Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belloy ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han räknas till antalet af dem, som i Tyskland mest
kraftigt verkat för fiskodling och fiskerinäringens
höjande. Från 1885 var han medlem af kommissionen för
utforskande af de Tyskland berörande hafven. Hans
vigtigaste arbeten äro Fische, fischerei und
fischzucht in Ost- und Westpreussen (1880–81),
Die teichwirtschaft (1885; 3:dje uppl. 1894) och
Handbuch der fischzucht und fischerei (tills.
med von der Borne och Dallmer, 1886).
*Benedek, Ludwig von, dog i Graz d. 27 April 1881.
Beneden. 1. Pierre Joseph van B., belgisk
zoolog, f. 1809 i Mecheln, vardt 1836 professor
vid universitetet i Louvain och innehade ända
till sin död, 1894, lärostolen i zoologi och
jämförande anatomi derstädes. Han vardt 1842
ledamot af belgiska vetenskapsakademien, 1860
direktör för dess naturvetenskapliga klass och
1881 akademiens president. Vidare kallades han till
ledamot af bl. a. Royal society, franska Institutet,
akademierna i Berlin, München och Lissabon samt
(1884) Vet.-akad. i Stockholm. B. egnade sig
framgångsrikt åt forskningar rörande de lägre
djuren, parasit-förhållandena, blåsmaskens
utveckling och hafsfaunan. Han utgaf bl. a.
Zoologie médivale (2 bd. 1859: tills. med P. Gervais),
Iconographie des helminthes ou des vers parasites
de l’homme (1860), La vie animale et ses mystères
(1863), Ostéographie des cétacés vivants et
fossiles (1868–77: tills. med Gervais) och Les
chauves-souris de l’époque du mammouth et de
l’epoque actuelle (1871). — 2. Edouard van B.,
belgis kanatom, den föregåendes son, f. 1846 i Louvain,
sedan 1870 professor i zoologi och jämförande anatomi
i Liége, har utgifvit ett stort antal vigtiga arbeten
inom den jämförande anatomien och embryologien,
hvilka till största delen äro tryckta i den af
honom tillsammans med Ch. van Bambeke sedan 1880
redigerade tidskriften »Archives de biologie».
2. R. T–dt.
*Benedetti, V. de, föddes 1817. Sedan B. utträdt
ur statens tjenst, lät han inskrifva sig såsom
advokat i Ajaccio och blef ledamot af generalrådet
(landstinget).
Benedicks, Emma, donator, född Benedicks i
Stockholm i April 1826, gift med österrikisk-ungerske
generalkonsuln i Stockholm Karl B. (f. 1810, d. 1888),
död a Dalarö d. 26 Aug. 1895, gjorde betydande
testamentariska dispositioner för välgörande ändamål,
bl. a. en å 300,000 kr. till förmån för den af henne
några år före hennes död upprättade »Fru Emma B:s
asyl för ålderstigna fruntimmer» vid Djursholm.
*Benedict, Julius, dog i London d. 5 Juli 1885. Han
var kapellmästare omvexlande vid Lyceum, Drury lane
och Covent garden, ledde sedan 1859 de populära
måndagskonserterna i London och dirigerade äfven i
Norwich och Liverpool. År 1871 utnämndes han till
»knight».
Benedictsson, Victoria Maria, född Bruzelius,
författarinna under märket Ernst Ahlgren, föddes
d. 6 Mars 1850 på Domme gård i Fru Alstads socken
i Skåne. Hon erhöll i hemmet en vårdad uppfostran,
befriad från skoltvånget, som i stället ersattes af
ett friskt, rörligt lif i skog och mark. Redan som
barn grundlade hon sålunda sin utpräglade förkärlek för den skånska
naturen och sin intima kännedom om dess bebyggare. År
1871, vid 21 års ålder, trädde hon i äktenskap med
en mycket äldre man, postmästaren i Hörby, Kristian
Benedictsson, enkling med flere barn, hvadan hon
genast fick en husmoders allvarliga pligter att
fylla. Konstnärligt anlagd, sysslade hon i hemmet
för eget och de sinas nöje med målning, musik och
skriftställeri. Ett och annat af detta skrifgods
förirrade sig, likväl under strängaste anonymitet,
ut i tidningar och tidskrifter. År 1881 föll hon i en
svår sjukdom (höftsjuka), som höll henne bunden vid
sängen i två hela år. Hon tillfrisknade visserligen,
men måste derefter betjena sig af kryckor. Kroppsliga
och andliga lidanden i förening alstrade hos henne
en inre disharmoni, som i förtid bröt hennes
bana. Emellertid hade hos henne författarinnan
mognat, och under märket Ernst Ahlgren skref hon
en följd noveller, som intogos i olika tidningar
och, samlade i bokform under titeln Från Skåne
(1884), mottogos med mycken välvilja af publik och
kritik. Följande år utgaf hon den större novellen
Pengar (2:dra uppl. 1889), som för sina på en gång
friska, lifliga och själfulla skildringar väckte stor
och berättigad uppmärksamhet. 1887 framträdde hennes
båda mest betydande arbeten, romanen Fru Marianne
(2:dra uppl. 1890) och novellsamlingen Folklif och
småberättelser, hvilka ställde henne i främsta
ledet bland våra nyare författarinnor. Det lilla
nätta proverbet I telefon gjorde samtidigt stor
lycka på Dramatiska teatern, der det bibehållit sig
på repertoaren.
Men den literära framgången mäktade ej dämpa den
alltmer tilltagande inre tvedrägt, hvaraf hon led,
och sommaren 1888 kom plötsligt från Köpenhamn
olycksbudet, som förkunnade, att hon d. 23 Juli
derstädes tagit sig af daga. Hon efterlemnade en
del mer eller mindre utarbetade utkast, som,
fullbordade af hennes förtrogne vän Axel Lundegård,
jämte hennes ej dittills i bokform samlade noveller
utgifvits efter hennes död, nämligen romanen Modern
(1888), det märkligaste af dessa arbeten,
Efterskörd (1890), en novellsamling, och skådespelet Den
bergtagna. En kärlekens tragedi (s. å.). Redan under
sin lifstid (1885) hade hon utgifvit det i samarbete
med Lundegård skrifna, mindre lyckade skådespelet
Final (uppf. å Dram. teatern 1888). Slutligen bör
omnämnas det af samme man (1890) utgifna arbetet
Victoria Benedictsson, en sjelfbiografi ur bref och
anteckningar.
Victoria B. tillhörde onekligen de bäst begåfvade
af våra författarinnor. Hos »Ernst Ahlgren» —
d. v. s. Victoria B. som konstnär — var allt
harmoni: det ordnande förståndet, den rörliga
fantasien, den varma känslan. Ja, i hennes
konstnärsnaturel fanns en käckhet, som gaf den
snarare ett manligt än ett qvinligt kynne och
äfven räddade henne frän åtskilliga på 1880-talet
gängse öfverdrifter i den s. k. qvinnofrågan. Det
fanns i hennes skriftställarskap en styrka och
sundhet, som märkvärdigt kontrastera mot hennes
mörka, förtviflade uppfattning af sitt eget
öde. För vår literatur var den tidiga förlusten
af denna rika begåfning mycket att beklaga.
J. A. R–m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
