Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beuningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
artikeln». Sedan dess har i riksdagsskrivelserna
uttrycket »allmänna bevillningen» i regel utbytts mot
»bevillning af fast egendom och af inkomst», hvarjämte
riksstaten undergått en motsvarande förändring,
i det att dess inkomstsida under bevillningarna
icke längre upptager någon »allmän bevillning», utan
i stället dels »bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter» (för år 1896 beräknade till
800,000 kr.), dels »bevillning af fast egendom samt
af inkomst» (5 mill.). Till 1873 anvisades allmänna
bevillningen på Riksgäldskontoret, men derefter
ötverflyttades den till Statskontoret för att i likhet
med öfriga statsmedel stå till konungens disposition.
Bevillningsförordningen innehåller, förutom de
af riksdagen fastställda grunderna för berörda
afgifters utgående (om dessa grunder se Allmän
bevillning. Suppl.), äfven föreskrifter angående
taxering, debitering, uppbörd, afkortning och
redovisning. I fråga om flertalet af dessa,
senare bestämmelser eger konungen, i kraft af
sin legislativa myndighet, medbeslutande- och
pröfningsrätt. Till bevillningsförordningen brukar
från och med år 1861 såsom bilaga fogas en instruktion
för taxeringsmyndigheterna.
Understundom har det visat sig af behofvet påkalladt
att höja denna bevillning. En rubbning af de grunder,
efter hvilka den utgår, skulle emellertid medföra
olägenhet, särskildt med hänsyn till det samband, som
numera rader mellan nämnda bevillning och kommunernas
uttaxeringar för egna behof, hvilka beräknas utgå
med så eller så mänga kronor per bevillningskrona
eller per fyrk (se d. o.). Man har derför valt
formen af tilläggsbevillning. En
sådan gafs för första gången 1871, då riksdagen
beviljade »en särskild tilläggsbevillning» att »utan
sammanblandning med den allmänna bevillningen på grund
af innevarande (1871) års bevillningstaxering utgå
sålunda att å enhvar enligt II art. bevillningsstadgan
skattskyldigs debetsedel särskildt utföres ett belopp
motsvarande hälften af den honom i debetsedeln
påförda bevillning efter II art.» Derefter gafvos
tvänne tilläggsbevillningar 1879, båda af samma
omfattning som den af 1871, den ena på grundvalen
af det löpande (1879) årets taxering för att fylla
en på 1878 års statsregering uppstånden brist,
den andra deremot på grundvalen af »nästkommande
(1880) ars bevillningstaxering». Den senare formen,
som afser det följande finansaret, blir derefter
den regelmässiga, och i den gafvo 1880 och 1881 års
riksdagar hvar sin tilläggsbevillning, båda för
öfrigt enligt samma grunder som 1871. Sedermera
förekommer ingen tilläggsbevillning förrän på
1892 års urtima riksdag, da kostnaderna för den vid
detta tillfälle beslutna försvarsorganisationen och
den deraf betingade skatteregleringen föranledde
en stegring af den direkta beskattningen. Då gaf
riksdagen en tilläggsbevillning att utgå med 30 öre
för bevillningskrona å bevillning af fast egendom och
af inkomst, »dock så, att de, hvilka för inkomst äro
taxerade till belopp understigande 800 kr., skola från
tilläggsbevillningens utgörande vara befriade». 1893
och 1894 års riksdagar höjde tilläggsbevillningen
till 1 kr. pr bevillningskrona med bibehållande af
nyssnämnda lindring. Bada åren hade K. M:t
föreslagit en annan form för densamma, nämligen frihet
från tilläggsbevillningens utgörande ända upp till
1,200 kr:s upptaxerad inkomst och 50 proc. nedsättning
för taxeringsbelopp från 1,200–1,800 kr. Först vid 1895 års riksdag vunno
dessa principer bifall, i det tilläggsbevillningen
då sattes till 30 öre för bevillningskrona å
taxeringsbelopp af 1,800 kr. och deröfver, dito 15
öre för taxeringsbelopp från 1,200 till 1,800
kr., taxeringsbelopp derunder fria. Reglerna för
tilläggsbevillningen inneslutas i en särskild
förordning.
Postmedlen voro före 1809 ett regale. Nu utgöra de ett
undantag från den regeln, att det är konungen, som har
att bestämma afgifterna för begagnandet af statens
inrättningar. I likhet med hvad förhållandet är med
tull- och telegrafverken, hvilkas utgiftsstater direkt
bestridas af dertill hörande inkomster, utgår direkt
af postmedlen hvad postverket till sina utgifter
behöfver. 1896 års riksstat utvisar ett öfverskott
å postmedlen af 345,000 kr.
Stämpelmedlen (förr kallade Chartae
sigillataeafgiften) tillhöra de inkomsttitlar, som särskildt
togos i anspråk vid den bördornas öfverflyttning,
som den 1892 beslutna nya försvarsorganisationen
medförde. Förut varande stämpelafgifter hafva
höjts, t. ex. å bouppteckning, och antalet af de
föremål, som skola stämpelbeläggas, har väsentligt
ökats. Exempelvis må anföras depositionsbevis och
obligationer.
Med acciser förstås afgifter å sådana varor, som
tillverkas inom landet och inom detsamma försäljas. De
statsinkomster, som 60 § R. F. med detta ord
ursprungligen afsåg, voro de afgifter, som förbundits
med den s. k. »lilla tullen» l. »landttullen»,
hvilken första gången 1622 af ständerna såsom
bevillning åtogs och bibehöll denna egenskap,
tills den 1810 afskaffades. Derefter qvarstod
endast den s. k. »saluaccisen» förstäderna, hvilken
alltmer smälte ihop till en obetydlighet, så att
den slutligen vid 1862–63 ars riksdag affördes ur
statsräkenskaperna. Från och med 1869 har emellertid
en ny accis tillkommit,
hvitbetsockertillverkningsafgiften (för 1896 beräknad till
7 mill. kr.). Om man så vill, kan spelkortsafgiften
räknas som en accis. Före 1883 upptogs den emellertid
under bevillningsförordningens III art., sedermera
har den förts under stämpelmedlen. Som accis måste
ock bränvinstillverkningsafgiften
betraktas, ehuru den eller rättare dess forna
motsvarighet, »husbehofsbrännerimedlen», särskildt
nämnes i 60 § R. F. Sedan husbehofsbränningen 1855
afskaffades, är det förra uttrycket det korrekta och
det, som i riksstaten användes för att beteckna denna
statsinkomst. Bränvinsförsäljningsafgiften
är deremot en accis, som icke ingår
till statsverket, utan fördelas mellan kommunerna,
landstingen och länens hushållningssällskap. Den
har icke bevillnings natur, utan grundar sig på en
näringslagstiftningsakt.
Med tullar förstås afgifter å varor, som föras in
i, ut ur eller igenom landet. Om tullens och de
öfriga bevillningarnas historik se Bevillningar
i hufvudarbetet.
I 60 § R. F. förbjudes konungen att utan riksdagens
samtycke förhöja allmänna afgifter, tullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
