck,
L. Georgii, A. Schwegler, K. R. Köstlin, G. Volkmar,
H. Lang. (Jfr Baur, Strauss och Tübingenskolan.) I
Frankrike representerades Tübingenskolan af
E. Renan, i Holland af S. Hoeckstra, F. W. B. van
Bell och S. H. Scholten. Längre än Tübingenskolan i
radikal riktning gick tysken Bruno Bauer, som i flere
skrifter från och med 1840 drastiskt utvecklade
Strauss’ och Baurs idéer och förklarade samtliga
Nya test:ts skrifter vara författade i midten och
slutet af 2:dra årh. Holländaren A. Pierson nekade
Jesu persons historiskhet och de paulinska brefvens
äkthet. Holländaren A. D. Loman och schweizaren R.
Steck gingo tillbaka till Bruno Bauers ståndpunkt,
men sökte dock sjelfständigt genomföra denna. Längst
gick den anonyme författaren till det 1887 utkomna
engelska arbetet »Antiqua mater, a study of Christian
origins», der kristendomen framställes såsom ett
resultat af en judisk reformrörelse i förening med
Simon Magus’ och Marcions grekisk-romerska gnosis;
Jesus, Petrus och Paulus voro uppdiktade personer. Mot
Tübingenskolan uppstod icke blott från ortodox,
utan ock från kritisk sida en stark opposition, som
sedan forblifvit herskande. På den kritiska sidan må
nämnas E. Reuss, F. Bleek,
D. Schenkel (förf. till »Charakterbild Jesu»),
H. von Ewald, A. Ritschl, C. Weizsäcker, J. Holtzmann,
W. Mangold, O. Pfleiderer,
E. Schürer, A. Harnack, hvilka delvis i sinsemellan
olika, men alla i väsentliga punkter bestrida
denna skolas påståenden, under det att de i
åtskilligt gifva den rätt. Alla hafva de sökt
visa, af flere olika skäl, att motsatsen mellan
judaistisk och paulinsk kristendom inom den första
kristna församlingen icke hade den betydelse, som
Baur ansåg. Vidare må här framhållas hurusom den
bekante handskriftforskaren Konst. Tischendorf i sin
skrift »Wann wurden unsre Evangelien verfasst?»
(4:de uppl. 1866) sökte bevisa alla fyra
evangeliernas äkthet, och hurusom den nuvarande
Berlinprofessorn B. Weiss anser de flesta
nytestamentliga skrifterna författade före
Jerusalems förstöring år 70, Markus’ evangelium
kort förut, Matteus’ evangelium kort efter,
Lukas’ evangelium och Apostlag. omkr. år 80 och
att Johannes skrifvit Uppenbarelseboken före
och sitt evangelium efter Jerusalems förstöring
o. s. v. Den vanliga kritiska åsigten är eljest,
att Johannes’ evangelium och Uppenbarelseboken
icke kunna hafva samma författare. Främst på
dagordningen inom den nytestamentliga kritiken
står för närvarande evangeliikritiken, i all
synnerhet frågan om »det 4:de evangeliet». Bland de
första evangelierna (»synoptikerna») anses numera
Markus’ evangelium allmänt för att vara äldst
och ursprungligast. Matteus’ evangelium anses
icke, åtminstone icke i sin nuvarande gestalt,
vara skrifvet af aposteln Matteus. För öfrigt
kunna vissa delar af ett evangelium af kritiken
angripas såsom ohistoriska, fastän evangeliet
till största delen anses vara äkta. Så anser t.
ex. H. A. W. Meyer i sin kommentar berättelsen om
Jesu bebådelse och aflelse i Lukas’ 1 kap. för
oäkta o. s. v. Det första allvarsamma angreppet
på Johannesevangeliets apostoliska ursprung och
äkthet gjordes af K. G. Bretschneider 1820. Efter en
tjugoårig »förlägenhetspaus» förnyades detta angrepp
af Strauss, Bruno Bauer, Schwegler, Baur m. fl. samt
slutligen af O. Pfleiderer 1887, hvilka allesammans
anse det 4:de evangeliet författadt tidigast
i midten af 2:dra årh. Hvad beträffar tiden för
detta evangeliums tillkomst, visar kritiken dock en
bestämd tillbakagång. Så föreslog Baur såsom tiden för
författandet något af åren 160–170, men redan Renan
och Schenkel stannade vid åren 110–115, och yngre
kritici gå tillbaka till år 100. Bland mera kritiska
teologer hafva Johannesevangeliets apostoliska
ursprung och äkthet försvarats först och främst af
Schleiermacher och sedan med olika uppfattningar
och olika styrka af Bleek, Bunsen, Ewald, De Wette,
A. Ritschl, P. Lobstein, J. Kaftan, H. Wendt
m. fl. Anmärkas må Ritschls yttrande att »oäktheten
erbjöd mycket större svårigheter än äktheten». Renan,
C. Hase, den bekante kyrkohistorikern, Reuss och
Weizsäcker tillerkänna detta evangelium ett indirekt
johanneiskt ursprung, i det att de antaga, att
evangeliet efter apostelns död blifvit författadt
af hans lärjungar i Efesus, »den efesinska skolan»,
hvarvid enl. Weizsäcker vissa idéer och partier,
t. ex. logosläran, dock icke härleda sig från
aposteln. En annan åsigt är, att icke apostelen
Johannes, utan en efesinsk presbyter med detta namn
skulle vara Johannesevangeliets författare, eller
också Uppenbarelsebokens. Den nytestamentliga kritiken
är på de flesta punkter ännu vacklande. Särskildt
väntar frågan om Johannesevangeliet ännu på ett ur
kritisk-vetenskaplig synpunkt fullt tillfredsställande
svar — om ett sådant svar någonsin kan gifvas. Den
nyaste utförliga redogörelsen för den nytestamentliga
kritikens historia och närvarande ståndpunkt har
lemnats af Strassburgprofessorn H. J. Holtzmann
i »Lehrbuch der historisch-kritischen einleitung
in das Neue testament» (1885; 3:dje uppl. 1892).
J. P.
*Bibelsällskap. Jfr art. Finska bibelsällskapet
och Svenska bibelsällskapet.
Bibelteologi. Se Teologi, sp. 22–23.
Bibeltryckstunnan kallas äfven tryckeritunnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
